Idag har min nätvän fertilitetsturisten fått tillbaka två små, finfina embryon! Håll alla tummar för att det ska gå hennes och deras väg nu. Tummar hålls även för alla er andra som är mitt i behandlingar, ska snart börja eller precis har avslutat sina!
Jag minns för snart två år sen då jag nyfiket började ramla in på IVF-sidor. Vet inte riktigt varför mer än att jag kände så väl igen mig i kvinnorna där och den längtan och kärlek till ett barn som en sådan behandling ger uttryck för. Trodde aldrig på allvar att jag en dag skulle bli en av dom.
Hade ju mina problem, med sena missfall och friska barn som dog, men gravid hade jag ju åtminstone blivit, hela två gånger och skulle säkert bli snart igen. Dessutom skulle jag ju få cerklage förebyggande och behöva sen ligga nästan hela den eventuellt kommande graviditeten, så nog räckte väl det som problem för en. Eller?
Jag kollade vidare och läste beundrande om dessa kvinnor som behandling efter behandling fortsatte hoppas och längta, om hormoner, spray och sprutor. Det hela lät så läskigt. Fascinerande, men läskigt. Att försättas i klimakteriet, odla ägg, in med nål, plocka ut och stoppa tillbaka! Hjälp! Tur att jag inte skulle behöva gå igenom det. Pust. Lite hederlig gammal sängkammarvals speciellt de rätta dagarna och vi skulle snart äntligen få börja vänta en liten en igen. Eller?
Nästan ett och ett halvt år senare sitter jag beslutsam med första sprutan i handen och laddar inför att köra in den i lilla uppsamlade högen av hull på magen. Jag är 31 och i fejk-klimakteriet, trött och tjurig.
Sängkammarvalserna hade inte burit frukt och som ändå vi dansat! Månad in och månad ut. Nu var det bara att acceptera, gå vidare till nästa steg, börja spraya, spruta och hoppas på detta. Den beundran jag kännt och känner fortfarande för alla andra kvinnor som gjort eller gör samma sak fanns inte med i bilden då. Jag bara gjorde det jag kände att jag måste. Varken mer eller mindre. Vi längtade så innerligt och man går dit längtan bär.
Så länge den gör det.
Ungefär var tionde par i Sverige är ofrivilligt barnlösa. Hur många ensamstående som tillkommer vet jag inte. De räknas inte. I Sverige.
Lagstiftningen vad gäller fertilitetsbehandlingar är otroligt sne i vårt land. Det beror helt på var i landet du bor hur snabbt du får hjälp, ifall du nu överhuvudtaget får det.
Är du ensamstående lyser röda lampan direkt och du får åka till Danmark eller Finland. Där hjälper dom, om du betalar.
Skrev för inte länge sen ett inlägg om detta, med länk till en bra och intressant debattartikel.
Läs om du inte redan gjort. Och har du det, läs igen.
11 kommentarer:
Tack för tummar kära du! Det är lång tid vi följts åt här i nätvärlden nu... Aldrig trodde jag heller att det skulle dröja så länge, eller att det skulle bli så här...
Men att försöka och försöka igen, att ta sin längtan på allvar är det enda rätta, och det tycker jag att vi är bra på ;-) Kram!
Och sedan tillkommer de som helt enkelt är för fega för att våga prova eftersom de inte vågar/orkar bli besvikna eller gå igenom det som andra tvingats gå igenom, ofta närstående. Eller av annan anledning har dålig självkänsla. Det finns faktiskt sådana också.
Kram
Jag har länge tänkt att jag ville säga tack för att jag (och alla andra) får följa er resa. Jag håller tummarna för er hela tiden. Själv har jag idag äntligen varit och hämtat ur mängder med mediciner för att påbörja IVF om ca tre veckor (har väntat i 2,5 år...).
Tack igen för att du delar med dig! Det ger hopp åt mig och säkerligen många andra.
Det är så sant som du beskriver det. Man tror före att det är bara att skaffa barn när man passar en i framtiden, och skyddar sig mot eventuell graviditet.... Tills man är tillsammans med mannen som man vill ha familj med och så kan man inte det via den naturliga vägen. Inget skoj alls. Men tydligen är det så gott som "vanligt" men inte många talar om det direkt...
Har följt dig och Mini på din blogg i ett bra tag. Du skriver jättebra!
hejhej följer dig dagligen och var inne på vi som försöker tråden när du med var där....mina tankar var precis som dina. Inte skulle väl vi behöva göra ivf...fast jag var nyfiken på det, och har idag fått tillbaka 2 små fina embryo :-D så nu lever hoppet igen.
E så kul och följa dig och mini och ser hur magen din växer. Lycka till nu och kram
Hej, även jag läste förundrat för tre år sedan om alla som kämpade med ivf, och trodde väl aldrig att jag själv skulle hamna där. Vi skulle just fira vår sista jul utan barn. På fredag får jag veta om det finns någor embryo att få tillbaka. Tack för att vi får följa din resa.
Jag måste hålla med den som jag tror (?) var Marcus som skrev som kommentar på ett tidigare inlägg nåt om att han är tillsammans med en poet. Ja du är verkligen en poet. Älskar raden om att man går dit längtan bär. Sen gör det ju inte ont att du skriver så bra heller :-)
Intressant att du skrev det här idag. Jag skrev precis om min situation med sekundär barnlöshet i min blogg. Tack för dina tankar. /Jonna
Vintern innan vi påbörjade vår ivf var vi på ett informationsmöte som hölls av Iris (föreningen för ofrivilligt barnlösa). Innan oroade vi oss för att vara ensamma där, eller att det bara skulle vara vi tillsammans med en massa äldre par. Jag kunde inte ana att jag tack vare det mötet skulle få flera nya nära vänner. Vi har följts åt genom behandlingar, misslyckanden, guldägg och efterlängtade bebisar.
Det har varit enormt värdefullt för oss, och jag känner att du som har så många läsare kanske vill nämna Iris. Alltid kanske det kan hjälpa någon, www.ffob.se
Tack för att vi får följa er! Och att du skriver om det ni går igenom med en blandning av glädje, sorg, längtan och kärlek.
Tack för att du skriver! Fertilitetsturisten lycka till!
Till "Feg" Anonym,jag önskar jag kunde skriva så att du eller närstående vågade prov. Att bli besviken är tungt men att känna kärlek är alltid större. Gabriella som i år har haft sina lyckligaste dagar och de tyngsta.
Jag håller alla tummar jag har för er!
Jag är en av de där som inte räknas, ensam som gjort ivf (i Danmark). På måndag ska jag göra graviditetstest så då får vi se om det blir någon kotte!
Kram Marie
Skicka en kommentar