Jag är så glad jag har katterna. Våra fina håriga bebisar! Vi tar det lugnt här hemma när pappsen är borta. Ligger i soffan och klappas. I alla fall jag och Stella, Akilles är inte så mycket för närgånget gos utan ligger sina decimeter ifrån och softar. Nog för att de saknar Marcus och egentligen helst vill leka "åka tvättkorg" mest hela tiden, blir ju inte mycket alls eller ens något av det eller annat med mig nu förtiden. Men jag hoppas de trivs ändå.
En annan jag hoppas ska trivas är Mini. H*n glider runt därinne, strax under min hud. Ibland sticker det upp en liten bit av något som jag kan smeka lite lätt och låtsas att vi håller hand.
Så nära men långt borta ändå.
Nästa tisdag är det kontroll igen om allt går bra tills dess, vilket jag jag faktiskt tror det kommer göra. Hoppas jag inte blir straffad för högmod nu...
Jag känner mig just idag, just nu rätt lugn vad gäller tappen. Och genast gör jag inte det längre. Fan.
Nåväl. Jag försökte åtminstone.
Ett tag där var tappen inte ett orosmoln, så som vattenavgång, moderkaksavlossning och annat ständigt är, så jag får väl vara glad för det lilla!
Fick sist veta att min moderkaka inte växt upp med livmodern som förväntat, utan har istället stannat där vid öppningen (delvis föreliggande) och inte för att det är nåt farligt i sig men man kan tydligen lätt börja blöda så här mot slutet och såklart går det därför inte många halvtimmar mellan gångerna jag hasar in på toa för att checka läget. Marcus köper lambis mjuka (tack tack tack för det) toapapper med, den här gången snögubbar med röda tomteluvor på som ger mig skrämselhicka ett par gånger om dagen. Men det är det faktistk värt. Det hör julen till att få torka sig i stjärten med julmönstrat mjukt papper.
Snart ska hårbollarna gå och lägga sig och så också jag. Ligger uppe ett tag till så natten blir kortare. Inget kul att vakna i kapp med tuppen och hinner jag bli trött, tröttare, tröttast kanske sömnen räcker några bonustimmar. Och sen kommer Marcus!
God natt!
ps. Han vann förresten guldskölden min man! Två stycken! Är det nån gång man spricker av stolthet är det bland annat nu!
6 kommentarer:
Jag skrattar lite igenkännande här i soffan. Jag har också nästan fått slag av toapapper med rödaktigt mönster. Mer än en gång faktiskt, man blev nästan lika rädd varje gång fast man borde ha lärt sig.
Såhär efteråt (långt efteråt) kan man faktiskt skratta åt det, men jag vet att man inte skrattar när man är mitt uppe i det.
Lambis mjuka med snögubbar är ursött. Har vi också!! Det kommer gå bra. Vi är så otroligt många som följer er i denna kamp nu. Vi håller tummar, ber och kämpar på vårt håll för att det ska gå vägen. Sköt om dig!
Skickar en massa kramar till er och hoppas att allt går vägen denna gång. Vilken psykisk pärs ni måste gå igenom för att få er lilla mini. Lycka till!
Haha! Jga var gravid till jul 2006 och precis som du så fick jag skrämselhicka varje gång jag torkade mig med tomtepapper.
Hade en, bebismässigt, ok graviditet. Mådde väldigt illa själv och fick njursten men så kan dert vara. Det vi inte var beredda på var att få en sjuk bebis. han föddes med en skallmissbildning. Opererades vid 4 månader och är idag världen finaste ettåring.
Det jag försöker säga med mitt inlägg är att hur vi än förbereder så kan vi aldrig förbereda oss för det värsta. Jag läser och känner med dig varje dag och hoppas så innerligt att allt ska gå bra.
Stora kramar
Varför är Marcus borta så mycket när du är sjuk? Absolut inget påhopp, jag är bara nyfiken! Lycka till med allt!!
Nog för att det är fint med juligt toapapper. Men jag kan inte förstå hur man kan tycka att det är en bra idé att ha någonting rött på toapapper! Jag tror att Tant Röd har dykt upp varje gång... =)
Hoppas att ni får en fin jul!
Skicka en kommentar