funderingar

Sitter här och dricker mitt koffeinfria kaffe och tänker positivt. Eller, jag gör så gott jag kan.
Snart bär det iväg till studion i Linköping och jag har ont i magen. Men det kommer gå bra. Klart det gör. Vår fina förening är värd att pratas om och det är på tiden att vi får komma till tals lite! Det blir jag, världens bästa Jonna och så Jesper, också han världens bästa, som ska slå följe till staden nedanför och där prata om världens bästa förening KariN. Kan ju inte gå fel då.

I övrigt börjar jag lite försiktigt vänja mig vid tanken på IVF-start inom några månader. Men än så länge pratar jag om det som något eventuellt, en kanske sak, en möjlig ut och eller genväg. Fast hela tiden närmar vi oss faktum, det kommer blir dags snart.
Antagligen.
Ok, jag är inte där riktigt än. Men tanken leker med mig och jag med den. Dygnets flesta timmar i princip. Hälften av tiden går åt att oroa sig för hur det kommer vara och hur det kommer gå och resten till att mota bort just de tankarna.
Hur fungerar man den här tiden innan och så den under? Förväntas det att man ska vara normal? Jobba på, leva på? Glöm det. Finns inget normalt i det här! Fast samtidigt, vari ligger valet? Det enda är väl att bara fortsätta jobba på, leva på och låtsas vara normal.