bokens dag

Nyss hemkommen från Bokens Dag här i Norrköping. Smet i pausen. Min ork tog slut. Sen var det ju egentligen min M (hade inte velat missa honom för nåt i världen) och Katerina Janouch som jag helst ville höra och båda sa sitt redan innan pausen så jag är mer än nöjd. Fick en bok av Katerina, Sommarbarn, som jag verkligen ser fram emot att läsa. Tror att det som vanligt finns mycket däri som jag kan relatera till. Brukar vara så. Det var kul att träffa henne även om det var som hastigast i pausen och jag redan mentalt hade börjat lämna stället. Hon var trevlig och snygg. Fem barn! Den äldste 18! Wow!

Det är något med folksamlingar och mig nuförtiden. Jag får en lätt känsla av panik redan i kön till dessa tillställningar och ska det sedan minglas och trängas ytterligare är det som att pannloben slocknar och min reptilhjärna tar över och skriker Fly. Och det gjorde jag ju, igen. Jag fungerar helt enkelt inte riktigt som jag en gång gjorde. Jag känner mig som blindtarmen i en smet av annars väl samarbetande inälvor. Bara fel.
Att höra min Marcus läsa, något som jag egentligen älskar, tar nog mer än måttligt på mina krafter också. Och det blir inte lättare. Det är riktigt tungt att höra om våra barn som inte blev, även om det sägs i vackra och ömma ordalag. Och han säger det ju så bra! Och ska aldrig sluta!
Inte ett öga är torrt när han står på scenen, folk blir berörda och tagna. Jag hör efteråt hur folk beundrar hans styrka och mod och hur synd de tycker om oss, om mig, den där Jonna som fick krysta ut sonen till en säker död. Ingen vet att jag är hon, för jag döljer det så väl. De andra åhörarna kan sedan torka sina tårar och fortsätta med sitt medan jag står kvar där och gråter än.