fredag 7 mars 2008

tystnad

Så har barnen gått hem. Eller till förskolan först och sen vidare hemåt. Vi har haft barnteaterdans här med hundratals små barn i publiken och en volym därefter. Nu är det tyst. Bara jag och surret från datorn kvar. Och så dansgruppen som antagligen välförtjänt ligger och svettas i något hörn.
Det är roligt med barnteater, nästan lite roligare ändå med dans för barn, de blir så uppspelta efteråt och vill berätta och visa allt de såg och själva gjorde.
Jag glad att jag klarar det här nu, för det gör jag. Jättebra klarar jag det. Även om det gör ont. Klart det gör. Svider som fan. Men livet svider och ändå måste man leva. Så jag står där och pratar med dom. Ställer frågor, svarar på frågor (den oftast förekommande och enklaste är Vad heter duu?), är trevlig och glad. Samtidigt som en ledsen halvt gråtfärdig röst i mig undrar om det är så här det alltid kommer vara. Kommer jag någonsin få ett eget litet barn att prata med och ställa frågor till, eller är det min lott att vara snälla teatertanten i dörren och släppa in andras barn och sen se dom gå hem igen?
Hem till mig kommer aldrig något.

6 kommentarer:

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

En dag kommer det att vara du som står med ditt ivriga frågande barn och pratar med kvinnan som knappt kan hålla tårarna borta, för att hon längtar.

Du kommer att ha ditt levande barn hos dig!

Towe Paqualin sa...

Hej finnjonna. Vill bara erkänna att jag länge läst din blogg och jag älskar den. Ditt språk och din kamp är otrolig att följa. Det är många tankar som finns hos er, och många tummar hålls. Har själv startat en blogg som kommer handla om mina erfarnheter som mamma. Som inte heller blev riktigt som det var tänkt men som endå blev. Jag skulle gärna vilja länka till dig men var ärlig och avböj om hjärtat känner så. Kram Towe.

Anna sa...

Klart att du kommer få ett eget barn att prata med! Det tvivlar jag verkligen inte på! Men det kan ta ganska lång tid ibland. Tyvärr! Men h*n kommer komma till er.
Men den där snälla tanten i teaterdörren, hon är viktig hon också. Barnen behöver henne. Även om det inte är dina barn.
Så även om det gör ont ibland. Försök njut av att vara henne. Hon behövs.

finnjonna sa...

Tack snälla ni för era ord! Jag är stolt över snälla teatertanten, det är jag :-) Det är ofta faktiskt rätt trevligt att vara hon också.

Towe: en sådan sötnos du har brevid dig! Du får gärna länka, det blir jag bara glad för!

Elin sa...

Jag lever med två autistiska barn och har en annan sorg:

När jag möter föräldrar som pratar med sina barn och pekar på en fågel på himmeln och kommenterar hur den seglar fram, på den gula tussilagon i diket eller att det luktar skunk när snön smälter från ruttnande gräsmattor, då kommer sorgen att jag aldrig kommer att få uppleva det med mina barn.

Mina barn är nära, men ändå inte här...

Theannapanna sa...

Jonna,
jag är helt säker på att snart kommer ert barn hem också... de har som du skrev tidigare varit på villovägar men nu måste det vara dax att finna vägen hem till er.
/Anna