Sen kom tisdag. Igår. Och jag var sugen på sardellpizza igen och eftersom webmackan var med skulle vi så klart visa honom vår billigaste favoritpizzeria (4euro för alla pizzor och de är härligt tunna, som tunnbröd, krispiga och med massor av gott på) i Trastevere -The Mirror, som den heter av någon anledning och där blev det också den där salta goda pizzan (skyller mitt enorma sardellsug på bristen av saltlakrits). Alla var nöjda efteråt, också jag och när kvällen kom var jag redo för en sallad för att balansera upp det hela.
Men.
Så gick vi till Montecarlo igen. Och deras sardellpizza, ja den gör mig ju så glad. Så det blev en till. 5 euro. Billigare än de flesta andra maträtterna, skyllde jag på och mumsade glatt i mig. Fast nånstans efter tre tuggor (så få sardeller fick jag snålt nog denna gången) kände jag att nej, nu har min förstoppade mage fått nog. Fast sen smakade den smälta mozzarellan så gott att det blev några tuggor till.
Men alltså. Två pizzor på en dag. Det går ju inte. Okej att jag aldrig äter en hel och att Milo får sin middag av min med, fast ändå. Det är ju inte riktigt klokt. Skulle aldrig funka hemma. Två på ett halvår är mer min melodi. Där. Fast vi är ju inte där -än.
He he.
3 kommentarer:
Jamen Jonna, passa på, ät din pizza, njut!!!! När du kommer hem finns det inte en pizza, som smakar lika gudomligt Att vi, som läser, sitter och dreglar, skit i det, vi får skylla oss själva...Kramar♥
Just det - du är inte HÄR än! ;) Njuuuuut av pizzorna och allt annat fantastiskt som finns där. Snart kommer vardagen igen men då finns det fina och roliga minnen.
Kram(från en annan dreglande)Louise
ps. Så härliga pizzabilder, man bara blir så glad!
Wow, ser supergott ut! Njut, njut, njut! Inte avundsjuk - joooo!
Kram Maggan1
Skicka en kommentar