söndag 5 oktober 2008

dag fyrtiotvå -6 veckors vila

Det blir det efter idag. Låter sjukt mycket, men samtidigt är det många fler veckor kvar. Tänker ändå tröstande att om ytterligare 6 och om allt går bra har vi passerat ett väldigt viktigt mål, 26 veckorsgränsen, och då börjar det kanske ljusna lite. Första viktiga kommer ju redan om fyra så vi kan säga att när oktober är över kommer min andning ha ändrat karaktär. Så länge såklart bebis är i magen och mår bra därinne.

Tack för allt stöd och all uppmuntran i kommentarerna! Det värmer nåt oerhört. När jag blundar känns det som att ni är ett helt gäng här på fika runt mig och det är en riktigt bra känsla. Ni tänker på mig och det ÄR tanken som räknas!
Och jag tänker på er!

Idag känns det kanske egentligen inte alls så mycket bättre (förutom kramen jag kände när jag läste era inlägg). Jag är låg, har sammandragningar, ont och Marcus är i storstan. Men jag har också mina piller så en bricanyl åkte för en stund sen ner och därmed fick planerna på att ringa hit nån läggas på hyllan. Blir väldigt darrig av tabletten och hjärtklappningen gör det svårt att umgås med någon. Men då blundar jag bara, tar en klunk av goda kaffet, med massa koffein i (det får man i tanken) och snackar vidare med er och allt känns rätt ok ändå.
Jag fäktar effektivt bort ångesten numera med tankens kraft. Inte så ofta jag behöver ta till lugnande och det känns bra. Vet att bricisarna gärna lurar mig med symptomen men så länge jag kommer ihåg det vinner jag kampen.

Det är nästan lustigt att jag så snabbt ändrar kurs. I fredags mådde jag kanon, fast jag vaknade nog med försiktig gråt då med när jag nu tänker tillbaka... men sen blev det ju bra. Skrattade mycket den dagen. Åt min platta röv, åt fula bilder jag tog på mig själv och annat kul som bara bubblade i mitt huvud, kände mig som ett komiskt geni i min ensamhet och det var fantastiskt. Så kom lördag och tårarna på köpet. Nu är det söndag och när har en söndag egentligen varit en kul dag?
Så jag tror på imorgon. Måndag är min nya fredag. Ser fram emot massor av besök nästa vecka också (finns faktiskt underbara människor runt hörnet, inte att förglömma) eller åtminstone två, men inte vilka två som helst. Ena har snackat kakor och goda muffins ett tag nu och jag lever med dregeldroppar i mungipan på hoppet om att jag kanske får smaka nåt gott och den andra ska ta med sig sin shoebox med sex & the city så jag får börja mitt maraton innan filmen släpps på dvd den 22! En fullspäckad vecka med andra ord.
Går det snabbt ner bör det ju med relativt god fart gå upp igen, finns säkert en lag inom fysiken om det. Laddar också mina humorbatterier så jag kan skoja skiten ur mig när jag ingen annan har här.

Men nu först ska jag lägga mig under täcket och försöka sova bort det värsta av skakningarna.

Så här roligt var det i fredags. Marcus fångade mig precis när nåt hysteriskt fladdrade genom huvudet. Minns inte vad.
Tyvärr har jag inte råd med så många gapflabb då magen spänns åt och det gör lätt ont efteråt, men ibland kommer dom och då är det kul!

20 kommentarer:

Tinkerbelle sa...

Du har helt rätt. Söndagar är skit-trista. Har alltid varit och kommer alltid vara.
Skönt att du och lill* Mini är gladare idag. Trist att M inte är hemma, hade jag kunnat skulle jag kommit och piggat upp dig!
Klappa och njut av magen så kommer denna dag också att leda fram till kvällsnyheter och annat trevligt på TV:n.
Kramar!

Annelie sa...

Det är trist att vara låg, men humörsvängningar=hormoner=av godo. Ta en riktigt god söndagsfika och se det positiva i att du slipper vara ute i ösregnet idag.

Lina sa...

Hej Jonna!!!
Det är första gången jag följer en blogg med sådan entusiasm, första gången jag följer en blogg över huvud taget... Läste om er i expressen. Först och främst vill jag tacka för att du och din fantastiska lilla familj har gett mig ett ljus i mörkret, för så känns det. Jag har oxå förlorat två små barn, senast för en månad sedan, då våran lilla kille kom ut i v. 19. Att följa dig har inte bara hjälpt mig inse att det finns fler i samma situation, utan även att det finn hopp, tack för det!!! Hejar på dig
och lilla mini av hela mitt hjärta!!!!!!!!!!!

