lördag 18 oktober 2008

ledsen nu

Känner mig lite ledsen över allt elakt som finns därute. Över människor som vill andra illa. Förstår inte vad det kan ge någon eller vad man överhuvudtaget tror det skulle kunna åstadkomma. Inget bra, är väl det enda som är säkert.
Tycker själv verkligen inte om alla, framförallt deras åsikter och eller uppträdande, men att hata, spotta och vara elak? Vem vinner på det. Inte jag, inte du. Klart man i ren desperation ibland kan slänga ur sig nästan vad som helst, sånt man genast ångrar, sånt som aldrig kan tas tillbaka, men när det händer, om det händer sällan och inte är menat, är det där lilla ordet förlåt rätt bra att plocka fram ur fickan.
Det känns som att i och med klimatet som där ute blir varmare, blir det andra kallare. Det är numera inne att vara lite småvidrig och på så sätt visa framfötterna. Man ska vara ärlig och sann, säga vad man tycker och inte låta åsikterna passera pannloben, som vi människor faktiskt fått som gåva, just för att till skillnad mot djuren kunna filtrera impulserna. Om sanningen sen leder till att andra i ens omgivning faller ner och gråter så är det skitsamma, för den onda ärligheten segrade.
Jag anses säkert som en trist, hormonell moraltant i mångas ögon och det är jag väl till viss del kanske också, men jag vill faktiskt bara att vi ska vara snälla mot varandra och det kan inte vara fel. Det är inte fel. Inte ens de som gått på myten om bittra sanningens rätt för att sedan elakt fräsa lögner i nästa sekund förtjänar spott och spe tillbaka.
Tycker jag.

Så var snälla.

Vilket NI ju redan är... :-)

9 kommentarer:

Gunilla sa...

För många är det tydligen svårt att vara snäll! Tragiskt!
Kram Gunilla

Anonym sa...

Det är faktiskt inte konstigt att dagens samhälle är som det är. Med de förebilder som finns idag!!

Idag är man inte en bra människa när man är snäll, trevlig, ärlig och framförallt en person att lita på. Idag verkar det som att man är en bra person då man syns, hörs och tycker en hel massa om andra. Vart är vi påväg med allt detta?

Jag måste säga att all denna mediacirkus gjort mig illamående! Illamående för att en polska ska få säga och såra så många. Personer som är värd så mycket bättre. Tänk dessa tonåringar som ser upp till folk som beter sig hur som helst?

Nej jag blir bara bitter. Nej jag är rent ut sagt förbannad!! :)

Jag tycker inte att du ska vara ledsen Jonna!

Du har en man som enligt mig är den som har ansiktet i behåll. Jag har inte vetat vem han är (i lappmarkerna är vi ganska ovetande ;) har aldrig ens hört hans namn mer än att jag hört talas om en av hans böcker i samband med vår förlust av Hanna. Men för mig är han en stor person som faktiskt är en förebild. En person som inte accepterar vad fan som helst. Din man är vuxen. Han är vuxen på det sätt att jag vill att han är en förebild till mina barn..hoppas du förstår vad jag menar. Du ska inte vara ledsen för ju fler vi är som beter oss vettigt i vanliga livet ju större chans finns att våra små blir bra. För inte ska vi låta bloggvärlden eller "stureplan" uppfostra vårt blivande Sverige.

Tack för en underbar blogg. Tack för att du är öpper, ärlig och rak. Men framförallt tack för att du visar alla dina känslor, all den oro som jag så väl känner igen. För nu, nu idag två år sedan vår förlust inser jag. Allt det jag kände var inte fel. För vi har samma känslor för vårt öde både du och jag.

Kram på dig. Och du, ta hand om Mini ;)

//Sonja

finnjonna sa...

Sonja: Beklagar förusten av er Hanna! Det är väldigt sant att de flesta ändå är bra och snälla. Man måste komma ihåg det även om de andra många gånger tyvärr hörs och syns mer...

Att hon är polska har inget med nåt att göra. Tror inte du tycker det heller, men ville bara skriva det, för det är lätt att missuppfatta och vända till det.

Ta hand om er där uppe!

Anonym sa...

Folk kan vara så hemskt elaka!

Jag har lagt ut ETT kort på min bebis på nätet. På en webbissida.

Döm av min förvåning när någon, 1,5 år senare hade satt ihop ett kollage med bilder på fula ungar och min dotter var med.

Folk gör en grej av att vara elaka och (i vissa fall, tyvärr) bygger en hel karriär på det.
Det är förjävligt!

Anonym sa...

Oj, tänkte inte alls på att det kunde tolkas så.( Tack för att du påtalade detta )I min lilla värld så ville jag bara låta bli att säga hennes namn. Lite som i Harry Potter. ;)

Tjipp och hej..
//Sonja

Åse Ohlsson sa...

Hej Jonna !!

Ja det är inte klokt som hon bär sej åt , om hon är judinna, polska, italienska eller svenska har det inte något berättigande att trampa på någon , o böla om att Marcus är rasist är ju så dumt att man skrattar, hon är ju för fasiken vuxen o ska föregå som gott exempel .

Kramisar från Åse

Anonym sa...

Jonna, kort kommentar, håller helt med dig i det här "jag är bara ärlig", det är inget moralist högstående att säga ALLT man tycker om andra människor.

Folk verkar tycka att de är kittlande med personer som muckar bråk. Från skolgården hetsas de att fortsätta och hejas på. Ännu roligare om det är två "kändisar".

