dag femtiotre -släppa det

Har släppt färdbajset. Eller släpper det mer och mer för varje timma som går, samtidigt som jag laddar inför att på nytt försöka krama ur en gnutta tjänst ur dom, har ju tid till läkaren på måndag nästa gång och svettas redan nu inför tanken att åter ta strid. Förhoppningsvis går det bättre den här gången för Marcus har snackat med nån sorts boss där som skulle snacka med puckona (ursäkta, ni som kanske ändå är vettiga) på beställningscentralen och skicka över dispensen igen, varför nu det ska behövas för varje gång jag pratat med dom har de innantil läst ur den -"vanlig bil, ja ja, bakåtlutat framsäte" innan bussen sen som i ren trots skickats fram. Marcus var med egna ord "aparg" och hade tydligen blivit tillsagd att lugna ner sig, vilket han ju givetvis inte gjorde. Han sa sen att det verkade som att tanten till sist förstod allvaret, men om det blir nån skillnad får vi väl se.
Jag ska i alla fall nästa vecka, eftersom jag som sagt nu för egen och bebis skull måste släppa det ett tag, kontakta lokaltidningen så får vi se om det inte börjar hända nåt. Hade ingen aning om att det tydligen är sådan katastrof med den här sk tjänsten lite varstans i detta avlånga land. Skrämmande, minst sagt.

Igår gjorde Marcus debut som sidekickande programledare i kvällsöppet och han var bäst! Det blir intressanta onsdagkvällar framöver, jag hoppas bara han byter det där lite väl bögiga linnet mot annan tröja till nästa program. Men det är alltså en komplimang. Jag menar såklart att linnet var snyggt och häftigt. Hallå. Det fattar ju alla i Stockholm, gör inte ni det är ni bara stinkande pungråttor hela bunten. Och nej, jag skrev inte på nåt kontrakt när jag föddes om att jag ska vara en schysst och respektfull medmänniska så därför tänker jag inte vara det heller. Så det så. Pungråttor.

Ja, eller nåt sånt. Det här var min lilla dramatisering inspirerad efter gårdagens spektakel i ovannämnda debattprogram. Så skönt att min karl på ett äkta kvällstidningsvis går till attack och säger vad han tycker om saken. Vilket som vanligt är så klockrent det kan bli.

Om någon förresten råkade blinka nånstans mot slutet förresten så kan ni ha missat min och Minis tv4-debut. Den där lite hesa högen i hörnet av soffan var alltså jag (vi). Mer vet jag inte, för jag fick panik och gömde mig under filten tills det var över. Piuh vad jobbigt att vara tv-kändis. He he.

Nu ska jag fortsätta förbanna mig själv för att jag mot bättre vetande åt ärtsoppa till lunch.