onsdag 21 november 2007

avund

Det ringer en mamma och bokar biljetter till barnteater och i bakgrunden sjunger eller låter (ungefär lika tonsäkert som när när jag sätter igång med en melodi) ett litet barn och min lunga punkteras. Samtidigt börjar det sticka till i alla möjliga kroppsdelar, delar jag inte ens visste fanns, och jag blir ledsen och nästan lite arg eller sur eller butter eller bitter. Jag vet inte riktigt, det känns mycket väldigt snabbt. Avund är en känsla eller en reaktion så svår att definiera. Har aldrig någonsin fått en lunga punkterad men det känns som att det tillsammans med de andra stickningarna skulle ungefär kunna påminna om beskrivningen av en avundsattack.

JAG vill ha ett litet barn låtandes i MIN bakgrund.
Jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill! jag vill!

Men jag hör ingenting.

7 kommentarer:

Anonym sa...

Förstår verkligen att denna längtan måste vara jobbig, men har du aldrig övervägt adoption?

Jessica sa...

Tänker på dig och M ofta, jag vill att det ska vara er tur nu...

AnetteJeppsson sa...

Jag vill också att ni ska få ett barn, eller två, eller tre. Barn som får stanna hos er!

Och jag är övertygad om att det är eran tur snart, och med cerklagets hjälp ska all gå fint! Jag hade också cerklage, så undrar du något, fråga på:-)

finnjonna sa...

anonym: Inte än, inte på riktigt just eftersom längtan efter att få bära vårt barn är så grymt stor vid sidan av den enorma längtan efter barnet i sig. Svårt det där...

Tack Jessica!

Anette: Ja jag är ju förstärkt nu, så det borde väl gå bra om bara jag blev gravid först... Det gick bra med cerklage antar jag för dig?!

Malin sa...

Hej Jonna
jag läser här men har inte kommenterat förut. Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver om längtan efter barn och svårt att bli gravid. Så var det för oss också. Alla tårar, räkna dagar, läsa på alla forum, och blinka bort tårar på jobbet/stan/festen eller you name it. Du MÅSTE byta jobb! Finns det verkligen ingen möjlighet att komma bort från alla dessa barn?
Att du skriver här gör stor skillnad, vi hör alldeles för många historier om att "min man skakade kalsongerna och så var jag gravid, haaha" , hatar dessa historier och alla självgoda människor som sprider dem. Det är er tur nu.
Stor kram till er.

Anna sa...

Jag kan förstå din avund. Jag avundas jag med.
För min del har jag inte ens kommit så långt som att ens bli med barn. Och nu har jag olyckligt nog blivit singel igen, och då blir det ju inte direkt några barn gjorda.
Jag har en oerhört stor längtan av att få leva i en familj. Det är en dröm större än något annat. Men det känns så avlägset, näst intill omöjligt. Man blir ju inte direkt yngre för varje dag som går heller. Har passerat 35 nu, så det går ju rejält utför i den här åldern.
Vågar inte ens tänka på tanken av att få leva ensam, även om det faktiskt är det jag redan gör.
Har tyvärr lite knas i mina gener också, så jag är redan förutspådd för stor risk till missfall om jag blir med barn.
Så vi är inte ensamma vi drömmande och längtande. Och jag önskar inget helre än att det ska gå bra för dig en dag, att du ska få ha en liten trallade krabat i ditt hem. :)
Jag Hoppas, Hoppas Hoppas för din skull ..Och fortsätter drömma även för min egna skull. :)

Tuva sa...

Ohohohohoh så sorgligt.
Jag dör.