lördag 8 november 2008

trött på mig själv

Det har blivit lättare att hantera lördagar sen det började bli mörkare. Varje eftermiddag skymningen faller tänker jag -Yes, snart läggdags! Om det nu är något att Yesa åt eftersom jag redan ligger. Men tanken att kunna ligga på andra sidan och snart få välkomna morgondagen lockar enormt. Hela tiden. Jag skulle önska att det här onda och oron med det kunde släppa lite, backa några steg, kanske fyra. Känns trist att bara ligga och längta till imorgon varje dag.
Har såklart mina moments (få men ändå) och dessa kan jag njuta, lite återhållsamt, av goda dofter, bra filmer eller bara av att vara, men oftast vill jag inte annat än till dagen efter. Snarast.

Så här i backspegeln kan jag tycka att jäklars vad många veckor jag kunde ha slappnat av egentligen och med det färskt i minnet försöker jag intala mig att det inte är någon idé med oron, den hjälper ingen, gör inget bättre.
Men tror ni jag lyssnar?
Nej. Tydligen inte för sekunden efter är jag där och känner efter igen, lyssnar på signaler och förbereder mig för nästa flyganfall.
Är i ständig krigsberedskap. Det är som att sitta på en tickande bomb eller ligga i skyttegraven med andra darrande, livrädda mäniskor, redo att när som bli attackerade. 24 timmar om dygnet ligger jag där, med fyra-fem timmars paus om nätterna. En väldigt utmattande "hobby".
Men jag lever på hoppet och tycker mig också skymta vit flagg där någonstans, en bit bort. Efter många passerade morgondagar.
En bra grej var att jag faktiskt somnade helt oförberett i soffan tidigre idag. Det är bra. Var väck en kvart. Minns inte när sist en sådan sak hände.
Kanske flaggan är närmare än jag tror?

10 kommentarer:

carolina sa...

Om det bara var möjligt så skulle jag byta en dag med dig. Då kunde jag ta över din oro och ligga där i soffan. Du skulle få göra precis vad du ville med "min" dag.

Tyvärr är ju inte detta möjligt, men så känner jag. Många kramar till er!

spotty sa...

Hej Jonna!

Följer din blogg, och råkade igår halka in på en blogg där mamman först förlorat en dotter i v.23, hon dog plötsligt i magen, och de har nu precis förlorat tvillingflickor p.g.a. försvagad livmoderhals. Tänkte att ni kanske skulle kunna ha utbyte av att ha kontakt med varandra? Eller att du iaf vill läsa lite. Här är iaf adressen:

http://robnjenstwins.blogspot.com

Kramar och lycka till med magen!

Lenita lenita_johanna(at)yahoo.com

Tina (Hannahs lilla blogg) sa...

Det är något av det mest knäckande, det där. Att hela tiden vänta på imorgon. Man kan få för mycket vila. (Själv åkte jag hem från sjukhuset och storstädade i rent lyckorus över att kunna röra mig några dagar efter att min Hannah äntligen föddes)

Håller tummarna för mini och för dig!

Anonym sa...

Hej Jonna, tänk att dagarna går ändå och blir till veckor. Otroligt att varje individuell dag kan kännas så seg, spom en enda resa emot kvällen och den hägrande nästa dag, men så plötsligt har ännu en vecka gått med Mini i gott förvar kvar i magen. Även om jag själv ligger till sängs mycket och grubblar och har det jobbigt så kan jag inte föreställa mig hur tufft du har det med den stora oron som lurar under soffan hela tiden. Tänk vad stark du är! Och Mini blir starkare för var dag som går också!!! Hang in there!!!

//ia

Ewa Ä sa...

Hejar verkligen på er alla tre. Kämpa på! Ha en bra helg./ Ewa

Helena B sa...

Jag känner igen vartenda ord, jag har precis hittat en graviddagbok som jag fyllde i på nätet och sen har jag glömt bort den. Där står det att läsa om ångestnätter, hysteriska (och onödiga) utryckningar till sjukhuset osv osv.

Det märkliga är (och det hade jag faktiskt glömt) att jag inte alls slutade oroa mig när jag nått den sista milstolpen vid vecka 30. Jag började bara oroa mig för andra saker :-/ De sista veckorna av min sista graviditet gick åt till att vara sömnlös av skräck över att få sorkpest. När jag läser det såhär i efterhand låter det ju inte så lite rubbat... Det bästa vore ju naturligtvis om man bara kunde bestämma sig för att sluta oroa sig, men det är ju inte det lättaste precis. Det är ångestfyllt att vara gravid när man tappat tilltron till sin kropp som en säker plats för en växande baby och man har ju inte riktigt den kontroll man skulle vilja ha, på vad som händer därinne i magen.

Det trista är ju det känns som om man blivit snuvad på hela graviditeten. Å andra sidan så är det ju efter graviditeten som det stora äventyret egentligen börjar! :)

Anonym sa...

Realistiskt sett sa har du alldeles ratt, inget blir battre av all oro... Men oro ar for det mesta inte realistisk och aven om vi inser det sa forsvinner den inte. Knepigt det dar. Jag tycker iaf att du gor ett mycket bra jobb, du har manga ljusa, inspirerande stunder i dina bloggar. Och glom inte att du gor ditt basta och ingen kan gora det battre! Kram

Emma sa...

Jag känner också igen mig PRECIS, men har ett konstruktivt tips som till slut funkade för mig. Fyll huvudet med något som kräver din fulla koncentration så att allt det andra helt enkelt inte får plats (för en stund i alla fall). Det är bara meningslöst att slösa bort tiden på distraktion som SATC och Glamour. Jag läste japanska på distans på universitetet. En kompis läste en B-kurs i litteraturvetenskap. Då känns det dessutom som att du får ut något av tiden istället för att bara vilja ha den bakom dig. Utnyttja läget! Att fylla huvudet med något krävande, som du samtidigt brinner för, är helt klart ett bra sätt att mota bort oron. Vad har du för intressen, eller HADE, innan du blev sängliggande? Vad har du pluggat förut? Att läsa måste ju funka lika bra som att se på film...?

Karin sa...

Har inte forran nu hittat din blogg och jag tycker du skriver pa ett fantastiskt satt som ar latt att kanna igen sig pa. Underbart att det finns en stark rost som din om detta trauma som sa manga gar igenom, men ofta i det tysta. Onskar er all lycka , det ar ni verkligen varda. Och tack for att du ger alla som mist ett barn en rost!
Kramar!

Maggan sa...

I huvudet begriper man att oron inte hjälper nån, men som jag skrev många ggr i min blogg under graviditeten efter vår ängel, logik biter inte på oro och ångest. När man har förlorat barn under tidigare graviditeter finns oron nästan alltid där i bakgrunden. Den lättade för mig varje gång jag hade sett lillbus på ul eller fått höra hans hjärtslag, men sekunderna innan man såg hjärtat pumpa eller hörde kloppet av hjärtat ville jag bara dö. Sen mådde man bra den dagen, för att börja om att oroa sig dagen efter igen. Så oerhört jobbigt och energikrävande.
Jag tycker att du klarar dig galant! Du och mini är ett oslagbart team!
Tusen kramar!