söndag 31 januari 2010

rinner iväg

Tiden går så fort. Hinner knappt med i de egna svängarna.
Alldeles nyss var jag i Gävle med Milo, därefter en runda i Stockholm och nu sedan ett bra tag som det känns hemma med hela familjen och alldeles strax börjar ny vecka, den då killen ska fylla ett.
1.
På fredag är det kalas. Och på lördag med. Först kommer kompisar och sedan familjen. Känns väldigt kul. I veckan blir det ballonginköp och tårtverkshandling. Jag ska köpa färdiga botten men pyntet vill jag fixa på egen hand, för är det något jag gillar så är det att pynta tårtor! Och jag gör det faktiskt bra. Det skulle säkert bli godare med egenvispad botten med, men jag lämnar den biten åt proffsen och ägnar mig åt det jag gör proffsigt.

Jag är ledsen att det inte har blivit så uppdaterat på bloggen på sistone. Har bara inte orkat eller haft så stor lust heller.
Måste erkänna att jag påverkats mer än önskvärt av vissa onda kommentarer som inte fått se dagens ljus och hur jag än kämpar med att vara tuff och gåsa av mig lyckas jag inte riktigt så bra.
Vill ju egentligen inte slösa varken min eller er tid på att skriva alternativt läsa om det men det har en tendens att hjälpa en viss att släppa saker och ting. Så därför.
Jag har på sistone (sedan feministsågningen) i några välformulerade kommentarer "vänligt" och förklarande fått veta hur jag som människa har förändrats till det sämre ("rasat") efter att Milo föddes. Tydligen var jag mycket bättre som individ när jag bara bloggade om döda barn.
Folk (ett fåtal får jag hoppas) är uppenbart väldigt besvikna på mig. (Eftersom de känner mig så väl att de är kapabla för det dömandet, får jag förmoda...)
Hmmm.
Detta är ju egentligen som ni hör nästan skrattretande men efter allt som hänt, efter att vi fick kämpa så som vi gjorde för att få ett barn som lever har jag lätt att hålla mig för skratt och blir istället rent ut sakt jävligt störd på folks morbida frosseri i min (vår) sorg som visserligen fick sig mycket mer utrymme förr just här och som nu åtminstone i text(och en del i annan)form tack och lov är utbytt mot glädje och tacksamhet.
I ett par år längtade jag något enormt efter att kanske, kanske en dag få skriva om babybajs och kräks och de dagarna är här nu. Jag lever de, tillsammans med min son och min man. Mitt i min dröm!
Bland skitiga blöjor och sömnlösa nätter.
Livet kan inte bli bättre.
Så kom inte här och döm ut mig era stackare.
Har bara en sak till att säga er som går igång på andras elände och inte kan glädjas med när det går väl för någon -fy skäms. Det är ni som är eländet.

Så.
Nu släpper jag.
Hör ni?
S l ä p p. . .

Och allt känns genast väldigt mycket bättre :-).

30 kommentarer:

Rebecca sa...

Din styrka är en sån inspiration!

Jag kan inte förstå hur människor har mage att klanka ned på dig för att du skriver om din fina lille Milo och att du gläds över ditt fina lilla barn. Efter allt du och Marcus gått igenom borde väl alla jubla över bebisbajs och kräks och sömnlösa nätter. Det klart att man hellre gläds med dig och din fina pojk hellre än sörjer med din över dina barn som aldrig fick chansen att leva.

Det finns väl ingen som hellre vill se en människa sörja än vara lycklig?! Eller jo, uppenbarligen finns det det...

Men ja, vi är många som är otroligt glada över att lyckan har en större roll i ditt liv än sorgen, även om du aldrig kommer sluta sörja de barn du (ni) förlorade. Jag beklagar verkligen allt ni tvingats gå igenom men jag GLÄDS verkligen för den lycka ni nu har :)

Ta hand om varandra! Kram Rebecca

Marcella sa...

Gött, Jonna! Heja dig! Låt ingen trycka ner dig i stövelskaften (även om dina stövlar är snygga nog)! Drt är inte värda att du bryr dig. (lättare sagt än gjort, jag vet, men ändå)
Stor kram!!!

Anna sa...

Jag blir så ledsen att läsa det du skriver idag Jonna... Kan inte fatta vad det är för fel på människor som beter sig och skriver sån skit till dig?? Som du själv påpekat många gånger - vad gör de här om de inte gillar det? På vilket sätt störs deras liv av att du blivit mamma till ett levande barn och fått nya perspektiv på livet?? Otroligt... Vill bara att du ska veta att jag skulle byta med dig vilken sekund som helst!! Jag drömmer också om att ha ett liv med bajsblöjor och sömnlösa nätter... Är glad av hela mitt hjärta för dig, och hoppas för egen del att även min dröm kan få bli sann. Kramar till dig/er!!!

