söndag 30 november 2008

sverige fryser

Läste precis, lite i efterhand som vanligt, artikeln om det här med att våga bli äldre.
Våga och våga, vad har man för val, men visst är det läskigt hur de äldre alldeles för ofta behandlas och äldre kommer vi ju alla att bli. Om vi har tur.
Tyvärr blir jag inte ett dugg förvånad över det jag läser. Det går så klockrent hand i hand med hur samhällsklimatet i övrigt har utvecklats, så allt annat hade faktiskt förvånat, om än glatt mig mer.
I vårt land ser vi ner på svaghet om man nu ser alls. Eller ser gör man ju men man låtsas inte om det. Svaga, sjuka, gamla och sorgsna människor provocerar i detta högpresterande samhälle. Blir du sjuk ska du straffas, blir du gammal likaså. Det gäller inte bara andras inställning och attityd, som är skamligt i sig, utan också hur man behandlas från stat och myndigheter. Sjuka och gamla ses som en belastning och betalar mer i skatt än den lyckligt arbetsföre som har mycket mer till att börja med. Ska det vara så?
Jag har sedan min sjuktillvaro, som av vissa högpresterande kallas gratis semester och andra (o)trevligheter, fått höra av andra likasinnade att jag är en parasit (en charmig sådan dock, hoppas jag) som lever på andra. Mitt i detta har jag också erhållit ett antal brev från både a-kassa och arbetsförmedling där jag krävs på intyg efter intyg, allt i hopp om att, som jag tolkar det, kunna skaka ut mig ur systemet. Jag är svag och inte attraktiv på arbetsmaknaden längre (just nu) och det märks.

Jag minns i somras när jag i affären nästan fick krypa till kassan för att blodtrycket hade åkt i botten. I den långa kassakön fick jag sitta på huk upprepade gånger för att inte tuppa av helt. Framför snubben i kassan fick jag åter störtdyka för att sedan kravla mig upp och betala innan jag halvsittande på golvet i änden av rullbandet väntade så blod strömmade till och jag kunde börja plocka ner mina varor.
Tror ni någon av de övriga minst 20-talet människor runt omkring frågade hur det var eller erbjöd sin plats i kön eller lite hjälp?
Ingen.
På väg ut satte jag mig bredvid en äldre kvinna på vilobänken i slussen, böjde ner huvudet mellan knäna och satt där, blek och gravid bredvid henne, blek och gammal. Två svaga som ingen såg eller brydde sig om att se. Jag vet inte hur länge jag satt så men till sist kom en vänlig kvinna fram, knackade mig på axeln och undrade hur jag mådde. Då hade den äldre redan gått.
Den frågan värmde en i övrigt alldeles för kall julidag.

11 kommentarer:

Nina sa...

Så bra skrivit. Bister sanning i dagens samhälle, blir man sjuk eller gammal så är man inte värd någonting, sen finns det några eldsjälar som bryr sig och orkar bry sig, dom e få, tyvärr...
Gläds åt dagarna som går och ni fårlägga på fler + vart efter. Håller tummarna stenhårt på en god fortsättning och goda nyheter även på onsdag.
Önskar er en fortsatt trevlig 1:a advent

Anonym sa...

Jonna, det är helt ofattbart att ingen bryr sig! Jag försöker verkligen med de små sakerna att inte bara springa vidare och förbi. De är de enkla som att hålla upp en dörr, lämna en plats i buss eller t-bana, gå fram till någon som ligger på en bänk en kall natt och fråga om allt e ok och kanske hjälpa upp. Jag vet inte om de är rädslan för att bryta in i någons integritet men oftare verkar "folk" bli rädda.

Har du tänkt på att så fort man har någon annan i sällskap, som ser någorlunda "normal" ut så möts man ofta på ett annat sätt.
Då uppfattas man av någon självklarhet som sjuk om man spyr, svimmar eller beteer sig konstigt på något sätt. Är man ensam o samma sak händer stirrar folk och tror att man är full eller farlig på något sätt.

/My

Irmelin sa...

I ett ångande hett klassrum i Oxford under fredagsmorgonen höll en fantastikt engagerad kvinna föreläsning om samhällsplanering i Lusaka, Zambia. I övrigt var dagen fuktig som en armhåla. Men bland alla debila & halvdruckan studenter lyste hon upp där framme vid tavlan. Efter att föreläsningen var slut talades vi vid ett slag. Om hur det kunde bli sånt kaos. Hur det kunde bli sån slum. Hur den urbana djungelns tigrar rymt & vägrar att bli infångade. Kämpar med sabeltänderna & rasar mot sina gamla bojor. Vi tog i hand om att nyliberalismen inte har många steg kvar att vandra. Att det är pågång att vända. Att det finns hopp. Att människor faktiskt bryr sig & tar varandra i hand. Sällan. Alltför sällan. Människors sociala omsorger tycks vara lika kyliga som världsekonomin. Till trots står några tappra & modiga stabilt. Har råd med att dela sitt hjärta. & sitt hopp. Fortsätt kämpa på Jonna! Tappra tag! & förhoppningar om en riktigt fin första advent.

Ann sa...

Ja du, det är sannerligen en kall tid vi lever i och jag tror att det kommer att bli värre. Själv tillhör jag numera de som råkat i försäkringskassans förgörande klor och det enda jag kan tänka just nu är heder åt Marcus och allt det han sagt och skrivit om denna vidriga myndighet.
Jag vet inte vad som händer med mänskligheten men bra är det inte.

