Två timmar sömn blev det. Tror jag. Om man lägger ihop allt. Tur ibland man har canal plus även om risken att ratta in Date movie igen ökar markant. Hade två katter hos mig, en vid fötterna och den andre brevid. Mysigt värre. Om jag bara hade kunnat andas hade det varit riktigt trevligt.
Idag sitter jag med dunkande huvud (tror någon likt Athena vill ut) och gör utskick till höger och vänster om kommande arrangemang och väntar samtal från teatergruppen så jag vet när öppna dörrar åt dom. Känner inte direkt för att ta mig till jobbet i det här skicket och hem sen för att återigen gå dit senare och sedan iväg och hålla i ett möte och efter det delta i ett annat. Men jag måste ju, fast vissa delar kan göras smidigare. Bara de ringer snart. Trött är jag. Oj oj oj. Var är påsken när man behöver den?!
Jag väntar på att få det där stora kuvertet från landstinget. Tror inte det kommer den här veckan, men man vet ju aldrig. Kanske ändå. Fast hon lät sur när jag ringde förra veckan och ville inte ge några besked alls. "Ni märker om ni kommer komma igång innan somamren". "Jo fast om inte så vill vi veta, så vi kan gå vidare privat." Men nej, inget ville hon säga till mig. Tyckte bara jag var besvärlig som ringde så snabbt efter mötet och tjatade. "Tre månader max mellan remiss och möte och möte och behandling är vad som gäller och det håller vi." hävdade hon, även om jag sa att vad gällde oss så hade det gått längre tid och att jag därför inte kände särskilt mycket tillit till vårdgarantin. Men nej, så var det inte. De håller tydligen ALLTID tre månader. (BS.) "Ring om två veckor så får vi se om jag kan ge några svar då" Jag börjar gråta såklart och lägger på luren. Sedan ringer Marcus och då låter det plötsligt helt annorlunda. Nu hade hon kollat upp det (varför kunde hon inte göra det när jag var i telefonen?) och säger att vi visst ska komma igång innan sommaren och att kuvertet är på gång. Ok. Bra då. Så jag väntar. Fast tvksamt. Litar inte på dom. Så mycket strul och missförstånd redan och vi har ännu inte börjat. Hade det inte varit för pengarna (bristen av dom) och löftet om narkos under äggplock så hade jag direkt gått till privatkliniken. Helt sjukt att man ska behöva betala för värdighet. Kanske blir allt bättre när, om vi får komma igång någon gång.
5 kommentarer:
Vi gjorde vår IVF på Huddinge sjukhus, och hela bemötandet från första telefonsamtalet via alla uteblivna löften fram till sista bokningen av VUL var fruktansvärda.
Men det resulterade i ett barn, så jag har struckit ett streck över alltihop och nästan förlåtit dem.
Tilläggas ska att nästan alla barnmorskor och en del av läkarana var väldigt vänliga när man väl fick träffa dem, det var bara så svårt att få tag på rätt personer via den otrevliga administrativa personalen.
Fastän jag inget i världen kan göra, så sitter jag här och skäms över min egen fertilitet.
Era snåriga promenader, bergsbestigningar och smärtsamma nedförsbackar gör så ont. Att då dessutom sitta fastspänd i släden bakom ett vilset, snålt och byråkratiskt vård-hundspann gör inte resan lättare.
Många kramar och massor av förhoppningar, även om de sistnämnda blivit så dyra på sistone.
Vänta bara; en dag blir du trebarnsmamma!
Hoppas, hoppas verkligen att ni är igång innan sommaren!
Visst är det konstigt att det ibland krävs att det är mannen som ställer frågorna för att få ordentliga svar?
Om ni tycker att de inte ger er svar/besked, är mitt tips att kontakta kuratorn som borde vara knuten till avdelningen! Min erfarenhet är att kuratorn ofta är en person som 1. Är trevlig till sin natur 2. Kan ta reda på svaren inifrån avdelningen (insider-information typ). Min erfarenhet är att man mha kuratorn slipper bråka för att få svar, kuratorn sköter allt det åt en så man kan koncentrera sig på att klara av allt som ändå är psykiskt jobbigt.
Jag hoppas verkligen att ni kommer igång innan sommaren. Man blir förbannad av att läsa hur du blir bemött i telefonen. Mycket märkligt att det låter helt annorlunda när en man ringer.
Skicka en kommentar