Fick ett par kommentarer efter inlägget om att det blivit kallt i Sverige där personerna undrade om det inte var ett sätt att just acceptera svaghet genom att låta "de svaga" vara, att inte lägga sig i. Och ja, det finns det säkert de som tycker. Eller åtminstone de som tror sig visa respekt genom att välja att inte lägga sig i andras privata angelägenheter, vilket jag anser är åt skogen!
Tror inte alla människor som gick förbi mig när jag satt där på golvet i affären med matvarorna fortfarande på rullbandet var elaka men något fel är det när INGEN frågar om jag behöver hjälp. De kommer inte undan med att påstå att det var av respekt för mig de struntade i om jag klarade mig vidare därifrån även om jag kan fatta att det inte är så lätt alla gånger. Men borde inte en gång för mycket än för lite vara ett bra mantra även vad gäller detta? Jag tycker folk i allmänhet borde lägga sig i mer. Känns som att lägga-sig-iandet dog ut när generationen som brukade göra det blev så gamla att de numera bara är i vägen för hälften av oss och ignoreras av den andra.
För några veckor sen skrev jag att det hade varit otäcka grejer här utanför, ville inte gå in på det mer då, men nu gör jag det. För det har inte riktigt släppt och det har med det här att göra. Lägga sig i eller inte. Och jag gör det väl (lite sent) nu kan tyckas och så får det vara.
Jag låg ensam och tittade på TV en onsdagkväll när jag plötsligt hörde skrik och dörrar som slog igen i trapphuset och strax därefter högljutt prat. Trodde först det var fest på gång på övervåningen men när Acke kom flyende från hallen och stämningen utifrån inte alls kändes festlig gick jag försiktigt upp för att kolla.
Genom titthålet ser jag en kvinna i pyjamas eller myskläder gå upp och ner och prata gråtande i mobiltelefon. Jag blir orolig. Magen krampar. Hon pratar med polisen, hennes man har misshandlat henne. Hon går upp och ner i trapporna. Jag vill öppna dörren, be henne komma in men jag vågar inte. Tänk om han kommer efter? Men ännu värre tänk om han kommer efter henne och hon står där själv?
Jag hämtar en sax, sätter mig på golvet i hallen vid brevinkastet, för mina ben bär inte längre, lyssnar och hoppas att någon annan som inte är ensam hemma, inte är gravid med komplikationer kunde göra det jag ville, öppna dörren. Hör henne säga adressen upprepade gånger och gå neråt. Ut. Annars tystnad.
Jag sitter och vaktar, hör jag den jäveln komma så hoppar jag ut och hugger, tänker jag, men vet att jag omöjligen skulle kunna göra nåt, varken hoppa eller hugga, än mindre våga, men jag vaktar ändå. Gör så gott jag kan.
Till sist kommer två polisbilar och han förs iväg. Likaså hon.
Så det gick ju bra kanske man kan säga, men ändå, tänk om... jag fick sån ångest över att jag inte hade öppnat dörren och för att ingen annan gjorde det heller. Tycker väl så här i efterhand att jag i mitt tillstånd hade en rätt bra "ursäkt" att inte våga, men tänker fortfarande tänk om...
Och alla andra då? Hade de bra anledningar också? En onsdagkväll borde någon mer varit hemma och alla måste ha hört. Men ingen gick ut.
Jag vet inte.
Kändes bara fruktansvärt läskigt allting.
Jag tänker på siffror jag hört. Hur många kvinnor som varje vecka blir ihjälslagna i sina hem, hur många barn som får stryk. Tänk om några fler skulle valt att lägga sig i någon gång. Just den där gången. Hade det hjälpt?
Jag vet inte.
Kanske. Och det är bra nog.
Tycker jag.
23 kommentarer:
Jag har varit med om något liknande. Ringde polisen efter ett antal kvällar med gap och skrik i lägenheten under oss när vi bodde i stan.
Hon grät och han skrek hora och en massa annat kränkande. Det slog i väggarna och man kunde höra hennes halvkvävda skrik och gråt. Fruktansvärt. Man mår riktigt dåligt när man bevittnar något sådant.
