fredag 21 mars 2008

vägra skam

Sen blev nu och jag skriver lite mer.
Jag måste återigen säga hur mycket jag beundrar modet hos de människor som ställde upp och bokstavligen visade bak och framsidan av sin sjukdom, sitt missbruk i artikeln igår. För ja, jag anser att missbruk är en sjukdom. Kan inte riktigt förstå varför vissa finner det så otroligt provocerande att kalla t ex alkoholism för sjukdom. Som om något väsentligt försvinner med möjligheten att inte längre peka finger åt någon och säga "skyll dig själv". Men det kommer väl för nära då, på något sätt. En sjukdom kan ju i princip vem som helst drabbas av, men alkoholist blir man ju aldrig själv. Eller?
Jag vet hur svårt det var att hitta dessa modiga personer, modiga både för att de tagit sig ur sitt missbruk och numera är nyktra och för att de idag som sagt står för det, tiden innan och den nu, med ansiktet upplyst. Att vägra skämmas när omgivningen fortfarande på många håll skriker Fy skäms! Det är mod!
Tyckte Barbara sa det så väl "Jag hoppas min dotter kan känna stolthet över att jag tar chansen och försöker förändra människors sätt att se på oss. Vi har också ett eget ansvar att berätta. Om inte vi gör det, vem gör det då?" För det finns ingen annan som kan göra det. Vi andra kan och bör bara lyssna. Och gör vi det är jag övertygad om att den här artikeln med Barbara, Benny, Aurora, David, Olle, Maria och Marcus kommer hjälpa många andra. Inte bara alkoholisten själv utan även de otaliga andra som drabbas kring denne. De anhöriga! Vi får aldrig glömma de anhöriga. De som tyst lider vid sidan av, de som många gånger bär på dubbel skam. Skam över den som missbrukar och den ännu tyngre skammen över sig själv och sin passivitet. Har inte alkoholisten något att skämmas för har heller inte de andra det. Vi får aldrig sluta påminna de anhöriga, barnen, fruarna, männen, föräldrarna till missbrukarna att de inte har något överhuvudtaget att skämmas för! Och detta kan Barbaras, Bennys, Auroras, Davids, Olles, Marias och Marcus historier hjälpa oss göra.
Hade jag inte skämts hade jag kanske inte varit tyst, vågat sagt något före, gjort något innan. Fast då skämdes jag. Åt alla håll och kanter skämdes jag. Men inte nu längre. Idag är jag stolt! Åt alla håll och kanter är jag stolt. Min man är alkoholist, nykter sådan, och jag älskar honom!

9 kommentarer:

stoltkatarina sa...

Jag undrar så varför jag reagerar negativt på att de idag har intervjuat några som säger nej till alkohol och aldrig har haft behovet av att dricka. Jag förstår det inte och mitt svaga jag vill anklaga dem för att sakna intellekt. Varför? På något sätt avundas jag dem, samtidigt som jag i grund och botten har en känsla av att jag vet något de inte vet. Att jag och sådana som jag ser något som de inte ser, känner något de inte kan uppfatta. Det torde då betyda att de vet något jag inte vet. Nu blev det bladdrigt och smått utlämnande. Och riktigt tramsigt, faktiskt. Nåväl. Man ska vara stolt! :)

finnjonna sa...

stoltkatarina: Jag kan också erkänna att jag känner massor när jag läser om dessa. Tycker heja dom! och att det är superstarkt att gå ut med det. Behövs sådana förebilder. samtidigt får jag dåligt samvete och vet inte om jag ska skylla dom för det eller bara mig själv. Så klart det senare. Sen känns det också att säga nej tack helt är lättare än att säga ja tack till bara ett glas (och då menar jag ett)och var är alla dom? finns dom? är inte de förebilder också? men jag förstår inte riktigt varför jag känner eller ens tänker i dom banorna. Mycket tankar och känslor blir det.
Jag väljer dock upprepa det första: Heja dom!
...också.
:-)

Anonym sa...

