röda-vita-rosen

Dagarna går ju inte direkt fortare ju mer man räknar dom, så varför håller jag på?
Flera gånger om dagen kikar jag i kalendern, som om nåt hade hänt. Samma dag fortfarande, varje gång och alltid lika många dagar kvar än. Inget nytt under solen eller nåt annat för den delen heller således. Men ändå är jag där och bläddrar snart igen.
Morgontimmarna är ändå de bästa. Då har det ju faktiskt hänt något. En natt till har passerat och jag kan lyckligt och på riktigt betrakta dagen D lite närmare. Just dessa timmar tänker jag inte lika mycket på besvikelsen som med min tur sakta och osynligt kliver fram steg för steg, dag för dag som i en mardröms röda-vita-rosen lek. "-Tagen" och så kommer hoppet vara ute igen.