Jag ångrar än i dag att jag inte ringde polisen redan första gången jag hörde det. Men jag var inte säker. Det kom vissa gånger lika fort som det försvann och hade jag verkligen inte inbillat mig?
Hur som helst kom polisen tillslut och det uppdagades att det var en tonårskille som misshandlade sin ensamstående mamma (vi hade innan dess ingen aning om vilka som bodde i lägenheten under oss). Polisen verkade rycka på axlarna bara. Då var det ju inte så farligt. En tonårskille.
Den killen borde idag vara lite över tjugo. Och bor kanske med flickvän istället för mamma. Kanske har han barn. Jag ryser...
Jag vet precis vad du pratar om!När jag var gravid med min dotter höll jag på att svimma på HM.. Någon hämtade en stol till mig och jag fick sitta snällt vid kassan, ingen frågade hur jag mådde,om dom kunde ringa någon, bara gav mig konstiga blickar. Vad liten och betydelselös man känner sig då! Både jag och min man är sådana människor som stnnar upp och bryr sig om det är möjligt. Stannar om det hänt något el hjälper någon som mår dåligt. Hade fler gjort det är jag övertygad om att världen sett annorlunda ut!//Linda och Filuren
Vad klok du är, du har så rätt i det du skriver. Skrämmande är det, varför har det blivit såhär? Puss på MINI! KRAM S
Ingen kan hjälpa alla, alla kan hjälpa någon!
Klyschigt kan tyckas men det stämmer ändå.Visst finns det en risk att man i missriktad välmening rör sig in i någons personliga sfär men ärligt vad är värst? Om man med respekt och finkänslighet frågar om någon är ok eller om man kan hjälpa till med något så är det väl inte värre än att personen ifråga säger nej tack!
Jag är själv en person som har höga integritetströsklar och känner mig väldigt illa till mods när "omvärlden" stöter på. Men gör man det vänligt, för att vara snäll, försöker jag le tillbaka. Klart att de kan vara jobbigt, tänker att de uppfattar mig som "konstig", men det är bättre än att stirra i smyg.
Vad du Jonna, och andra beskriver är ju ofta situationer där "folk" borde ingripa, ge ett vänligt ord öppna en dörr istället för att vara misstänksamma eller ta den enkla vägen dvs förbi.
Det är ju en helt annan sak än att tränga sig på och "lägga sig i" tycker jag.
Svårare kanske om någon ensam sitter och gråter tyst i t-banan. Man får väl försöka läsa av situationen, men även där kan man nog snällt fråga om hon/han är ok, och säga just de; jag ville bara fråga. Kanske fräser han/hon ifrån just då, men de är nog bättre än att ingen gör något när saker verkligen händer.
Ett vänligt ord är inte fel. Tex när någon har klippt sig, har en fin tröja eller gör något bra. Jag tycker det är en "gåva" att visa att man sett någon, något man kan visa även de man inte känner då och då, utan att för den skull lägga sig i eller vara påflugen. Bara man gör det på rätt sätt och är uppmärksam på hur det tas emot.Så-försöker-jag tänka och handla....
/My
jag var utsatt för en massa övergrepp som barn. jag vet inte om det räddat mig om nån orkat med att se, försöka göra nåt. men det hade spelat väldigt stor roll. det hade berättat för mig att det fanns nån som ville att jag skulle ha det annorlunda. det hade spelat väldigt stor roll inne i mitt hjärta.
jag tycker också att vi borde bry oss mer. att ignorera alla andra än oss själva är nåt annat än respekt. det är att förminska oss själva som människor.
men det är ju svårt. att våga. och klara, att vara den som går mot strömmen och faktiskt sträcker ut handen. men det är värdefullt när man klarar det. kanske både för den som sträcker ut handen och den som får ta emot den.
jag är här och läser nästan jämt. är så imponerad av er kamp. av den längtan och det ljus som jag kan se genomsyra allt här, även de dåliga dagarna.
skickar massor av värme och hopp
Du har fått en utmärkelse! :-)
http://petrastankar2.blogspot.com/2008/12/blog-award-2008.html
(För övrigt tycker jag att det låter helt horribelt att inte fråga en person som sitter hopkrupen på golvet i en kassakö om han/hon behöver hjälp på något vis. Förhoppningsvis hade du extrem otur just den där dagen. Min erfarenhet är annars att det alltid brukar finnas någon som vågar/orkar erbjuda sin hjälp.)
