social liten apa söker

Nu har vi åter över 20 grader så ordningen är återställd, linnet på (plus att det verkar vara fint även hemma, varsågod förresten för det ;-) vilket bådar gott för annalkande hemresa) och så är Milo pigg och kry igen.
Han hade nog den klassiska 3-dagarsfebern etersom prickarna, som jag läst om, dök upp idag efter ett par dygn av över 40 grader i den lilla kroppen.
Men så tåliga de är, de små.
Milo lekte och hade sig tills han blev för varm och helt enkelt och förståeligt nog inte orkade längre, då kröp han upp i soffan, drog täcket över sig men skakade fortfarande envist till musiken där under och log med glansiga ögon åt mig som tog över danspinnen och försökte mig på några steg. Själv ligger jag i fosterställning och skakar, inte av musik eller med vilje, vid 37.5 och börjar be till högre makter när jag når 38.
Nu är vi i alla fall friska hela bunten igen och ska njuta järnet de sista två veckorna, för mycket mer är det inte kvar av våran lilla trip.
Blir lite trist att lämna det här lilla hemmet vi skapat oss men samtidigt härligt att träffa och krama katterna eller iskai som Milo säger och jag misstänker Mimmi kommer bli till sig av gåstolen som väntar därhemma-hemma.

...

Så nu sover barnen.
Fick ta en liten läggningspaus för det ska tydligen vara mamma till att göra det, framförallt ikväll när Roma spelar på TV.
Att komma hem ja. Jo det gör vi ju snart. Vi har det så bra här att det inte riktigt känns som schlager och tur är väl det. He he.
Men visst saknar jag en del, det sociala, familjen, vännerna. Är nog rätt social har jag upptäckt och då jag inte direkt har lyckats skapa mig ett nätverk av likasinnande här tjatar jag så fort jag kommer åt ihjäl kassatanter i affären eller bordgrannar som råkar vara från våra norrare breddgrader.
Idag satte sig ett finskt par från Oulu bredvid oss på restaurangen och jag tänkte först att nä, de ska få sitta där, men sen såg jag en väg in och började. Vi snackade sen på resten av middagen, de verkade inte alls missnöjda heller faktiskt och det var nästan så jag inte ville gå därifrån.
Inte så vi inte pratar, Marcus och jag, men man vill ju prata med andra också, framförallt när man är 24-7 samlade såsom vi är just nu. Och jag tror någonstans att jag fortfarande lider av sviterna från isoleringen då Milo låg i magen för efter det har jag nog inte riktigt lyckas återvända till en för mig helt tillfredställande social tillvaro och då tänker jag främst på jobbet, som ju ofta, när det är bra och som det ska, fungerar som en sådan ventil, och ja, där har jag ju inte varit mycket på sistone, av hyfsat bra anledningar och sen har det väl inte heller varit direkt... bra, av vad jag har förstått, men ändå.
Ja ja. Nog om det. Blir kul iaf att få tjöta lite med kompisar väl hemma om någon vecka.

Imorgon ska vi gå och titta på en utställning med äkta 1700-tals kläder i ett palats nära oss. Kul. Hoppas barnen gillar med -Milo. Han började ju inte direkt hjula av glädje sist vi släpade med honom på en utställning, eller jo, hade han kunnat hjula så hade han nog gjort det, men inte av den anledningen vi skulle ha önskat. Men kläder, det borde väl vara skoj... vi får se.

Kram för nu.