fredag 5 december 2008

lycka och sorg hand i hand

Det känns så dubbelt ibland. Ju närmare vi kommer ett eventuellt lyckligt slut och ju gladare jag för stunden vågar vara över allt som är förhoppningsvis blir, desto tätare inpå kryper minnet från då och med det tvivlet.
Tyvärr är det sömnlösa kvällar och nätter som tankarna får tid och möjlighet att frodas. Det goda och det inte likaså...
Ibland när jag försiktigt klappar magen och låtsas smeka bebis kind kan jag lyckas få syn på den där otroligt vackra målbilden från BB, med mamma, pappa och levande barn. Vi gråter alla tre, men det är en bra gråt, en leende gråt av lättnad. Jag kan inte låta bli att le just nu, bara vid tanken, för det är så fint, känns så på riktigt. Kanske... hoppas. Tänk om ändå.

Men ungefär i samma stund kryper minnet och bilden av en blek och ledsen jag upp. Nybliven mamma på avdelningen whatever långt ifrån förlossningssalar och småbarn på stora sjukhuset i Uleåborg, Finland.
Ensam.
Jag är tom. Helt tom. Det enda som är kvar i mig är en elak infektion som tvingar mig ligga kvar.
Ensam.
Marcus har just åkt hem. Jag trodde jag skulle få ta med mig Dante och att vi snart skulle få komma efter men fick när han precis hade anlänt till flygplatsen veta provsvaren och det faktum att jag var tvungen stanna kvar, inlagd i några dagar till.
Jag är orolig för min son. Var finns han? På bårhuset får jag veta. I en liten vit låda med rosa ros på. Jag är rädd att de ska tappa bort honom bland alla andra större lådor och frågar om han inte kan få vara lite närmare, den tiden jag blir kvar.
Senare berättar snälla sjuksköterskan att han nu är i en kyl på samma avdelning som jag, inne hos sköterskorna. Det tycker jag om. Jag följer med och tittar på lådan, vill se att han verkligen är där och det är han. Det känns helt fel, som en sämre film, men jag är glad att han finns där, nära mamma, för små efterlängtade bebisar ska hållas nära, det har jag hört.
Dante låg där sen, på expeditionen, tills vi skulle hem. Jag gick förbi ibland, tittade in till min son och viskade en hälsning. Visste att det egentligen inte var han där i lådan, i kylen, bland urinprov och annat. Riktiga Dante hade flugit iväg och flyttat in i mitt hjärta den där mogonen några dagar innan, då hans lilla slutat slå. Men minnet av lådan är så stark, ja, mycket mer minns jag faktiskt inte av de dagarna, mina första som mamma. Bilden av lilla vita lådan med rosa rosen finns där inpräntat i mitt bakhuvud för alltid och dyker upp så fort jag med tankarna lyckas vandra framåt till eventuella lyckliga stunder.

Konstigt det där.

21 kommentarer:

Bonita sa...

Mitt i allt, vad underbart att de var så tillmötesgående om Dante. Att du fick ha honom i närheten.

saom sa...

Det var det finaste du skrivit här tycker jag.

Anonym sa...

Vilka hemska saker du har tvingats vara med om, går ju aldrig att förstå om man inte varit där själv.

men...våga tro, hoppas och glädjas!

Ha en bra kväll!

Jenie

Mia sa...

Jag kan aldrig förstå eran smärta.. Kan bara ana om ens det.. Men när jag försöker ana kan jag inte andas och jag börjar bara gråta.. Ni är så starka och fina. Era barn har fantastiska föräldrar. Varm Kram och fortsatt lycka till.

Vonkis sa...

Samma tanke slog mig, vad snälla sjuksköterskor.

Finnpajsaren sa...

Under sorgen ligger glädjen och väntar. Den kommer även till er. Det är inte meningen att man ska ha sina barn i vita askar, så ledsen att ni behövde gå igenom det. Mini ska ligga på ditt bröst och andas i takt med dig och sin far. "Vi bestämmer så", som min dotter brukar säga när hon vill att nåt ska bli av. Tusen kramar. Jonna

Camilla sa...

Usch och fy, tårar rullar ner för mina kinder när jag läser till inlägg, vad du har gått igenom borde ingen människa behöva uppleva. Jag önskar er så mycket lycka till och hoppas av hela mitt hjärta att allt går vägen.

Anonym sa...

Jonna,
du gjorde helt rätt som ville ha honom i din närhet.
Er pojke...Dante: fint namn!
Efter Divina Commedia då, eller...?
Han finns någonstans...i frid.
Många ljus för honom!
M v h Mohikanen.
PS. Du skriver så jättefint om Dante. DS.

Trebarnsmamman sa...

Ursäkta att jag ler när jag läser ditt minne om Dante och kylskåpet. Det är så sorgligt, men ändå precis så man själv skulle göra...vilja ha sin bebis nära, vilja kunna titta till honom, vilja vara nära, nära, nära. Du är så stark, du har fått genomgå så mycket! Hoppas nu att ni får nå slutmålet denna gången...att Dante och Liten får ett syskon som ler, lever och trollbinder sina föräldrar var dag.

Hillbergskan sa...

Du har så många minnen att bära runt på....Jag känner med dig och Marcus i dessa minnen. Kan inte säga att jag har egen erfarenhet men jag är mamma...Orkar inte ens tänka de tankar du har....Sköt om dig och vi är många som håller tummarna för er och eran familj. Det vet ni va? Kramar i massor
/Hillbergskan

ylwa sa...

Åh Jonna! Våga vandra till de lyckliga stunderna i tanken. Dante kommer du alltid ha i ditt hjärta och minne, men våga hoppas på Mini! Hoppet är ju som bekant det sista som överger, men jag antar att hopp och rädsla går nära hand i hand..

