måndag 24 november 2008

dag nittiotvå -vita vykort

Det snöar, har snöat och är nu snö överallt häromkring. Känns bra och fint! Vi bor så pass högt uppe att man från min oftast liggande nivå inte ser eller anar annat än tak (och himmel) genom fönstren och dessa tak är väldigt mycket vackrare med snö på. Så heja snön! Men smält snällt bort tills jag ska på min rulltur, tack.
Idag har varit en bra dag hittills. Som jag trodde. Sammandragningarna har varit lugnare och färre och tarmarna snällare. Konstigt det där att de dyker upp i sån mängd just på söndagarna, men det kanske är min omedvetet aviga inställning till dessa dagar och oron av erfarenhet inför dom som gör att jag blir känsligare och förväntar mig en kamp och en kamp får jag. Nästan varje gång.

Men nu är det måndag!

Måndag betyder ny vecka på riktigt och på något sätt får jag alltid på just måndagar se små korta glimtar av fantasi och förväntan av det som förhoppningsvis komma skall. Och just idag tror jag på det jag ser! Men jag vågar inte titta länge, blicken böjs snabbt ner på magen, som jag smeker ömt och jag koncentrerar mig intensivt på det jag vet att jag har just nu.

I fredagsbilagan läste jag om Hannah Graafs graviditet -det blir en påskbebis, tillkännagav hon och funderade bekymmerslöst om hon ville ha en pojke eller en flicka. Hon vill helst ha en pojke. Jag vill inte vara Hannah Graaf, men skulle för ett tag (längre än kortare ögonblick) vilja ha delar av hennes inställning till det här med att vara med barn. Vad skönt det vore, att inte bekymra sig så mycket (läs hela tiden), att inte oroa sig över om barnet man väntar kommer få födas till livet eller inte, utan bara få vara glatt gravid.
Jag är inte unik, det finns många som väntar (väntat) syskon till små som idag dansar bland molnen och vi är inte konstiga, vi har bara av erfarenhet (eller annan) blivit "stämda i en något lägre tonart" och därför längtar och väntar vi på ett annat lite annorlunda, varsammare men ofta rätt utmattande, för oss själva, sätt.
Frågar någon mig när jag ska få barnet, blir svaret en hel uppsats och det slutar antagligen någonstans med att den som frågat har gått vidare. Tur jag inte vistas bland folk längre.
Men eftersom jag tänker positivt som fan (kraftuttryck behövs här) idag och ser mig rulla till ett offentligt närliggande café nästa vecka ska jag träna på det där.

-Jag ska få mitt barn första veckan i februari!*

Så det så!


*Läkaren sa faktiskt sist optimistiskt att det var 50% chans att jag går hela vägen till planerade snittet och idag är glaset halvfullt och 50% bra!

11 kommentarer:

blodpudding sa...

Du är verkligen en KÄMPE! Jag beundrar din positivitiet och kämparanda.
Jag tror inte att jag har kommenterat förut men ville säga att jag läser alla dina inlägg via min RSS. Det känns hövligt att säga hej när man läser om någons liv tycker jag.

Själv hade jag nog en Hanna Graaf-graviditet (vilket jag givetvis är glad för) men inte ens då kunde jag skippa gnället. När jag gick över tiden med två veckor vaknade ajg vrje morgon och GRÄT för att inget hänt och för att jag var så trött. Synd att jag inte hittade en sån här blogg då. Lite perspektiv hade nog varit nyttigt ;-)

Madde (maddepladder) sa...

Välj tillit! =)

Man ser ju mitt hus från dig, det va väldans högt upp du bor du! Nu är jag inte hemma för tillfället men skulle jag va det kunde vi ju vända oss åt rätt håll mot varann och vinka genom husväggarna. :)

Kram!

Anonym sa...

Hallå... det går bra att åka rullstol även om det är snö ute!! Glöm bara inte att klä på raggsockarna!!
Lycka till med turen utomhus och med bebis som växer i magen.

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Oj! *imponerad*

Jag har nog aldrig vågat säga att jag ska få barn... ännu.

Du är så bra på att tänka rätt att jag blir peppad av dig!

Anonym sa...

50% är faktiskt ganska mycket! Och går du tio, elva veckor till så är ju det väldigt mycket det också. ( orkar inte riktigt räkna procenten där...)
heja dej och kram!
Trasselelin

Anonym sa...

Om du bara visste hur du blivit en livsviktig del för mig i min graviditet. Jag fick själv reda på en mycket tung sak om min älskade bebis i vecka 19. Allt gick från att vara en bekymmersfri graviditet till att vara definitionen av oro och ångest på en sekund. Varje dag är en kamp för att låta hoppet vinna över oron, ångesten och rädslan.
Ligger en vecka efter dig i min graviditet och åker in och ut på sjukhus för alla möjliga kontroller av mitt älskade barn. Din blogg har blivit en vän i nöden. Någon som tänker som jag och har det som jag, fast på olika sätt. Jag vill också kunna säga jag ska ha barn i februari, men säger "Förhoppningsvis i februari och så hoppas jag allt går bra".
Utan din blogg hade alla dagar varit tyngre. Även Marcus bok svarta vykort har betytt mycket för mig.
Jag vill tacka er så hemskt mycket för det och jag önskar och hoppas allt går bra för er!

Jag följer dig med stort hopp och hoppas att jag nån vecka efter ditt kejsarsnitt också klarar mitt kejsarsnitt och min älskade bebis operationen som kommer efter. Att våra februaribarn får leva ett vackert liv fullt av kärlek.

tisalen sa...

Snart har hela grav-veckka 28 passerat...GRATTIS! Sen så ska du ju vara på den "säkra sidan" enligt alla fakta

J.S sa...

Det är bra att du textar ner så att folk får lite perspektiv på sina egna liv. en del tar saker för givet och tror att bara för man är gravid så kommer allt funka klockrent och bebisen kommer ut och allt är frid o fröjd.

Men det finns de som har en väldigt påfrestande graviditet, såväl fysiskt som psykiskt.

Kämpa vidare tjejen, du är cool!

Kram från en som är i v.7 och som önskar att h*n får vara kvar efter en tuff period med provrörsbefruktning

Anna sa...

Man ser ju mitt hus också. Dock bara taket, men ändå! Om man rev det stora huset med de groteskt fula, orangea balkongerna skulle det vara fri sikt mellan oss också.

Anonym sa...

Hej Jonna. Läser din blogg varje dag och håller tummarna för er. Jag låg ner och var gravid för ett år sedan, fast bara en liten del av graviditeten. Det var inget kul. Det är så jobbigt att ligga och känna efter, med händerna på magen. Varje gång man får en sammandragning får man välja tillit, som du så bra uttrycker det. Det blir lite skakigt när man tvingas till det allt som oftast.
I alla fall, jag var gravid i 39 veckor trots sammandragningar i mer än 20 av dem. Hoppas och tror att det blir så för dig med!

Anonym sa...

...känslan av att vilja skrika till dessa gravida "-De kan dööööö din djävla idiot!"

Eftersom jag är en arg jävel har jag planer på att låta trycka upp tröjor (motsvarande de med "bebis"-tryck över gravidmagen, ni vet?)med texten "sent missfall?", "Trisomi 18?", "ryggmärgsbråck?" o.s.v.

Jag är SÅ trött på kommersialiseringen av graviditeter och föräldraskap!

Heja Jonna! Glaset är halvfullt, snart fullt!