fredag 10 oktober 2008

dag fyrtiosju -lite blandat

Idag är det riktigt grått ute och jag måste nog säga att även om jag trodde det skulle bli skönare inomhus ju gråare världen där ute verkade så väljer jag, om jag får, ändå solen, trots att en sådan aldrig når mig här jag ligger. Sol är roligare, skönare, varmare och bara bättre. Alltid.
Ikväll blir det idol med bror och Lisa. Ska bli kul och med två extra katt- respektive eldvakter kanske jag vågar tända några värmeljus för att få till lite stämning.
Jag och Mini var själva inatt och det gick bra! Marcus var på jobb som vanligt (sa hon med ett muttrande) och även om mitt kvällssällskap erbjöd sig att stanna så kände jag mig stark nog att klara det själv-a. Vilket jag, vi också gjorde. Är det läge att vara ensam nån gång så är det efter ett lyckat läkarbesök. Nästa vecka, då mackan ska iväg på långturné kommer min mamma hit igen och det känns kanonbra.
Som ni märker har jag inget vettigt att säga, om jag nu någonsin har det. En allmän rapportering om läget och tillvaron får det här betraktas som och båda är bra just nu. Lever länge (några dagar åtminstone) på oförändrat och ännu känns det så, underbart oförändrat. Vilket betyder att älskade bebis dag 20+5 bor och lever i trygghet i mig. Snart är vi inne i 22:a veckan, vilket betyder snart-bär-jag-ett-barn-barn och så rätt vad det är har jag legat i 50 dagar. Ett halvt sekel om det hade handlat om år. Vilket det inte gör men rätt bra jobbat ändå. Många dagar kvar men varje nånting noll känns som en extra seger på vägen så på måndag blir det fest.

Sedan vill jag bara lyfta på min inbillade blåvita hatt för Ahtisaari som får nobels fredspris i år. Heja Martti, heja Finland och framförallt heja freden!

6 kommentarer:

Anonym sa...

Kraaaaaam!!! Allt kommer att gå bra!

ylwa sa...

Aldrig blir man så glad för ord som "normalt" och "oförändrat" som när det gäller graviditet :)

MammaPappaBarnet sa...

hej jonna jag föjer din blog och känner sådan lycka i varje dag närmre förlossning. Tänker att du kommer få hålla ditt barn i dina amar, känna det. Det är skört det är overkligt jag kan inte med min tanke lova. Men jag känner med dig och tänker att den här gången andas mini med dig. Kärlek från Hanna och Alva och lilla mu som aldrig kom

Anonym sa...

Hej!
Det här återknyter kanske inte till just detta specifika inlägg, utan snarare till bloggen i helhet. Mina föräldrar förlorade två barn i sena missfall med svåra omständigheter ikring. Den tredje graviditeten blev av förklarliga anledningar mycket svår. Mamma fick spendera veckor på sjukhus och hela tiden fanns en stor oro där. Hur förhåller man sig egentligen till sitt tredje barn när man förlorat två? Hur vågar man älska? Jag beundrar de som vågar. Hur som helst gick allt bra i slutändan och de sista månaderna blev mycket lättare. Och efter att min bror fötts och mått bra, så blev nästföljande graviditeter komplikationsfria. För då fanns känslan av att det var möjligt där. Med detta vill jag säga, håll modet uppe.

Dessutom tror jag att någonstans långt inne i dig, bortom medvetandet, så vet du att det kommer att gå bra. Annars skulle du kanske inte blogga om det.

Jag personligen skulle inte klara av att läsa den här bloggen om jag inte var övertygad om att jag om några månader skulle få se bilder på en liten bedårande nyfödd skrynklig bebis i en aning för stora kläder.

Som sagt, jag tror på er.

kram

Åse Ohlsson sa...

God kväll i stugan !!

Skönt det känns bra . Jag är väldigt glad att din mamma kommer o stannar hos dej när Marcus är borta ,du behöver tryggheten av fam .

Undrar om du möjligtvis kan trolla fram receptet på smarremuffinsen.

Kram från Åse .

Marresmamma sa...

Håller med Ylwa! Vad skönt!