tisdag 28 oktober 2008

dag sextiofem -projekt glad löper vidare

Var på koll idag och det såg, som vanligt vågar jag skriva och det är ju sant också, hittills, bra ut! Oförändrat och vatten hos bebis. Precis det jag vill höra. Pratade lite med läkaren efteråt, inte min, men en väldigt bra och en av de tre andra som är typ mina med, och det kändes bra. Börjar närma oss veckorna (24+0 och framåt) då bebis har chans att överleva utanför magen om nåt skulle hända och det är dit i första hand jag vill komma. Därefter är varje dag, varje vecka av största betydelse. Helst skulle jag och Marcus vilja höra att "när ni kommer dit (var det nu än må vara), så blir allt bra sedan i all evighet" men det finns inga garantier. Aldrig någonsin. Vi vet det, jag vet det lite för väl. Efter år av kontakter med andra kvinnor i liknande situationer vet jag att vad som helst kan gå galet, så även om en viss vecka passeras och en fara undviks, lurar någon annan bakom hörnet. Fast så är det ju för oss alla. Vissa är bara lite mer medvetna om dom.
Och att oron skulle ta slut när (inte om idag) en levande bebis vilar i mina armar stämmer föga. Det är väl då den tar alldeles ny häftig fart. Det gäller bara att hantera det, inte låta oron och rädslan styra. Det är ju egentligen som jag sagt förut kört från början för oss alla, vi dör. Det enda som är säkert med livet, men vem orkar tänka på det hela tiden? Och även om man gör det så kanske man bör hitta ett annat fokus för livet är ändå det som sker härmellan och liv ska levas.

Efter kontrollen haltade jag hängandes i Marcus armveck mot cafét. Mitt leende blev bredare och bredare ju närmare vi kom och jag kände saliven samlas i mungiporna. Smärtan i underliv och ljumskar ingorerades effektivt av längtan och suget efter nåt gott.
Det blev till sist (valde länge) en blöt köttbullemacka med kaffe och festis och en chokladboll till efterrätt. Fnittrade lite väl mycket för mig själv medans jag mumsade macka och hade inte Marcus varit där hade någon kunnat ta mig för en rymling från vissa låsta delar av byggnaden. Men vadå, på ett sjukhuscafé är allt tillåtet tänkte jag och fortsatte fnittra, för det var ju så himla kul att fika!
Nu betalar jag priset för det, även om Marcus bjöd. Hela bäckenpartiet skriker högt av värk och minsta lilla rörelse, däribland den lungorna skapar vid andningen, får mig att längta efter lite koma eller stora doser av morfinliknande preparat alternativt narkotika av vilket slag som helst nästan, men det är det värt! Kör favorit i repris nästa vecka om allt då också kan få se bra ut.

Önskar att även ni kan få känna lycka idag av det enklaste små saker.
Tips från coachen:
Blunda och tänk er en promenad i valfri vacker stad nånstans (med fördel ska huvudet stoppas ut genom fönstret alt fönstret öppnas) och därefter en kopp eller glas gott på ett fik, tänd ett ljus (gärna doft) och titta in i lågan ett tag, visst är det vackert? och ät sedan långsamt en mandarin klyfta för klyfta och känn så gott den faktiskt smakar.
Ni som kan ta en riktig promenad, gör det, andas in luften i stora djupa andetag och låt den sedan långsamt pysa ut mellan läpparna. Upprepa detta. Ta en kaffe på ett fik, ensam (något som är så otroligt underskattat!) eller med en annan och verkligen känn efter hur kaffet smakar alternativ koka ditt kaffe (eller te) hemma efter promenaden, tänd ett ljus och njut.

Amen.

9 kommentarer:

Annicapannika sa...

Du har rätt även om du inte testat det än, oron släpper ALDRIG! Man får bara jobba stenhårt med att hantera den och försök inbilla sig att faran inte lurar bakom nästa hörn. Om vår saknad är så stor som den ändå är efter våra små som aldrig fick chansen att leva kan jag bara fantisera avgrunden som skulle öppna sig när man äntligen fått dem.... om det skulle hända något sen. Men det ska det inte och det är det jag intalar mig varje dag. Jag njuter så fruktansvärt av min goding varje dag, det är en sån känsla att ha blivit berikad med en liten människa i familjen. Snart Jonna är det din tur!! och den dagen ser vi fram emot. Jag för min del hoppas bara att du kanske ibland fortfarande ska ha tiden att berätta för oss om livet som mamma till levande barn också!