Jag kan inte förstå det, inte alls, är det "spännande" eller bara de att de händer nått?

Visst säger vi alla saker i affekt, slänger ur oss saker vi ångrar. Men just därför ska man nog hålla tand för tunga och inte heller skriva ett blogginlägg, skicka mail eller prata med kvällstidningar i de läget. För allas välmående!

Med ursäkten hoppas jag att de kan läggas till historien för den här gången, men att vi lär oss av de.

Kram igen då!
/My

korpdotter sa...

hej
jag har inte skrivit här förut, men är inne och läser ofta. är det ok om jag också har dig och Marcus som idoler? :) ni är såna kämpar. och det ger mig så mycket att ni vågar vara ärliga och öppna med det svåra som ni går igenom. jag befinner mig i nåt helt annat svårt, men jag vet inte. jag tycker att när människor vågar vara öppna med sitt trasiga och sitt svaga, med sina rädslor och ofullkomligheter, då är det nåt stort. och jag kan bli illamående när människor som bygger sitt kändisskap på oförskämdheter rättfärdigar det med att de är ärliga och sanna. för mig betyder de orden nåt helt annat. det du och Marcus gör och ger är så mycket mer ärligt och sant. på alla sätt.

har er i mina tankar fler gånger om dan. hoppas så att allt ska gå väl

värme och styrka

Anonym sa...

Detta är ett långt inlägg. Kanske det inte hör hemma som bloggkommentar – vem orkar ta sig igenom det? Men jag vill ändå delge dig mina tankar:

Att läsa din och Marcus bloggar är inte för mig en studie i "snällhet", utan i vägen till personlig mognad.

Personlig mognad behöver vi för att kunna sprida och därigenom öka vår egen GRUNDTRYGGHET. Vi har haft en samhällsutveckling där "Snällhet" ofta (tyvärr) är lika med feghet. Som i oförmåga att ha en genomtänkt åsikt och stå för den. Den typen av snällhet (lågt svansviftande och inställsamhet) prioriteras av dåliga ledare framför värderingar som civilkurage och lojalitet. Både du och M går bortom detta. Och det gör er till very important förebilder. Lite märkligt är det men ni uttrycker er faktiskt med de nya röster som politiker och andra professionella samhällskramare borde haft förnuft och känsla nog att tona in sig på för länge sedan. Och som är en lisa för själen för en misshandlad, övertalig, överbliven used-to-be-a-person som väntar på att kanske kunna börja leva igen.

Jag hör er och det får mig att tro på att samhällspendeln ska börja svänga efter 80-talets genomslagskraftiga satsa-på-dig-själv-vindar, som jag är övertygad om kunde slå rot och växa sig så starka mycket till följd av den utbredda passivt snälla jag-är-ingenting-mentaliteten.

Ledarna sa till folket: Nu har ni levt över våra tillgångar och haft sötebrödsdagar på bekostnad av landets välochve. Nu måste vi strama åt för ER. (Men inte för dem själva – det var DET som tog så hårt och gjorde oss så illa. Vi hade osolidariska förebilder vart man såg.) Detta närde idén om att vi därnere verkligen var mindre värda. Jäklar vad hårt det tog. En sådan mental skrevspark på alla som bara velat vara snälla gjorde oss osäkra, sönderstressade och utbrända i drivor. Därför är jag emot snällhet, som ett klyschigt begrepp. Jag blir förbannad på mig själv (är också en som behöver organiserat bidrag för min försörjning) när jag känner hur bräcklig min självkänsla är för den sortens angrepp. För att min mamma och pappa just uppfostrade mig till S N Ä L L (som i SOLIDARISK!).

Trots att jag också hemifrån fått i mig ideal som att alla är lika värda, möjligheten att genomskåda förtrycker, gjorde 80-talsideologins sätt att utnyttja min snällhet mig till ett offer som försvagades och fick allt svårare att säga ifrån. Idag är jag rädd för myndigheter. De tjänstemän som saknar empati och som tycker om att spela orent spel med oss vanliga dödliga är alltid effektivast för en organisation som räknar resultat i minskade ströutgifter istället för i balanserad ekonomi hand-ihand-med-ett-gott-samhällsklimat. De hämmar min förmåga att säga ifrån. Jag lever till stora delar mitt liv på knä, i väntan på att jag ska orka resa mig.

Därför som sagt, snällhet som grundar sig på empatisk förmåga och civiliserade värderingar (=lika rättigheter för alla!) är viktigast av allt att stå upp för. Jag gör det just nu genom att ge er mina varma tankar och ha er båda som förebilder. Allt jag förmår. Tack för att jag får det. I väntan på att kunna gå själv.

Finns hur många exempel som helst, där både du och din M tålmodigt förklarat för inskränkta individualister som bara kunnat se så långt deras egen näsa räcker, vad deras tänkande kan skapa för lidande. Jag tror inte att den stora behållningen med det är att ni lyckas omvända dem Utan att det ger oss andra, mismatchade, snälla kraft. Jag behöver inte färdtjänst men när du vägrar låta dumskallarnas sammansvärjning avpersonifiera dig genom att finta bort dina rättigheter (Som andra människor tidigare gett sitt liv för att uppnå) får jag kraft och energi! TACK!
Inställsam snällhet kräver otroligt kloka ledare för att inte bara skapa oro och osäkerhet och stress i omgivningen. Solidarisk snällhet kan man utöva oavsett vilket slags samhällsformat man lever i. Men det är svårare i hårda tider.

NK