Det kommer att bli fler tidningsartiklar om skräck-kassan om jag inte får det jag har rätt till. Det är jag skyldig inte bara mig själv utan alla som blir drabbade av deras märkliga godtycke

Lycka till med mini och håll ut så gott det går, jag förstår att det är tufft och att humöret och orken dalar ibland, konstigt vore det annars. /Ann på livsbloggen.

Anna sa...

Det är verkligen en otroligt ledsam sanning. Hoppas det uppmärksammas mer, så folk får sig tankeställare.
För några år sedan så sprang jag till bussen, med matkassar i båda händerna. Jag såg att chauffören och även passagerare tittade på mig. Några få meter ifrån bussen så trillade jag, rakt ner i asfalten. Jag minns inte när jag föll. Men jag minns smärtan ifrån hakan och när jag tittade upp och bussen startade och åkte iväg. Det var helt öde vid hållplatsen och runtomkring. Jag ställde mig upp på vingliga ben och tog mig metrarna fram till hållplatsen. Blodet rann utmed hakan. Det otäcka var att jag tappade minnet. Mindes inte vart jag var någonstans. Hittade en pappersnäsduk i min väska. Den var snart helt röd av blod när jag höll den på min haka. Jag såg några passera mig där jag satt med min blodneddränkta näsduk och tårarna som sprutade, men ingen sa någonting. Det tog lång tid innan jag lyckades ta upp mobilen och ringa till en vän. Lyckades få henne till att förstå vart jag troligen befann mig. Hon ringde efter en taxi till mig. Taxichauffören körde mig till akuten, även om jag grät och grät och sa att jag ville hem.
Det skrämmer mig verkligen när jag tänker på att bussen bara åkte. Att folk bara passerade mig.

Jag vet att vi är många som varit med om något liknande. Dags att det sker någon förändring.

smultron sa...

Du har fått en utmärkelse av mig!

Anonym sa...

Ja sjuka ska sättas åt och gamla är bara i vägen för alla duktiga högpresterande människor. Invandrare och flyktingar framställs som bara problem och ska hållas kort Är det de svenska värderingar moderaterna yrar om? /Agneta

Anonym sa...

Fast jag kan tycka att det är skönt att folk låter en vara just så "svag" som man är, jag kan känna att det är en form av respekt, att de känner igen sig o tycker att det är ok o normalt, o inte ngt de måste "rycka ut" för att fråga om. Förstår du hur jag menar? Jag tänker ofta när jag gråter eller håller på att svimma ute på stan att "låt mig bara vara". Givetvis, om man verkligen skulle falla ihop o svimma eller liknande, då tror jag att folk skulle reagera, det har jag varit med om (vid epilepsianfall). Men jag tycker att man ska tillåtas ha sina dåliga dagar utan att folk lägger sten på börda o tycker synd om en. Det kanske beror på om man vuxit upp i en storstad eller småstad, hur man känner inför att "lägga sig i" andras liv?

Anonym sa...

Av en vän på Försäkringskassan har jag fått höra att de som vill kan jobba över med att minska antalet "kunder". Kanske är det allmänt känt redan? För varje människa som nekas ersättning, och alltså flyttas ur deras system, får man en pinne. Antalet pinnar omvandlas sedan till ersättning i kronor och ören. Ett system som bygger på att de anställda belönas för att de minskar antalet kunder, istället för när de gör sitt bästa för kunderna, kan aldrig aldrig aldrig föra något gott med sig. Och den som skapar ett sådan system, någon/några måste ju ha kommit på idéen, kan den personen vara annat än antingen farligt ointelligent eftersom man inte förmått se konsekvenserna? Eller kanske ännu värre, lättjefullt ond?
Jag tror att alla människor har potentialen att göra ont under olika omständigheter. Jag tror att gränsen är olika hos olika människor. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi skapar system som får människors goda sidor att blomstra. Att en anställds privata ekonomi, men en bonus inom räckhåll, ska hänga på att man förstör vardagen för en annan - är det ett bonussystem som vi står ut att leva med i vårat land - vare sig vi själva drabbas eller inte?

Anonym sa...

Tänker lite som du, "Anonym", i föregående inlägg. Givetvis ska detta dock inte ske på bekostnad av avsaknad av det engagemang och den empati som dessvärre präglar många beteenden och förhållningssätt i dagens samhälle. Relaterat till artikeln som finns länkad i Jonnas ursprungliga inlägg funderar jag snarare över trovärdigheten i den "iscensättning" av äldre dam som den 28-åriga kvinnliga journalisten utsatte sin omgivning för. Kanske genomskådades detta journalistiska rollspel av de människor hon mötte på sminkavdeningar, gator och i glassköer? Kanske blev hon, i så fall, bemött just utifrån sin bristande trovärdighet. Kvällstidningsretorik präglas, åtminstone för mig, mer av sensationslystnad och eget bekräftelsebehov än av de sakliga argument som denna typ av debatt både kräver och är värd.
/Bella

Katja Kristoferson sa...

Vi måste bli bättre på att hjälpa varandra, på att våga, även om folk stirrar. Vi måste även våga be om hjälp när det är som värst. Jag vågar gå på gågatan i Östersund i snowjogging fast folk stirrar.

All lycka och styrka!