Anonym sa...

Njut av din familj. Skriv om det som ligger dig närmast om hjärtat. Har inte läst så många bloggar men förstår inte detta att såra andra människor. Att vara småbarnsmamma och inte få sova, det känns länge sedan. Tur man var ung då. Ha det gott ! kram Karin med 4 barnbarn

Eva O sa...

du är värd så mycket mer än de dumma kommentarena, vi är många som tycker mycket om dig och ditt skrivande

Carro sa...

Men hallå feminister! Ens barn är bara litet EN gång - arbeta kan man göra tills man fyller 65 MINST - det är väl självklart att man ska ta den enda chansen när man nu får den i livet att vara hemma med sitt barn så länge och mycket deet går och under den tiden ÄVEN få extra tid med sin man och följa med och kunna umgås lite mer än vanligt. Tids nog går det inte för att jobbet kräver att du är hemma Jonna! NJUUUUT och låt ingen förstöra de DYRBARA mammadagarna... jag tror att på dödsbädden kommer det vara DOM dagarna som betydde mest - de dagar man ägnade åt dem man älskar - inte jobbet och den egna karriären!

Anonym sa...

Snälla, rara, söta, goa, fina Jonna! Vad är det jag läser? Jag blir bara så ledsen över påhoppen du fått, riktigt uppriktigt ledsen! Nu har jag torkat mina tårar som kom när jag läste och försöker nu bli så där heligt förbannad som är befogat. Efter all den sorg som Marcus och du genomlidit så är det ju helt underbart att ni har er Milo, som ni så hett drömt om och längtat efter! Och han fyller 1 år nu! Fantastiskt. Vilken glädje för er! Istället för att skriva om elände och sorg har du fått skriva om skitiga blöjor och sömnlösa nätter, dvs det levande lilla livet som skänkt er sån glädje, hur f-n kan någon tycka illa om det. Det är ju bara hur härligt som helst med skitiga blöjor, barnspyor, alla utvecklingsstegen med joller, leenden, krypning genom hasning, tandsprickning och nu små stapplande steg. Även om man blir en trött morsa och farsa emellanåt, för det har man rätt att bli.
Du gör helt rätt, släpp dom där j-a stackarna som bara kan vältra sig i elände.
Lev dagarna med glädje och tacksamhet tillsammans med Marcus och Milo!
Varje dag är en ny gåva med familjen, som ingen någonsin kan ta ifrån någon av oss. Vi mår så mycket bättre om vi tar till oss enbart det goda och skiter i dom som vill oss illa (dom finns tyvärr överallt).
Nu till det roliga. Dels är det ju bara att gratulera Marcus till att ha gått vidare i Let´s dance. Saknade dig i publiken, men det fanns säkert skäl till det. Ni var ju i Stockholm och i Marcus närhet och det var viktigast för er. Nu måste han träna ordentligt till nästa fredag. Men det kan ju bli tufft för honom den dagen, då han ju missar Milos ”riktiga” 1-års-dag, inte lätt att släppa den tanken. Men det hoppas jag ni kan ta igen på lördagen med ny tårta och nytt firande där även pappa får vara med.
Jag ler stort när du skriver om tårtpyntning. Jag har en dotter som är fenomenal på det också. Hade jag bott närmare dig så skulle jag ha bakat bottnarna, för det är jag fena på (säger alla i min omgivning). Köp nu riktigt många ballonger och fixa en riktigt fin 1-årsdag i dagarna 2 för Milo. OCH kram till dig Jonna, du är bara bäst! Kram också till Marcus och självklart till Milo!

Anna sa...

Väl skrivet! Tack för att du finns och att du orkar skriva, det lättar upp tillvaron för en annan. Brukar segla förbi här någon gång om kvällskvisten som del av nervarvandet innan stupa-i-säng-gåendet, och så gott som varje dag blir jag en lite gladare människa av att läsa dina ord. Även idag faktiskt. Tycker om ditt sätt att beskriva dina känslor och hur du reagerat på de märkliga kommentarerna, det är så mänskliga reaktioner du sätter ord på och du gör det så bra! God natt....

Anonym sa...

Missade att "underteckna" min romankommentar nyss, kommer alltså från Maggan1! Kan du lägga till det Jonna så är det ok, behöver ju inte vara 2 kommentarer, men jag är för dålig på tekniken för att veta om du har den möjligheten.
Kram igen från Maggan1

Julia sa...