Anonym sa...

Jag tänker på dig och räknar ner med dig, hoppas så att det går bra för dig den här gången. Jag är gravid och sjukskriven just nu och lämnar nästan aldrig lägenheten så jag vet hur det är att känna sig som en eremit men samtidigt inte orka ta några initiativ att träffa folk. Stor kram från Ann!

Anonym sa...

Hej! har följt din blogg länge men aldrig lämnat någon kommentar,tänker på dig(er) och hoppas allt går bra.Har två barn men de är stora nu, arton och fjorton, fick min son vid arton års ålder,ej planerad men mycket välkommen. livet är olika för oss alla, kan förstå den sorg ni känner över era barn som blev , men ej fick stanna.kram.A

Annakarin sa...

Du gör något jättebra just nu. Du gör något magiskt och nästan heligt. Och då menar jag inte bara ditt bebisruvande, utan också den skara av stöttande och igenkännande kvinnor som du samlar runt din blogg. För jag ser att vi är många här ute som hejar på er. Vi är många här ute med ett gemensamt, bankande hjärta av hopp och längtan. Jag blir glad och rörd och hoppas att du känner både din egen kraft ( detta fantastiska har DU skapat!) och den kraft och styrka som strömmar emot dig genom din blogg.

Kram på dig, denna skitsöndag!!

Anonym sa...

Hittade din blogg av en slump och fastnade direkt. Du skriver så otroligt bra, med så mycket känsla. Jag önskar er all lycka här i livet och hoppas att allt ska gå bra denhär gången. Mini är lyckligt skattad som får er som föräldrar.
Kramar!

lina sa...

Jag hejar på er, och jag hoppas att de kommande veckorna ska gå fort så ni kommer in i lite lugnare och "säkrare" veckor snart.

Jag tror att jag förstår en del av det du går igenom. Vårt första barn dog i min mage några veckor innan beräknad förlossning. Efter det har vi fått två barn till, och även om jag inte varit sängliggande så har jag varit i princip bunden till hemmet de sista 4-5 månaderna pga foglossningen-från-helvetet. Och så oron på det, den tärande vidriga oron om att bebisen ska sluta sparka, moderkakan ska lossna eller något annat som betyder död och begravning.

Det var hemskt, och jag minns hur jag AVSKYDDE att läsa om kändisar som "mådde sååå bra, och skulle jobba tills veckan före förlossningen, och graviditet är minsann ingen sjukdom och blablablabla." URK!

Ja,jag ville nog bara säga att du inte är ensam, och att det är helt okej att störa sig på de som har sååå lyckliga och normala graviditeter. Och jag håller mina tummar stenhårt för er.
Kram, Lina

Anonym sa...

Jag kan föreställa mig hur tungt detta måste vara att så lång tid behöva ta det så lugnt...Får du röra dig mer längre fram kanske? Du bör väl snart ha passerat den mest kritiska tiden. Kanske kan du läsa lite bra böcker med, då går i alla fall tiden! Jag har just läst Camilla läckbergs 6 böcker, som jag varmt kan rekommendera! Stor o varm kram till dig o magen..Maggan

Åse Ohlsson sa...

Hej Jonna !!
DU ÄR SÅÅÅÅÅ DUKTIG!!!! Glöm inte att du är så stark o då får man ha downs o gråta det stärker dej gumman .Skönt att du har vänner o fam som kan komma när det suger .
Du har en så härligt tokig humor o man beundrar dej verkligen för att du orkar plocka fram den .

Kram o take care från Åse

Madde (maddepladder) sa...

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver om att bli isolerad. Om vännerna som lyser med sin frånvaro. Det bästa jag visste när jag va isolerad hemma va när någon kom på besök en lördagskväll och käkade middag och kollade på film, eller käkade middag och drack vin med mig inna dom for ut på krogen.

Själv kunde jag ju inte dricka alkohol, kanppt ens äta mat för magen protesterade mot allt jag stoppade i munnen. Jag kunde ligga hopkurad i soffan med en filt medans dom andra i sällskapet åt och drack men det räckte! jag fick a med i det sociala en stund. Ibalnd orkade jag inte utan fick gå iväg och lägga mig i sängen men som sagt, bara att få va med en stund.

