Snart är det två månader sen sängvilan började. Bara drygt tre kvar. Tjohoo.
Vi pratade lite snitt med läkaren igår och om det går bra allting -vattnet stannar där det ska vara, tappen håller sig opåverkad och jag någorlunda välmående blir det förlossning i v 37+ alltså första veckan i februari! Jag försöker få mig en bild av hur det kommer se ut ute då. Finns det snö? Är det kallt? Regnigt? Skiner kanske solen och reflekteras mot snöflingorna? Jag vet att det är långt långt kvar ännu, men det känns lite skönt att ha ett tydligt mål. Beräknad förlossning den 21 februari har jag ju inte kunnat ta till mig riktigt, eftersom jag vet att jag inte kommer gå så långt. Men nu leker jag med vackraste tanken att vår efterlängtade bebis kommer den 2:e istället! Oj. Ha ha. Kom att tänka på ett dåligt finskt skämt nu. Fy.
(Här kommer, på finska eftersom den inte funkar riktigt på svenska, och så är den kass med så ingen missar nåt:
"Koska on Ruotsalaisten itsenäisyyspäivä? -Toinen toista."
Ha ha, ho ho. Nä, bu, den är dålig. Men kanske kniper jag till den tredje ändå.)
Tillvaron kommer levas precis som hittills dag för dag trots det vackra målet och vi vet att vad som helst kan hända på vägen. Men idag är Mini i magen och h*n har tom haft vatten en vecka längre än Dante hade. Så framåt går det. Sakta. Och kanske kanske säkert...
Skulle saker och ting gått annorlunda under första graviditeten. Hade jag inte fått den där jäkla urinvägsinfektionen, eller om jag åtminstone kunde ha fått mer och tydligare symptom och om min BM hade ordinerat en odling i tid, om och om och om igen i all evighet, så skulle Dante ha kommit nån gång runt idag för två år sen.
Han var beräknad till den 21 september 2006 och hade idag varit en busig tvååring. Jag ler av tanken, samtidigt som tårarna trillar ner för min bleka kind. Jag saknar det som kunde ha blivit, det som skulle ha blivit. Jag saknar min lille son så mycket och den framtid vi en gång drömde om, fantiserade kring, men som aldrig blev.
Förlorar man en person som man länge levt med, har man minnen att le och gråta över. Förlorar man någon som inte fick bli, gråter man över det som man önskade, hoppades på och längtade till. Två helt olika men ändå så lika sorger.
Jag tror alla saknade, sörjda barn springer och hoppar omkring på molnen som klart lysande stjärnor. Ibland droppar de ner lite av sitt sken på mamma och pappa och det är då vi ler! Varenda litet leende som letar sig över mina läppar är en droppe från mina små som inte fick bli. Just nu ler jag stort.
Igen.
Mamma älskar er.
Tillägg: Märker till min förskräckelse att jag ett tag här tydligen trott att det var september nu. Men det är ju oktober och Dante skulle såklart ha varit två år och en månad ca idag.
Kanske ett gått tecken på att tiden går fort när jag inte hänger med riktigt i månadsbytena?
Nåväl, saknar min lille son lika mycket för det.
24 kommentarer:
Du skriver så vackert!
Skönt att allt är bra med lilla mini. :)
Kram!
Så otroligt vackert skrivet! Du är en fantastisk människa och allt kommer gå bra med MINI, jag tror på er!
KRAMAR
Åh, vad jag önskar dig känslan av befinna sig i ett stilla duggregn av lycka, för precis där är känslan när man ligger nysnittad med sitt lilla knyte på bröstet och inser att allt har gått bra!
Ditt duggregn kommer snart, jag lovar!
Kram Maria
Moi Jonna!
Käyn päivittäin katsomassa miten teillä menee, aikamoista vuoristorataa viime aikoina. Suomalaisvitsi sai mut nauramaan, ajatukset Dantesta nenän punaiseksi. Kirjoitat niin aidosti, koskettavasti. Kiitos siitä. Voimia eteenpäin! /Netta
Hej vännen!
Jag blir så glad när du gav den där bilden av att de små hoppar runt bland stjärnorna. Hoppas att min lille grabb är med där:) Jag vill inte verka tjatig (har i och för sig bara lagt in ett inlägg förut) men att följa er väg mot det fantastiska målet ger mig så mycket hopp och styrka, du är så grym!!! Tack igen!
Hej Jonna!!
Hahaha!! Roligt finn-skämt!:D Visst är det väl konstigt att skämt man hört på finska aldrig någonsin blir lika bra om man översätter till swedish!?:)
Ville bara tipsa om en bra film som jag såg på canal+ igår - "Gaines", som handlar om Remu Aaltonen och Hurriganes. Den var kanonbra!!!:))
ps. Hoppas du mår bra, Jonna och hälsa Marcus att; han blir ju bara bättre och bättre på c+sport på söndagarna!!!:)))
Tänkte lämna ett avtryck, är här rätt ofta och kollar hur ni alla har det.