Förstår rädslan som du hade. Och samtidigt veta att du faktiskt inte kan göra någonting, nu när du är gravid under dessa omständigheter.
Önskar att alla som någon gång misstänker att någon blir misshandlad, faktiskt vågar prata med den misshandlade personen om det. Vågar sträcka ut sin hand. För kanske kan det leda till att personen vågar anmäla, innan det gått alldeles för långt.
Jag kan också se att det finns en poäng med att inte tränga sig på folk i onödan, om de inte vill. Men att gå fram och fråga, det tycker inte jag är att tränga sig på eller lägga sig i. Däremot så ska man självklart vara lyhörd på om personen vill vara för sig själv. Om så är fallet, och man ser att det inte ser allvarligare ut än att personen i fråga faktiskt kommer klara sig själv, då ska man självklart respektera detta. Och då har man inte lagt sig i, utan bara visat sin omtanke och att man finns där om hon/han behöver hjälp.
Bättre än utsträckt hand för mycket, än ingen alls..
Det är ju bara att sätta sig in själv i en situation där du blir misshandlad o skriker på hjälp, vad vill du att ngn ska göra? jo hjälpa såklart, om man inte vågar ingripa själv så kan alla lyfta luren o slå ett nummer.. men i ditt fall var det klokt att låta bli men sånt här berör mig massor o såna som säger att man inte bör lägga sig i försöker bara rättfärdiga sitt eget icke handlande... tycker som du, alla borde lägga sig i mer!!! puss o kram!
Jag råkade ut för en sån här grej. Min kille misshandlade mig och jag vrålade och skrek...ingen gjorde nåt trots att det var mitt i natten och tyst för övrigt så alla måste ha hört. Det gick väl för mig som tur var och ett par veckor efter mötte jag en granne och då frågade jag om de hade varit hemma och jo det hade dom varit och dom hade hört allt...men inte ringt polisen för de ville inte lägga sig i.......dom var två fullt friska människor, det kanske hade räckt om de bankat på rutan eller ringt i ringklockan på dörren men ingenting. Kanske hade jag gjort likadant det vet jag inte men nu när jag själv har små barn att beskydda så skulle jag nog tyvärr kanske tänka både en två och tre ggr innan jag gav mig in i en liknande grej, för risken finns ju att man faller offer själv...och det säger jag som själv varit ett offer som ingen hjälpte.....
Mvh
Linda
Ok, visst borde vi bry oss mera om varandra - MEN varför kan du inte be om hjälp?
Jag har själv svimmat "på stan" och då bad jag om hjälp istället för att vänta på den!
Jag tror att många gärna hjälper till om man bara ber om det!
Jag lägger mig alltid i. Funderar först om jag hade viljat att någon skulle ha hjälpt mig i den situationen. Min man säger att det är därför han älskar mig men att det också gör honom orolig. Så här långt i livet har det varit rätt och alltid gått bra, tar inte så stora risker längre. Funderar på hur jag bäst kan vara till hjälp utan att själv hamna i fara. Det det är bra att ha sina granars tel nr på en lista om något händer där man bor. Jag försöker att alltid veta vad de heter, flyttar någon in så ser jag till att presentera mig. Det är en trygghet att veta vem som finns fysiskt nära utan behöva bli närmaste vänner. Att känna sig hemma på en plats är ju de människor man känner igen i sin vardag. Därför är Söder mitt hem fast jag också bor i afrika. Att gå på Folkungagatan och känna igen och hälsa på skräddaren, killarna i videobutiken, hårfrisörskan, Sushi gubben osv det är trygghet. Där vågar jag hjälpa vem som helst för där vet jag att det finns fler som ser och kan bara jag frågar. Jonna du var fantastisk hjälp den där kvällen du försökte ju utifrån dina förutsättningar att hjälpa till. Och nu skriver du om det och påminner oss om att vi alla kan göra skillnad i någons liv. Sist jag "la mig i" blev roligt, hör hur grannen skriker HELP HELP. I det huset är alla riktigt stora så vad kan lilla jag göra jo jag ringer ditt för att höra att allt är ok. Frun i huset skrattar så hon får hicka, hennes man kollar ryggby på tv och skriker för att hjälpa spelarna. Men hon blev glad och kände sig trygg av att jag frågade. Här passerade kl just midnatt och det betyder 100 dagar, du är fantastisk. Ha en riktigt bra dag. Kram Gabriella - som idag var på första scan av äggen de är 7 st och jag väljer att vara riktigt glad över dom, de är första steget.
