lördag 20 december 2008

dag hundraarton -rastlös väntan

Det är en seger varje gång jag kommit till en ny vilodag. Nu är jag på min 118:e och kan bara konstatera att det faktiskt går framåt.
Jag är ganska pigg idag. Hostig visserligen och har ont i lungorna, men ändå pigg. Det går väldigt fort att vänja sig vid uteaktiviteter, eller rullning i mitt fall och jag vaknar nästan rastlös. Känner mig rejält uttråkad i mitt piggelintillstånd samtidigt som jag ju egentligen är van att göra just detta jag gör, ingenting.
Hade det ganska jobbigt med förvärkarna innan sovdags igår så det kanske får bli till att ligga still idag, hur trist det än känns. Fick ta två insomnings och en bricanyl, men sov sen rätt bra till morgonen och det tackar jag för.

Jag skulle vilja ha lite julstök i tillvaron. Baka något. Slå in klappar. Köpa några till (ja jag vet, det var en mardröm igår men ändå skulle jag vilja ge mig ut dit igen, gående, och handla ännu mer). Skulle vilja ta en promenad till minneslunden, säga hej till mina små och tända några ljus för dem.
Ibland kan jag få så dåligt samvete för att jag inte kan titta till dem även om jag vet att de egentligen inte bara finns där, utan överallt. Hos mig, i mitt leende, i andra barns skratt och i ljuslågan som brinner. Allt det fina och goda vi har runtomkring oss är mina små en del av!
Julen är barnens högtid och det blir på något sätt ännu mer påtagligt när barnen saknas, inte finns. I två år har vi med sorg i blicken gått högtiden till mötes. Tänkt på allt som inte blev. Alla klappar som aldrig fick köpas och sånger som inte kommer sjungas. Men detta...
Detta år kommer vi förhoppningsvis kunna fylla blicken också med glädje, lycka, tro och hopp. Hopp om älskade Mini, lycka över vårt barn som vi väntar, ett litet syskon till de som aldrig blev. Sorgen och saknaden finns där hela tiden, håller mjukt i handen och följer med dit vi går, men de tar inte över, lägger sig inte på golvet och bråkar utan bara finns, lugnt och fridfullt intill, som en stilla tår i ett ögonvrå när resten av ansiktet ler.
I år hoppas jag våga se framåt med lite lugn om så bara för en dag i taget.
Så som man ju faktistk leva bör.

Nu ska jag tända tre ljus här hemma för mina barn Dante, Liten och lilla syskonet i magen.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Tack Jonna och Marcus för Era bloggar.Följer Er varje dag. Ni skriver så fint. Hoppas Ni får en lugn och fin Jul.
Kram / Rigmor

ps.håller tummarna ds.

Gunilla sa...

Så fint skrivet! Först läste jag hos Marcus och nu hos dig....
Julen för verkligen med sig en saknad efter dem som inte finns kvar.

Kram Gunilla
mammma till Rickard 81-05

Åse Ohlsson sa...

Hej Jonna !!

Oj vad de gör ont när man läser er saknad av barnen .
Men ni är såååå DUKTIGA o STARKA o förvånas över min egen reaktion jag får på era bloggar , har verkligen börjat tänka till om olika saker i livet o de e jag så tacksam för fastänn jag är 57 år , såååå TACK .

Hörrö tat lugnt med ditt rullande hmm. TAKE CARE .

Varmaste kramen till er från ÅSE