Jag känner igen det där med årsdagar av det mer vidrigare slaget, jag "firar" årsdagen av mitt första missfall på söndag - då har det två år sedan vi inledde den verkligt tunga kampen för ett barn.
Jag hoppas mina obarn är där uppe med de barn du beskriver så vackert!
All lycka på den fortsatta vägen! Snart är det februari!
Vad fint du skriver. Förstår verkligen din längtan efter det som inte blev... jag sitter med samma här idag. Idag är det ett år sen jag låg hemma och grät över att ännu en graviditet sket sig. Jag skulle också haft en helt färsk bebis hos mig idag om inte även nästa graviditet skitit sig i vintras. Idag är det grått hos mig. Härligt att läsa att allt är bra hos dig i alla fall. Spännande att läsa din blogg.
Och här är ett citat om sorg som jag tycker beskriver det så bra:
"Sorg är som att sträcka sig efter någon som aldrig funnits där, bara för att upptäcka att när jag behöver henne/honom ännu en gång finns hon/han fortfarande inte där"...
Du skriver så underbart vackert att tårar börjar trilla ner för min kind. Jag tror inte det finns någon i världen som jag håller tummarna så hårt för just nu. Stor kram till er...
Hej Jonna !!
Oj vad du kan skriva bra , hoppas verkligen än en gång att ni får er lilla buse . De går nog bra ska ni se,du är så duktig o bara kämpar o kämpar, stort vännen .
Kram från ett småregnigt Hässleholm o Åse
Jag har själv en tvååring och önskar verkligen att du ska få uppleva det, inte bara tänka på hur det kunde varit med Dante utan också få vara med om en alldeles levande tvååring. De är alldeles alldeles underbara! Så otroligt mycket liv i dem i den åldern, hela världen är deras och de slukar den med en otrolig glädje och iver. Tänk vad härligt ni komemr ha det i februari 2011!
man blir så rörd av allt du skriver och berättar om.. har svårt att hålla tårarna tllbaka.
jag önskar dig och er all lycka! du är, och kommer bli en mycket underbar mamma!
kram på er.
När jag längtar efter något som ligger några veckor/månader framåt i tiden, så brukar jag tänka motsvarande tid bakåt. Och det känns ju oftast som precis nyss... Tiden går på något sätt alltid fortare än man tror.
Va fint skrivet... Mini kommer säkert födas en strålande vacker vinterdag med glittrig snö. Är inne och läser din blogg så ofta jag kan. Du skriver så fint. Jag väntar med dej...
Kram Amanda
Det tror jag med, vem vet, mina små tvillingtjejer leker kanske med dina två och busar hela dagarna...Vi får tro att det är så.
Det bara SKA gå vägen det här! Tänker på er varje dag och önskar er all lycka till. Förstår att det måste vara jobbigt att vara sängliggande så mkt och så länge.. Önskar jag kunde göra något som lättar upp tillvaron för dig lite. Men du väntar ju på världens bästa Mini och det är ju värt allt! Vill att tiden ska gå fort, fort, fort så att det är februari snart! KRAMAR!
Underbara ord, trots att jag vet hur ont det måste göra av saknad efter de barn som som inte fick komma till dig och Marcus.
Men man kan känna hoppet och längtan riktigt stråla om dig.
Tack för att du gör MINA dagar ljusare.
Ååå började gråta när jag läser det du skriver och när jag såg att Dante var beräknad till min dotter Malvas födelsedag 060921
Kram på dig, snygg mage du har förresten. :)
Vill bara säga att jag läser din blogg varje dag och känner mig lite som en medsyster. Vi är i olika faser i livet, men jag spenderar min 54 dag i sängen. Råkade ut för en ryggskada för 55 dagar sedan, och orkar inte vara uppe mer än max två timmar i sträck.
Datorn och sängen är min bästa vän, och hur tragiskt det än låter så är det skönt att vi är fler sängbundna.
Så fint du skriver, både om din sorg och din kärlek till dina små. Jag blir både rörd och varm om hjärtat av dina ord.
Kan inte låta bli att följa er kamp för att få ha ett litet barn här nära. Känner ju allt för väl igen den känslan av att sakna det som aldrig blev. Hoppas verkligen du har rätt, att våra små barn, Dante och Ellen, springer där tillsammans hand-i-hand (de är ju jämngamla och allt). Vi hoppas på massor av syskon till våra förstfödda men saknade efter dem kommer alltid att finnas där.
Kram Maria
Kämpa på!
Vet inte om det är min PMS eller om det är du som helt enkelt skriver vackert - i vilket fall så är den tanken underbar och mina tårar är inte långt borta!
Att dom små tittar ner och är precis så som dom ska vara!
Hej Jonna jag har precis läst för första gången i din blogg och jag blir berörd av din ärlighet och din styrka att dela med dig. Jag ska tända ett ljus ikväll för era två som inte klarade sig och ett ska jag tända i lyckönskningar för Mini. Kram på dig
Skicka en kommentar