hur får jag dig att somna?
Gabriella-som tyvärr inte sjunger godnatt visor
Tack för era kommentarer!
Gabriella: Heja dig och dina 7 ägg! Du måste hålla mig uppdaterad om hur det går. Spännande nu.
Anonym: Så lätt att säga så. Men tänk efter lite... Ibland är det inte så enkelt att bara be om hjälp av en eller annan anledning. Att du lyckades göra det när du svimmat är kanon men för egen del just då kom jag inte ens på tanken förrän i efterhand, all kraft gick åt att behålla det där sista blodet i huvudet så det inte skulle svartna helt. Var livrädd för att ramla och slå mig.
Och grannkvinnan, förtjänade hon ingen hjälp för att hon inte ringde på och bad om det själv?
Det är klart att man ska lägga sig i, bry sig, på det sätt man förmår. Varje gång orkar, vågar eller kan man inte göra något, men de gånger man lyckas sträcka ut en hand till en medmänniska, är värt allt.
Jag håller helt med. Att fråga om någon behöver hjälp är inte att lägga sig i. Om personen i fråga säger nej så får man ju respektera det, men att fråga kan aldrig vara fel. Jag förstår att du inte kunde göra så mycket i det läget du var - men du vet ju att om du kunnat så hade du, och om M varit hemma så hade du vågat och ni hade hjälpts åt! En sak jag tror att man kan göra är att ringa polisen - för då får de vittnesuppgifter som inte bara hänger på kvinnan det hänt. Det kan ju vara svårt med bevis när ord står mot ord, och då är det bra med folk som hört och sett!
Hej, hittade din blogg först idag. Nu sitter jag och läser dina gamla inlägg om er historia och längtar med er. Är själv tokig på människor som slänger sig med "skaffa barn"-termer. För mig har det aldrig varit en självklarhet att bli gravid, men i september blev vi det, tjoho! I fredags visade det sig på UL, v 12, att fostret var dött. Skickades hem i chock med tabletter som skulle driva ut fostret. Jag är full av frustration och tomhet. Kommer med spänning att följa er till ni har Mini hos er./Hanna
Att DU inte lade dig i förstår jag så väl. Du SKA vara rädd om dig själv och Mini nu. Förstår dock dina tankar. Själv lägger jag mig nog i "för mycket". Men plåga inte dig själv med tankarna om VAD som kunnat hända. Snälla. Ha det bäst och kram
Dag 100 jag går nu och firar fikar, hoppas du gör det samma. Unnar mig lite svensk choklad och en piratpeng, här är det lyx. Hoppas din dag blir bättre än du vågade hoppas på. Jag är ruskigt imponerad av dig/er. Du är min första nya idol sen jag var liten då var det Maradona, Glenn Hysen, Stenmark, Torbjörn Nilsson och McEnroe (du är ju också den första kvinnan)
kram Gabriella
Hej Jonna !!
Får skriva här istället för på den sista där det är ljud verifiering som jag inte vet hur man gör .
Nåväl Stort grattis till 100 dagars dagen !! Hoppas det smakar gott o att ni får njuta ordentligt i eftermiddag , tänker på er .
Det går säkert perfa med undersökningen imorgon HÅLER TUMMARNA SOM VANLIGT .
Kramizar från ÅSE
Jag tror att man måste våga både lägga sig i och att be om hjälp.
Tyvärr orkar man inte alltid be om hjälp när man befinner sig i en så utsatt situation som du gjorde i kassakön – för man känner sig svag och bräcklig när man inte kan kontrollera sin egen kropp. Men kanske borde vi öva oss på att be om hjälp för vardagligare problem?