Bra Jonna! Bort med det bara!
Jag har själv en fyraåring och en femmånaders och jag klagar som attan ibland. För det får man! Det ÄR jobbigt med små barn, men det betyder inte att man är överjordiskt lycklig över att man har dem och älskar dem över allt annat. Men man är bara människa.
Jag tycker du är så fantastiskt stark. Jag hade antagligen slutat blogga för länge sedan... Ös på bara!
Stor stor kram

Gråa musen sa...

Mobbing finns överallt. Det gör lika ont för dem som utsätts hur än mobbingen ser ut. Jag förstår att det är svårt att skaka av sig. Men försök. Hela eran familj är ett sådant underbart föredömme för alla som kämpar i vardagen. Alla har sitt att kämpa med. Så är det ju. Livet är ingen dans på rosor. Inte jämt i allafall. Men att resa sig efter allt ni gått i genom. Att slita för sin familj när det blåser. Att orka nattvak, sjukdommar, sorger, familjeterapi. Många kroknar på vägen. Många ger upp. Ni sliter och kämpar. Nu börjar det att betala sig i form av välmående för hela familjen. Märker så hur Marcus ord har blivit ljusare och ljusare i bloggen. Många hade gett upp. Många ger upp på vägen. Ni är vardagshjältar Jonna. Förebilder utan dess like. Ni behövs. Keep on working. I nöd och i lust. I glädje och i mörker. Skit i mobbarna. Be för dem och deras hemska misserabla liv. Fokusera på alla oss andra som har följt och följer er på vägen. Det ger tröst i den egna vardagen. När man själv sliter. Vi behöver förebilder i bloggvärlden. Inte bara modeslavar och heminredningsexperter. Kram

Pillargontanten sa...

Kepp up the Good work, Jonna!
1 år, det är stort!

Anonym sa...

Jag tycker du är bra! Människor som trycker ner andra (ffa anonymt) har oftast dålig självkänsla och vågar inte stå för sina åsikter "ansikte-mot-ansikte". Det är egentligen ganska synd om dem, men så är det svårt att tänka när man är utsatt för deras mobbing.
Jag tycker du verkar vara en jättebra mamma, och är säker på att Milo känner sig älskad. Och då spelar inte så mycket annat någon roll, eller hur?
/Helena

Becka sa...

Hej Jonna, Det gör mig ledsen att läsa att folk reagerar så som du beskriver. Kan dock tyvärr inte påstå att jag är förvånad. Folk tror de vet hur man ska tänka, vara och känna när man har sorg och går man emot det mönstret innebär det att man gör fel. Men det beror på okunskap och rädsla så försök att slå ifrån dig och folkusera på det finaste du har.

Kram en änglamamma.

Anonym sa...

Jonna, det är så viktigt för så många av oss att få läsa om att det kan gå bra, till sist. Och som tycker om dig. Och tycker om att läsa om lycka. Och jag är feminist men jag har nog inte ens doftat femtiotalshemmafru i dina inlägg... TVÄRTOM!
Försök gåsa av dig (skitbra uttryck!) snälla, snälla du.

På allvar, ni som inte gillar Jonnas blogg - skit i att läsa den då!! Vi är många som VILL läsa den.
LT

Anonym sa...

Hejja dig!!!
Gillar att läsa din blogg och förstår inte hur det kan finns så många fördömande människor. Hur orkar dom?
Men i internets skumma värld vågar dom ta ut all sin ilska och besvikelse på livet kanse.

Stå på dig! Och jag förstår att du är stolt över din fina familj! KRAM

Maria sa...

Hej Jonna!
Måste bara få säga att jag tycker du verkar vara en TOPPEN mamma och sambo. Synd att det finns elaka och onda människor som har som livsuppgift att göra livet surt för andra.

//Kramar från Luleå

Lisa sa...

VIll bara säga att jag kom in som läsare sent i din graviditet med Milo och tycker det är så härligt att läsa om din kärlek till honom och till din man. Så mycket i småbarnslivet är allmängilitigt samtidigt som man känner sig så fullkomligt unik i sin nästan överjordiska kärlek till sina barn. VIlle väl inte säga så mycket än att gör det som känns bra för dig och som du mår bra av (blogga eller inte blogga). Viktigaste är att ha energi till din familj. Resten av världen kan du skita i tycker jag. Man ska vara snäll mot sig själv som småbarnsmamma!

Kram
Lisa

Anonym sa...

Hej Jonna! Jag föstår inte ärligt talat varför du bryr dig om de feministiska inläggen . De driver ju sin kampanj överallt. Jag ger f-n i de fanatiska.Lever mitt eget liv. Alla som har småbarn vet att det kan vara jobbigt spec första åren.
NU är det MILO som gäller Snart 1 år "stora karln nästan" vörjar gå, prata känna igen människor som pappa, utvecklas som den lilla goa människa han är.. Proffsen lagar säkert nåt bra o du får vila och ägna dig åt Milo o släkten.
Huvudsaken Milo får en trevlig födelsedag tillsammans med sina anhöriga. Sköt om er så länge och vila till den 5 om det går.Krama Milo-go.

