måndag 10 mars 2008

och så det här

Helt sjukt. Så sjukt att systemet själv borde sjukskrivas och läggas in.
Nej sorg är ingen sjukdom. Men av sorg kan man bli sjuk och så dålig att inte något arbete överhuvudtaget kan utföras på ett bra tag.
Istället för att låta personen tillfriskna och komma tillbaka efter chocken och krisen så denne någorlunda hel kunde börja jobba igen tvingar FK i förtid ut den skadade så att "ohälsotalet" kan sjunka, vilket det också gör för just då.
Men vad händer om eller snarare när allt kommer ikapp och han rasar definitivt?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Sorg är faktiskt ingen sjukdom och ganska kort inpå större förluster är det enligt min egen erfarenhet bättre att komma tillbaka till vanor och rutiner och detta erbjuder faktikst de flesta arbetsplatser. Det vi istället måste förändra är arbetsgivarnas acceptans för att människor i sorg inte ska förväntas prestera på samma sätt som innan sorgen drabbat en och som man kommer att kunna göra igen efter att den är bearbetad.

Anonym sa...

Heder o varmt tack till dig o din M som tar itu med att visa på att ett gott samhälle också håller sina svaga om ryggen!

Vad fan är det för myndigheter vi skaffat oss i detta land? Tror vågen sköljde in på 80-talet när Migrationsverket, hade platsannonser där de sökte "gärna f.d poliser" som handläggare, och nu är det F-kassan som surfar vidare på den istället för att ta hand om sjuka.

Vad får man för samhälle och vad får man för människor av denna systematiska hetsjakt på "svaghet"?

Hur ser de ut i skallen på den som väljer att betrakta folk som är sjuka och behöver vila som fuskare? Som klarar av att möta sin egen blick i spegeln med hjälp av universalmantrat: ”Jag gör bara mitt jobb”. Nu i nyare, ännu mer förbättrad version av deras skräddarsydda ordförande: ”Och ser inga problem med att skilja på arbete och känslor.”

Galenskapen brer ut sig... Varför redovisar inte media medicinska och psykologiska forskningsrön, det finns hur mycket svart på vitt som helst om att det inte är hot och ännu mer punschsluggning, utan STÖD, som främjar styrka och framgång för den som golvas av svaghet. Vi faller omkull för att vi ska lära oss hur vi kan ta oss upp igen och fortsätta. Men det är lite svårt i ett samhälle med en stasilömsk myndighetsapparat som programmerats enkom för att söka rätt på dem som redan ligger och spöa skiten ur dem.

Jag har blivit uppfostrad att inte önska min nästa orätt. Annars skulle jag säga att jag inte vill något hellre än att de ska vakna upp till elände själva, dessa människosläktets mördarsniglar.(Deras vansinniga regeltillämpningar har orsakat enorm skada om man ser till skövlandet av livsgnistor.)

N K

Åsa sa...

Hej Finnjonna..
Har läst delar av din blogg.. Jag är så ledsen för er. Det ni gått igenom ska ingen behöva. Lycka till med ert ivf!

Anonym: Sorg är ingen sjukdom och att tvingas tillbaka till verkligheten är nog nödvändigt för de flesta, men efter bara två veckor?

finnjonna sa...

anonym: Nej det är det inte. Men "det är inte hur sjuk du är utan vilken arbetsförmåga du har, eller inte har, som räknas". Din erfarenhet är din. Du och din läkare vet bäst vad du behöver. Någon annan behöver kanske något annat. Jag skulle önska du kunde försöka visa lite empati i ditt resonemang.

En sorg (jag pratar nu om MIN erfarenhet) som förlamar så att man inte kan gå utanför sin lägenhet, knappt sitt sovrum, en sorg som gör att en timmes sömn någon natt är en förhoppning och dröm, en sorg som får en att skrika och springa och gömma dig så fort ett barn eller något annat levande uppenbarar sig, en sorg som får en att dagligen kräkas av smärta, en sorg som lurar dig att tro att du är döende pga den smärta och för att andningen går så trögt men att det hela känns och ett mycket välkommet alternativ, en sådan sorg bearbetas inte genom att man blir utslängd i vanor och rutiner. En sådan sorg behöver vård, vila och omsorg.

nk: Tack för ditt inlägg. Tack och lov är jag också uppfostrad så, annars vet jag inte vad jag hade gått omkring och önskat vissa andra... ;-)

åsa: Tack för lyckönskningarna! Dina och andras tummar kommer behövas när det hela köra igång.

Helena sa...

Alltså been there, done that! Jag hade ju bara förlorat ett barn, herre gud det var väl bara att börja jobba heltid igen! Nä det var det inte! Jag var sjukskriven i 3 månader, började jobba heltid, min sorg, det "hemska" jag varit med om pratades det inte om. Jag bröt ihop, kroppen sa NEJ. Min hjärna överhettades! Jag blev ånyo sjukskriven, denna gång med chans till mer lugn återgång till jobbet. Mer stöd. Måste man falla ner i oändlighetens sorgegrop ännu en gång för att man ska tas på allvar? Totalt sjukt, det känns som de utgår från att alla ljuger...
Om jag inte kan ta hand om mig själv, inte har några rutiner då livet rasat ihop, hur ska jag då kunna sköta ett jobb? Helt ofattbart. Men det är ju bara min mening.
Jag läser allt du skriver Jonna, kommenterar alldeles för få gånger.Kram! Jag hoppas Dante och Liten snart får ett syskon!

smultron sa...

Min erfarenhet är att arbetsplatser vill ha friska, stresståliga, sociala, positiva och okritiska arbetstagare. En sjuk människa blir ett problem, oavsett om sjukdomen orsakats av sorg, stress, problem i arbetsmiljön eller annat. Dessutom finns det ofta en tidsgräns när folk anser att man bör vara återställd igen, oavsett om man fått hjälp eller inte.