Tror nästan det är helgerna som känns värst för det är då man "ska" hitta på allt det där roliga och sociala och det är då man märker tydligare att man själv inte kan det. På vardagarna är det inte lika utmärkande att man ligger hemma i sängen/soffan och tittat på Oprah och Hem till gården som det är på helgen. Då det inte ens finns några halvroande program att se på tv.

Kan ju tillägga förresten att dom som kom hem till mig när jag va dålig och umgicks med mig fast jag inte själv kunde va så delaktig, det va min dåvarande sambos syster och en av hennes tjejkompisar. Mina egna vänner såg jag inte röken av många gånger...

konstigt det där.

KRAM

Hillbergskan sa...

Kan inte låta bli att förundras över att du ser så jädra fräsch ut trots att du är sängliggande hela dagarna, mår lätt "pissigt" nu och att oron håller på att äta upp dig. Men ändå ser du så...jo, fräsch ut är f*n det rätta ordet! Hur i hela friden GÖR du människa?! I morgon är en ny dag, du kanske är lättare i sinnet och har ett annat tänk. Om inte, ja, då ÄR det så. Du är bara så jädra bra Jonna. Och otroligt duktig och stark tycker jag. Du är en fighter.
Massa kramar

Anna sa...

Visst är det tanken som räknas. Men samtidigt så vore inte tanken så mycket, utan en handling. För hade vi inte skrivit här, då hade du aldrig vetat att vi fanns. Samma sak är det med vänner. Visst kanske dom tänker på en, men så länge dom inte visar det, så vet man inte ..och då känner man sig lika ensam och ledsen ändå.
Så tanken måste stärkas av en handling för att vara till någon glädje för någon annan. :)

Stämmer dagarna på babystrology med beräkningen på när mini väntas titta ut?

zara sa...

Jag håller alla tummar för dig och din man!
Du strålar med din mage, så vacker!
hoppas av hela mitt hjärta att du får hålla er lilla skatt på din axel i februari.
Kram Zara

Helena sa...

Min första "magiska gräns" var när jag tog mig över 23+6, för jag har i bekantskapskretsen en underbar liten tjej på 5½ som är född den dagen i graviditeten. Då kände jag "nu KAN det gå" och sen ökar ju sannolikheten att det ska gå bra för varje dag efter det.

Anonym sa...

Du är så gullig och duktig. Ruva på! Förstår att du blir darrig av Bricanyl, hjärtverksamheten ökar ju av den. Är själv en kaffemoster men tillsammans med Bricanyl blir man snurrig. Du kan inte tänka dig koffeinfritt? Ett tips till; Dofter, lukter försvinner av värme. Typ lägg på ett element. Kram!

mini sa...

åå så gulligt att du kallar din lilla bebis i magen för mini :) önskar dig en härlig söndagkväll! mini

Anonym sa...

Jonna, efter regn kommer sol! Det hoppas vi på, både ute o inne.

Ibland önskar jag att det fanns mer logik i varför man mår som man gör. Fast det tycks mig att du dippar på helgerna, utan Marcus, och när du inte känner dig trygg av en nästa koll.

Kramar från My

Anonym sa...

Något som brukar funka för mig är att telepatera sig framåt "just nu är det skit men om en timme/nästa vecka/ett år är det annorlunda". Så här kanske det ser ut för er om ett år:

Det är en regnig söndag, du och M äter frukost och läser tidningen, tända ljus, bebisen sitter (den har precis lärt sig det så ni får ha kuddar bakom) på golvet och leker med sina leksaker, tuggar på mjukisbok och smackar och småpratar. Sedan är det dags för tupplur för den lille/a och ni packar på regnskydd och regnkläder och tar en härlig promenad i regnet. Går in på ett fik och tar en kaffe. Bebisen fortsätter att sova i vagnen och vaknar lagom tills ni kommer hem till lunch.

Jag tror och hoppas verkligen att detta framtidsscenario kommer bli ert. Håll ut och tänk framåt. Du gör ett kanonjobb!

Katarina

MochM sa...

Men det ser ut att ha varit ett riktigt härligt gapflabb, ett att leva på en liten stund.
Må så gott!
m.