Jag tror att du är en viktig livlina. En förutsättning för att någon är där han är idag.
/Veronica

stoltkatarina sa...

Ja, heja dom! Utan tvekan. Det är en överkomlig svaghet jag har som spontant reagerade "Men hallå, det här var VÅR revansch..", vilket jag sedan inser vara kontraproduktivt. Självklart är huvudsaken att alla kan mötas och förstå och respektera varandra, inte att en "sida" ska vinna för vinner inte alla så finns det förlorare med i bilden, och ingen kan vinna om någon förlorar. Fullkomligt älskar att det här dragits upp från botten till ytan! Det är så viktigt! :)

Tovan tycker sa...

Artikeln är det bästa jag läst på mycket länge i ämnet. Fotot var också gripande och fint. Som drogpreventör blir jag så glad. Äntligen en nykter bild av verklighet. Heder åt dessa människor!

Anonym sa...

Hej
jag håller verkligen med dig. Jag tror att många människor ser det som att om man säger att det är en sjukdom har man därmed inget ansvar. Som om sjukdomar bara "drabbar" oss. I själva verket ät det ju inte så, men risken att det drabbar oss är tyvärr väldigt orättvist fördelad, för respektive sjukdom. För män ver man ju idag att den absolut starkaste riskfaktorn är ärftlighet, och den risken kan man ju inte påverka själv. Däremot, kan man ju, om vi vågar tala om dessa saker, faktiskt öka kunskapen om risker, och därmed vår möjlighet att påverka och ta ansvar. Dvs att jag som man (om jag vore det) med pappa, farbror och farfar som alkoholister bör vara medveten om attjag löper en mkt stor risk att inte kunna hantera alkohol. Precis som en del kvinnor som har bröstcancer i nära led på mödernet tom opererar sig, eller åtminstone, kontrollerar sig i förebyggande sytte.
Ansvaret för att sluta, om man väl drabbats, och respekten och berömmet för att man klarat det, är ju dock helt och hållets ens egen.

Anna sa...

Oerhört viktig artikel! Och även den som var idag!
Det inger även ett hopp med att bara se och läsa om dessa modig människor.
Och det är ett oerhört viktigt ämne. Då alkohol är något som påverkar oss alla nästan på ett eller annat sätt.
Själv är jag den där personen som tycker om ett glas rött vin någon gång i månaden. Och då är det verkligen bara ett glas. För sen börjar jag känna av det, och den känslan är otäck. Den känslan vill jag inte ha. Har aldrig tyckt om den. Inte ens när jag var ung och drack för att alla andra gjorde det. Jag trivdes inte. Det kändes jobbigt. Så en dag tog jag avstånd. Och det är jag glad för.
Men rött vin är så oerhört gott. Kan bli så sugen ibland. Så då blir det lite lyx dom gångerna som jag faktiskt äter god mat med en vän och tar ett glas vin. :)
Min mamma är alkoholist. Hon har varit det i hela mitt liv. Kanske är det därför jag blir rädd och tycker det är otäckt med känslan som kommer när jag blir onykter.

Alla är vi människor av lika stort värde. Alla är vi oerhört lika. Men ändå så olika. Det är så fint på något vis. :)

stoltkatarina sa...

anna: Själv kunde jag aldrig förstå hur någon INTE kunde vilja in i den känsla som du anser vara otäck, men det är för att jag enbart ville dit eftersom jag var så olycklig utanför den. Tänk vilken skillnad det kan vara! Och ändå är man så lika. Så olika och så lika.

Madde (maddepladder) sa...

Herregud vilken begåvning han är din älskade! Allt jag hittills läst av honom (inklusive artikeln du länkar till) lämnar mig med ett litet, litet tryck över bröstet, känslan att jag vill ta ett par djupa andetag men när jag gjort det går ändå inte känslan över.