fredag 21 mars 2008

en annan skam

Angående det här med skam. Obefogad sådan som inte leder till något utan bara skadar ytterligare.
Hursomhelst, jag får ett tips, ett råd, eller vad det nu ska föreställa från en person på ett annat forum: "man ska inte förbli i ett tillstånd av skam förstår du väl". Va? Ok. Jaha. Mmm. Det ska man alltså inte. Då vet jag det till nästa gång. Typ. Suck. Folk! Visst hade det varit enkelt om det var så enkelt. Att bara bestämma sig. Nä, ingen mer skam nu. Bort med det. Så där ja. Livet fortsätter.
Men så lätt är det såklart inte. Skam är ett blytungt och lufttätt täcke som hoppar på en, när man är som sårbarast. Den kan inte skakas av, läggas på stolen eller vikas ihop och gömmas i lådan längst bort. För den syns inte, känns inte. Den knappt finns och ändå finns den av bara den och väger så in i helvete mycket. Den hoppar på som den tjuven den är, tyst och obemärkt och rätt vad det är går man där och bär omkring på den.
När vi hade förlorat Dante och jag kom tom hem från Finland med vår son i lilla lådan i kylboxen attackerades jag direkt. Jag kunde inte gå ut, inte gå till affären eller någon annanstans där det kunde finnas folk. Jag var rädd för att andra skulle titta, peka, prata. Jag kände mig som en förlorare, trasig, ful, eländig, något som katten hade släpat in. Hemma var någon sorts trygghet. Den vägde där också men tusen gånger mindre än när andra fanns i närheten.
Det tog ett tag innan jag fattade att det jag gjorde var att skämmas. Jag bar på den där jäkla skammen. Som ett fult mellannamn. Men inte ens då när jag blev medveten om det kunde jag bli kvitt den. Den bara satt där, byggde bo och frodades.
Jag vet inte exakt när jag det hände, eller vad som hände, men det var i samband med att jag kom i kontakt med andra i liknande situationer. Dessa underbara kvinnor hade liksom jag skämts, burit på den där tunga högen av skit och ju mer och ju högre vi pratade om den desto mindre blev den. Till sist började den tyna bort så pass att livet långsamt vågade sig tillbaka igen. Väldigt sakta men lika säkert.

Tänker mycket och ofta på varför jag skämdes så och varför jag fortfarande ibland gör det (helt har inte tyngden lämnat mig än) och jag vet inte riktigt. Vet bara att inget av det som hände var mitt fel. Ändå var allt det. Jag hade förlorat. I mina ögon misslyckades jag med något som för de flesta andra är så självklart, nämligen det här med att "skaffa" barn. Jag kunde inte göra det. Jag tappade mitt. Han kom ur mig i förtid och dog. Jag misslyckades, jag klarade inte av, lyckades INTE, MISSlyckades... i all oändlighet. Och det som drabbade mig, oss, var fick vi med all tydlighet erfara, något så tabubelagt och hemskt att man bara inte pratade om det. Tyst. Shhh. "Fin sommar det har varit. Badat mycket?" Och ju mer man bara inte pratade om det, desto mer skämdes jag. Det var ingens fel. Det är bara sorgligt att det var så.
Jag vet inte. Men jag tror att man i alla lägen vinner på att tala öppet om saker. Svåra, jobbiga, tabubelagda ämnen. Prata, prata, prata! Det är det enda sättet att bli kvitt den där som sitter och tjuvåker på dina axlar.
God natt snart.

4 kommentarer:

sara sa...

Du har helt rätt. När jag förlorade min första dotter var omginvingens tystnad fruktansvärt jobbig att hantera. De ville säkert bara väl, visste inte vad de skulle säga osv. Men det förstod jag inte då.
De få som vågade fråga, om de visste hur mycket det betydde...

smultron sa...

Mycket bra skrivet om något oerhört svårt, som finns men inte syns. Känner igen mig.

Elin i Björken sa...

Jag kan inte uttala mig om skamkänsla när man förlorar ett barn, men jag kan vittna om den skamkänsla vår familj upplevde när medlemmar i familjen visar sig vara funktionshindrade.

Precis som Sara skriver är omgivningens tystnad oerhört svår att bemöta.

Numera har vi inte många aktiva vänner kvar. Det verkar som om folk inte vågar se funktionshinder i "ögonen".

Skamkänslan är nästan borta, men ilskan över samhällets oförstånd kring autister och andra dolda funktionshinder växer iställer.

Emma sa...

Jag lyssnade på din sambos Karlavagnenprogram i fredags och blev så berörd. Under ett samtal berättade en man att hans fru berättat att hon var gravid och detta var nu flera år sedan. En stund senare frågade Marcus "fick ni barn sen?". Det tog många andra för givet att de fått men ni vet att det kan hända saker på vägen.. Det var väldigt gripande, tycker jag. Lycka till framöver!