Ett av de vanligaste klagomålen från småbarnsföräldrar är att de så sällan får hjälp med barnvagnen på bussen. Och ja, de flesta människor är tröga eller sitter och tänker på annat. Några vill verkligen inte hjälpa till. Men om man ser till att hojta glatt (nyckelordet, detta!) när man behöver hjälp: "Hallå hallå, kan jag få lite hjälp?" vaknar de tröga och halvsovande och rusar fram. Så enkelt. Faktiskt.
Men att ingen frågade hur du mådde (inte ens kassörskan!) där nere på golvet är förfärligt.
Jag håller med överlag. Men det är inte så enkelt att bara säga att man "ska" hjälpa till, det kan finnas tusen olika anledningar till att människor inte kan/vill/orkar göra något åt situationen.
Jag tycker dock, som du, att människor hjälper till för lite överlag i samhället. Jag är en sån där som inte tänker efter före utan mest går fram och ska "lägga mig i" det mesta; alltifrån att guida vilsna turister i tunnelbanan, svara på en fråga som jag hör i förbifarten och om någon svimmar/mår dåligt försöker maka på mig och se till att den åtmintone får lättare att andas. Jag frågar alltid om jag ska hjälpa till med barnvagnen ombord på bussen. Allt sånt där har min mamma lärt mig och det sitter i ryggmärgen. Ibland blir jag riktigt trött på mig själv för att jag inte kan låta bli, att jag aldrig bara går förbi.
Men jag går inte fram till någon som gråter, det tycker jag är för privat.
Om jag vet att någon varit med om något jobbigt/tungt, säger jag bara att jag finns här men du behöver inte berätta om det.
Jag går inte emellan vid slagsmål mellan människor jag inte känner eller om bråket är i full gång, eftersom jag är rädd om mig själv.
För övrigt har jag aldrig kommenterat på denna blogg men jag läser den ständigt. Heja Jonna! Du är så stark! Jag önskar er all lycka och en frisk och välmående bäbis på andra sidan nyåret!
Vissa gör faktiskt något, även om jag förstår att du inte kunde det denna gång.
Jag blev räddad av mina grannar. Han fick fängelse. Det var första gången även om det hänt en del övertramp tidigare.
Misshandel kan hända vem som helst... det är något jag lärt mig.
Grannarna kom tom och vittnade i rätten. Så det finns hopp för mänskligheten.
När det gäller kvinnomisshandel är min egen erfarenhet att all hjälp utifrån till kvinnan är bra, o ingen risk för den som ingriper, för mannen är sällan allmänt aggressiv mot andra. Bara att visa att man finns hjälper o kan avbryta.
Hela resonemanget kring det kalla samhället bygger på att det finns några få (jag själv inräknad) som har det för jävligt av en eller annan anledning, medan "alla de andra", en stor anonym massa av "normala", mår jättebra o borde hjälpa oss stackare. Det blir lätt lite martyrtänkande. Som du själv skriver så hade du en ursäkt att inte hjälpa den utsatta kvinnan i trappen pga ditt eget tillstånd. Tänk om det inte är så att "alla andra" mår så j-a bra? Tänk om även de bär på en massa trauman som inte syns lika tydligt som en gravid mage? Om jag tänker på mina vänner o folk i min bekantskapskrets så finns det faktiskt ingen som inte bär på något personligt trauma - alltifrån döda barn (små som stora), otrohet, skilsmässa, en död bror, våldtäkt, döda mammor o pappor, misshandel, utbrändhet, cancer, självmordsförsök, depressioner, upplevelser av krig o tortyr innan de kom till Sverige, mm, mm, mm. Det är inte svårt att föreställa sig hur var o en i en buss eller i en kö, av tillsynes "normala" o icke-traumatiserade människor, faktiskt bär på sina egna sorger o bekymmer o att det är en lika stor pärs för dem att bara lyckas hålla sig på benen.
Jag tycker inte vi ska mäta o jämföra våra sorger, utan inse att det tillhör att vara människa. Hantera varandra varsamt, med respekt o ödmjukhet.
Skicka en kommentar