söndag 26 oktober 2008

dagen går mot sitt slut

Är det inte typiskt att just den här dagen av alla andra 364 på ett normalt år skulle innehålla en extra timme att ta sig igenom. Och vadå sova den? Man vaknade ju bara timmen tidigare och därmed blev plågan genast förlängd.
Men det har gått rätt bra faktiskt. Började lite jobbigt med ont i magen och hejdå till Marcus som skulle till stockholm, men sen i skenet av ett vaniljdoftande ljus blev saker och ting långsamt bättre. Mitt onda svalnade, jag såg en dålig film, lite repriser och några SATC avsnitt och vips -varde mörker. Mörker är en tröstande föraning om att slutet är nära. På dagen. På alla dagar. Och efter dessa kommer alltid nya. Så när man ska jaga tacksamheter idag så är det kanske den, att det blev mörkt tidigare än igår.
Nu skulle Marcus ha varit hemma, men såklart strulade SJ även den här söndagen och jag ensam får ta mitt piller och krypa till kojs.

Det har varit en lång dag. En märklig sådan. Inte så farlig som jag befarade, men ledsam, tung och på samma gång nästan lindrande och något uppmuntrande.
Jag minns när jag väntade Liten. Hade precis förlorat Dante och när jag var i 10:e (eller vilken som helst) veckan, räknade jag fortfarande hans veckor paralellt.
Det blev dubbel och väldigt plågsam bokföring tills vi kom till den 21 september och Dantes veckor äntligen var slut, över. Det gjorde ont då. Jag ville inte släppa honom, samtidigt som jag visste att det nu skulle bli lättare. Vilket det också blev. Dagen efter kunde jag andas lite ledigare, glädjas en aning. Och Dante var inte borta, han hade bara flyttat så han från och med då fortfarande var med, fast endast i mitt hjärta. (En månad fick vi med den något ledigare andningen... )
Lite så känns det nu igen. Jag hade redan ett ögonblicks separationsångest när vi passerade v 17 och Litens varande. Och nu är vi där igen. Dantes tog slut idag och imorgon har jag varit gravid längre än någonsin tidigare. En seger i sig på alla det sätt och jag ser fram emot fortsättningen med bara min älskade Mini, samtidigt som jag tvingas vinka hejdå till dom som förlorades före sin tid. Låter säkert helt åt väggarna galet och skadat, men jag är ju det, skadad. Kommer alltid att vara. Mer eller mindre omplåstrad bara.
Jag tror ingen (inte många) som förlorat ett barn i graviditeten kan bära nästa i all sin enkelhet. Vi gör det och vi gör det bra, men behöver någon som titt som tätt kan plåstra om lite.

Jag gråter nu (och skyller på hormonerna), men är också glad. Ser fram emot imorgon och dagen efter det.
Mini sparkar i magen och jag älskar mitt barn därinne! Hoppas vi har många veckor, månader kvar på våran viloresa, med förbandslådan under armen.
Snart ska vi sova. Men först ringer vi till papps.

7 kommentarer:

Annicapannika sa...

Tror som du, att det inte finns många änglaföräldrar som kan bära nästa barn utan oro.... man behöver många plåster under resans gång. Tur att sjukvården ändå är så tålmodig som den är många gånger (i alla fall var de det mot mig). Tiden läker inga sår, men lär oss leva med ärren... och det är väl lite så det är, fast det tar ju ett tag att lära sig att leva med dem utan att ha hjärtat i halsgropen alltid! Många kramar inför en ny vecka, och inför resten av resan mot målet :-)

/Annica

Terese sa...

Nej, det ska gudarna veta att bara gravid är minsann ingen dans pårosor med det man har i bagaget, Jag var livrädd hela tiden! Dock så lättade skräcken efter V25 och när jag gick mot 30 kunde jag andas ut så att klumpen i halsen blev mindre,vilket var härligt, Och vet du, precis så kommer du oxå göra. Andas bort den tunga klumpen med rädsla för en vacker dag så tittr Mini ut, stor och stark! :-)

Johanna sa...

Nästa gång kommer bli svår. Jag längtar efter att få vara gravid igen men fasar för oron som kommer finnas. Den totala lyckan jag upplevde första gången kommer nog inte kunna släppas fram. Snart ska vi få göra nästa försök.

Tack för att jag får följa din kamp.

Anonym sa...

Vill bara skicka en kram och ett stort TACK för att du skriver så öppet om er sorg. Jag har nyligen hittat till din blogg, och läste ett tidigare inlägg av dig, där du skrev om den där fruktansvärda skammen man känner när man går igenom ett missfall/förlorar ett barn.... Känner så fruktansvärt mycket igen det, även om det i mitt fall var en Missed Abortion i v.17, fast då fostret dött redan i v.7. Men för mig var det känslomässigt ett litet barn som jag förlorade då, och tyvärr fanns ingen i min omgivning som hade erfarenhet av missfall, så jag var tvungen att bära det inom mig. Och skammen och skulden för att jag hade litat på min kropp var stor. Tusen tack för att ni går ut så öppet med er stora sorg. Det hjälper nog många. och kanske öppnar det upp för att människor ska våga tala om sorg utan att behöva skämmas. Jag hoppas och tror att det kommer att gå bra för er nu. Själv fick jag min dotter men tog 3 år från det att vi bestämde oss för att vi ville ha barn. All lycka till er önskar jag!:)

ada sa...

...du fantastiska människa...vill bara ge dig lite kraft till att orka, kommer att hålla koll på dig å Mini....

mrsjones sa...

Förstår dina tankar och tårar igår. På något sätt vill man ju alltid vara nära, men på ett annat underbart sätt vill man framåt och träffa barnet i magen. Ny vecka, ny mark, nya tider. Både sorgligt och underbart på samma gång. KRAMAR! och hoppas du får en bra dag idag.

D sa...

Jag vet, fast jag har ett friskt barn efter det vi förlorade, så är jag denna gång nästan ännu mer nervös. Så fort bebisen sparkar i mitt tycke för lite så är jag övertygad om att något har hänt, jag har varit på extra ultraljud fast jag vet att risken är liten att samma sak händer igen. Men samtidigt så vill jag inte glömma min första lilla dotter heller, hon som aldrig fick bli. Det enda jag har är ett minne av en förlossning och ett foto som jag oftast inte orkar titta på. Vi är föresten i samma vecka, beräknade exakt samma dag - men jag lär nog inte föda tidigare.
//D