Kram

Anonym sa...

Med Minis två små underbara skyddsänglar kommer detta att gå bra...! Snart är Mini här och du är världens starkaste!!! Linda

Helena sa...

Jag reagerade på ungefär samma sätt mot slutet av graviditeten efter den som inte slutade bra för oss. Först skulle vi ju ta oss igenom tiden tills provsvar visade att lillasyster inte hade samma sjukdom som vår dotter som dog. Sen skulle vi ta oss fram till vecka 28, eftersom jag två gånger tidigare fött för tidigt.

Men sen då, då borde jag ju ha kunnat andas ut och njuta av de sista veckorna tänker man... Men det gjorde jag inte. Jag var alldeles för inkörd på att det barnet jag väntade inte skulle överleva. Jag har precis hittat graviditetsdagboken, och den andas klart mer ångest än glädje de sista veckorna. Jag hittade ständigt nya hot mot barnet i min mage, sorkpest, moderkaksavlossning, blockerad navelsträng var bara några fasor som lurade i min hjärna. Jag kunde bara inte tro på att hon skulle överleva!
T o m är hon var född och läkarna hörde ett svagt blåsljud på hjärtat så tänkte jag bara "jaha, det är på det sättet hon kommer att dö...".

Det gjorde hon inte! :) Det kommer inte Mini heller att göra!

linda sa...

ingen ska behöva gå igenom det som du gått igenom tidigare. förstår att du är rädd.
skickar styrkekramar till dig.

Anna sa...

Kärleken till sina barn är det starkaste som finns. Inte konstigt att bilderna finns där. Även om tankarna och bilderna gör ont, så är de ändå ett minne som du med den allra starkaste kärlek kommer att bevara resten av ditt liv. För Dante, han var verkligen Dante, även om hans liv blev så kort så kort. Och du kommer alltid vara hans mamma.

Nu ligger hans lilla syskon i din mage .. och trots oron och rädslan, så är det viktigt att våga hoppas, glädjas och drömma.
Och jag vill verkligen tro att 2009 kommer bli ett lyckans år för er. Hela familjen Vanhatalo/Birro. :)

Anonym sa...

Jonna... Du skriver så vackert om det allra svåraste. Jag gråter och gråter nu, över Dante och över min son som låg i ett kylrum i ett annat hus, långt borta från mig. Sorgen är så ofattbart hemsk att jag ibland behöver en annans ord, en annans upplevelse för att förstå att den är verklig.
L

Anonym sa...

Ja lycka o sorg tvinnas om varandra i livet, det har jag också erfarit. Många tycker i såna här lägen att man ska omfamna lyckan (och det gör man, när man varit med om motsatsen!) men man vill för det inte förtränga sorgen, som nån skrev så fint, som också, precis samtidigt var lycka. Jag har liknande erfarenheter och finner idag att minnet av de som inte lever ibland oss är viktigt att bevara, speciellt i glada stunder kan det kännas viktigt och sorgligt - "tänk om den som fattas fått vara med om det här fantastiska.." Det är ganska många år sedan nu, men det gör ont att läsa din vackra och grymma berättelse om Dante som inte fick leva. Till slut blir lyckan och sorgen oskiljaktiga på något sätt och en del av min historia, och inget vill jag glömma men jag är lycklig ändå nu för det jag har idag. Jag skickar tysta hoppfulla lyckönskningar till Mini och dej så att målbilden blir verklighet när tiden är inne. Massor med kramar till en stark och modig mamma från en annan!

Lina sa...

För mig med fyra friska fullt levande barn är det så oerhört smärtsamt att läsa om Dante och Liten. För mig är det abstrakt, men samtidigt så självklart det du skriver om att vilja ha sin bebis nära.....hur överlever man egentligen av det mest smärtsamma man kan tänka sig...? det gör mig rädd! Livrädd att jag haft sån tur med alla våra barn.
Dante och Liten skapar sitt underliga sätt en mening och större ödmjukhet åt de fyra vi har springandes runt hemma och på stan....
Måtte allt gå vägen för er alla tre!
kniper tummar och tår så hårt att de vitnar och hoppas....

Kram
Lina

Anonym sa...

Jag bara önskar att ni får vara där nu, när du får din lilla varma bebis på bröstet. Jag fick min lilla för sju månader sedan nu, efter att ha förlorat våran första dotter i v30 imagen. Det var en helt underbar och omtumlande känsla när hon kom ut och var så stark och full av liv, Hon kramade min tumme med hela sin lilla hand.Hon kommer aldrig att fylla tomrummet, men hon ger så mycket kärlek och tröst. Önskar jag kunde dra fram tiden....men snart! Kom ihåg att du är stark, vacker och underbar. Kram

Hafen75 sa...

Det är måndag morgon. Jag sitter och läser igenom alla bloggar jag följer. Så ser jag det här inlägget. Tårara kommer. De fortsätter. Och de slutar inte.

Vad ni har varit med om, du och Marcus. Att ni har orkat! Att ni fortfarande orkar! All heder till er!

Jag kan inte föreställa mig vad ni går igenom, men ni ska veta att ni har väldigt många som följer er, tänker på er, håller alla tummar som finns och hoppas med er.

Kram!

Johanna sa...

Har varit inne och tittat på din blogg någon gång då och då när maddepladder har länkat, men aldrig riktigt fortsatt läsa. Ja, tills maddepladder tvingade mig under pistolhot (det där är kanske delvis lite överdramatisering från min sida), och jag är glad att hon gjorde det för annars hade jag aldrig läst det här. Så sorgligt men så vackert. Jag har läst i typ en vecka nu och kommer fortsätta läsa.