Många kramar inför helgen som stundar.

/Annica

Ulrika sa...

Oron kommer alltid att finnas där så länge man har barn, för om du frågar din egen mamma så får du säkert höra att hon med jämna mellan rum oroar sig för dig. Det är något som hör till föräldraskapet, det gäller bara att kunna hantera det på rätt sätt.

hoppas du slipper det onda i morgon när du tagit det lugnt en stund.

/Ulrika

Anonym sa...

Jonna, du har så rätt - oron antar en annan form, men för mig är det inte samma panikfyllda som jag kände under min andra graviditet efter att ha mist mitt första barn. Min dotter är snart 15 månader men jag går fortfarande ofta upp mitt i natten för att se så att hon andas! Aldrig tar man livet för givet igen...

Det är så skönt att se dina dagar stadigt ticka ner. Skickar styrka och varma tankar.

Kram /Ulrika F

Svala sa...

skönt att allt var bra idag på kk... Måste bara fråga vad har du för Läkare, o vad fick du för BM tillslut?
Jag skulle mä sitta o fnittar till min köttbullleMacka om jag hade vart där i din situation... hehe så härligt att allt ser bra ut!!!

Kram svala

Helena sa...

Nä, oron släpper aldrig, det är alltid något nytt. Anders Eklund och "Carolin-mannen" i Gällivare har just nu trissat upp min oro för min äldre dotter, hur mycket jag än förnuftsmässigt inser att risken är mikroskopisk att träffa på någon likasinnad. Tittar på mina barn ibland och tänker "tänk om de har cancer utan att vi vet om det", ja jösses vad man plågar sig själv - förmodligen helt i onödan.

Jag födde barn nr 1 i vecka 28, utan någon som helst förvarning och orsaken utreddes aldrig. Nästa graviditet var jag galen av oro, särskilt som den startade med stora blödningar fram till vecka 13. När jag passerat vecka 28 så var jag jättelycklig och lättad. Fick sex "bonusveckor" då jag bara var glad och njöt av att vara gravid.

Barnet visade sig bära på en svår genetisk sjukdom och dog, trots sjukdomen oväntat efter en vecka. Såhär i efterhand så är jag jättelycklig över de där sex veckorna av harmonisk, förväntansfull och någorlunda avslappnad graviditet.

Nästa försök slutade med ganska tidigt missfall, så vid graviditet nr 4 misströstade jag totalt. Tittade inte på babysaker, funderade inte på namn, försökte bara förtränga att jag var gravid och kände mig allmänt som en robot. Födde en frisk dotter, nästan fullgången den här gången och nu när allt till slut gick bra så gnager det en liten tagg att jag inte vågade vara det allra minsta glad eller förväntansfull under den graviditeten.

Så när du nu snart går in i mer säkra veckor, försök att njuta av den relativa säkerhet ni ändå uppnått. Garantier får man ju aldrig, men oddsen för er är trots allt snart jättebra!

Anonym sa...

Vad skönt att allt var bra!

Ja oron lever man med även på utsidan men stunderna då man känner lycka är många fler. Hoppas så att ni ska få uppleva det!

Kram
/jordgubbspaj

Anonym sa...

Grattis till att allt gick bra på kollen!

En liten nyfiken fundering... efter att du har börjat med "tack för..." (som alltid är kul att läsa) tycker jag att du har verkat muntrare.

Är det bara för att det muntra nu får mer utrymme i bloggen, eller för att du påverkats av ritualen och fått en mer positiv syn på tillvaron?

Eller är du liksom bara gladare, oavsett tacklistan?

Kan du rekommendera andra att följa ditt exempel?

*nyfiken*

/ Joanna

ps. det verkar inte gå att använda sitt namn som signatur längre. ds.

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

För min del blev oron en helt annan när bebisen väl kom ut levande.

Jag målar upp skräckscenarion i mitt huvud ibland. Och så klart är jag rädd för bilar och fula gubbar, och mobbing och....

Men det är ändå hanterbart. Han finns här hos oss, jag kan kommunicera med honom och omgivningen, och jag ser direkt att han faktiskt mår bra. Det som ligger gömt i magen däremot det oroar jag ihjäl mig för, för där känns det inte som jag kan påverka någonting. Jag kan inte se och veta hur det är där inne.

magdalena sa...

Det låter som en bra dag för dig, vad roligt!