söndag 25 november 2007

mötet

Såg precis, post bastuvarm, Mötet från tidigare ikväll (tur att det fortfarande finns video i vissa hushåll).
Med Marcus Birro och Tomas Tranströmer. Mötet mellan dessa två, på sina olika sätt fast ändå lika, fantastiska män var så vackert, så värdigt, ömt och respektfullt.
Jag är glad men kan inte sluta gråta, även om inga tårar längre kommer. Stoltheten pulserar och pirrar under huden, letar utväg men har ingenstans att ta vägen. Jag vill skratta högt, men det är bara ett litet kvävt fnitter som ramlar ut. Jag vet inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Vill krama min M. Pussa. Och viska stoltheten i hans öra. Kärleken.
Så fin han var. Är.

5 kommentarer:

Anna sa...

Det var verkligen ett oerhört fint Möte!
Två helt fantastiska Poeter ..Man blev helt varm och så rörd av att se programet.
Jag satte min Dvd på inspelning också, så jag kan ta fram och se det igen, i stunder då glädje kan behövas extra mycket.

Och tack för din fina och berörande blogg, jag älskar att titta in här ibland och läsa.

Anonym sa...

Ja, du vackra skönhet. Låt det pirra till max av stolthet. Själv grät jag också i floder.
Det är stort, att få möta någon som har betytt så mycket för en, och som dessutom är en av sveriges största poeter.

Ulrika sa...

Det var ett fantastiskt program, så vackert, så varmt...
Ja Jonna, var stolt!

AnetteJeppsson sa...

Ja, det var verkligen ett vackert möte, man blev berörd ända in i själen. Precis som man blir av din blogg. Ni måste vara bland de vackraste människor på jorden!

Cissie sa...

Jag såg precis reprisen. Det var riktigt fint.

Tack för den här helgen! Det var roligt, mysigt att träffa dig igen :-) Mkt trevlig kväll igår. Skönt om dig och er, där nere i Norrköping, så ses vi till jul igen! kramar