NinaKatarina sa...

Heja Jonna, Marcus och Milo....

Ingrid sa...

Men herregud, kan det vara sant att du far sana kommentarer!!? Att du skulle varit en "battre" bloggare innan du antligne fick ett levande barn. Alltsa folk ar ju helt sjuka i huvudet, men blir sa arg!

Du ar helt underbar, mjuk, varm, kanslig, stark och klok. Jag alskar din blogg och tycker det ar miljoner ganger battre nu som Milo finns! Jag hoppas verkligen att vi far folja er lilla familj lange till!

kramar ingrid

Anonym sa...

Bra rutet, finns inga förklaringar på vissa elakheter som skrivs i kommenater. Det är väl bara att skita i att läsa vad du skriver eller? vi andra, som faktiskt tycker och tror att vi utvecklas i positiv riktning när vi får barn, vi kommer att fortsätta läsa och glädjas med dig och din familj.
Tänk vad fort 1 år går! Ta vara på tiden, det rusar bara framåt. Idag fyller min yngsta 25 år! Kan inte fatta det.
Kram Maria

Anonym sa...

Heja dig! Och vi är många som gillar din blogg, men som så ofta annars så är det de som INTE gillar nåt som skriver, det gäller i alla sammanhang! Jag jobbar i en kommun, och man får ibland påminna sig om att de som inte hör av sig, de är troligen nöjda, och gillar det man gör. Vi som oftast är tysta (dvs läser med glädje) är troligen mångdubbelt fler än de som av obegripliga skäl skriver så trist. Så tänk på "oss tysta" och försök strunta i de andra... //Maria

Anonym sa...

Fast kan man inte tycka att ni inte lever som ni lärde innan utan att tycka att du är en sämre bloggare, bara vara besviken på att det var mycket ord och inga visor från Marcus sida? Hur hänger det ihop med att tycka att du var en bättre bloggare när du pratade om döda barn? :O

Miranda Andersson sa...

Dumma människor som inte kan glädjas! Jag läser och ser det som en inspirationskälla! Det gick ju bra för er så varför skulle det inte göra det för oss? Trots tre missfall och svårigheter att faktiskt bli gravid igen så läser jag din blogg varje dag och gläds över att ni har fått en liten son! Då borde ju vi också kunna få det? eller en liten tjej så klart! Ett barn helt enkelt!

Kramar

Anonym sa...

tycker verkligen inte jonna förtjänar påhoppen, men snälla folk, bli inte likadana mobbare nu och dra ALLA feminister över en kam..

Maja Gräddnos sa...

Jonna,
Det har hänt att jag har fått några liknande kommentarer. Människor som mår dåligt identifierar sig gärna med någon som har det svårt. När man går över till motståndarlaget, till de lyckliga och lyckade, då kan sådana människor bli elaka. Det har ingenting med dig att göra, vilket du säkert vet. Det har bara med dem själv och hur de mår att göra.
Njut av tiden med Milo. Och ha inte dåligt samvete de gånger du inte orkar njuta heller, det är tillåtet att tycka att det är jobbigt med småbarn också.

stor kram
Maja

Anonym sa...

Hej Jonna!

Att döma av alla kommentarer du får så är vi många som läser din blogg och som gillar den skarpt!!

Skriv om det som du tycker är viktigt, det är det jag gillar att läsa om. Lilla söta Milo, snart 1 år, tiden går fort eller hur??
Min skrutt är 3 år och det känns fortfarande som han kom till oss igår.

Lev väl och var rädd om dig och de dina!

Kramar i massor från Kicki i Norrköping

Ann-Katrin sa...

Vill man byta ton i sin blogg så gör man det, jag har bytt ton i min lilla flera gånger och det är bara så det är - när livet ändras eller nya saker hamnar i fokus ändras ens skrivande. De som inte tycker det är kul behöver inte hänga med. Jag är inte med här alltid heller, jag kan inte identifiera mig med allt som du skriver om nu, så då bara jag inte tittar förbi lika ofta. Det är helt OK. Men jag släpper inte taget utan kollar in då och då för emellanåt skriver du om saker som verkligen berör mig.
Synd bara att det finns många läsare som inte fått till den grejen; Var med när det passar och sluta läs när det inte intresserar.
Suck!
Skickar styrketankar!

Sara sa...

Ja, och såå många med mig tycker att du är fantastisk. Tack för att du delar med dig så frikostigt av ditt liv här.
Kärlek!