Det är iaf 68 dagar nu som snart gått sedan dagen då jag las ner och vi lever och frodas båda två, så hip hip hurra för det!
Jag var en liten sväng till barnmorskan i eftermiddags, även om en liten sväng låter som nåt helt annat än vad det känns som att åka dit. Varje trip tar verkligen sin beskärda del av min marginella kraft och efteråt är jag så slut i kroppen att jag inte annat kan än semikoma mig själv för ett tag. Nu är jag vaken och "uppe" igen.
Det gick hur som helst bra där. Allt såg ut och lät som det skulle. Bra värden och fin viktuppgång (fick massa beröm för att jag inte gått upp så mycket, snack jag som bekant inte gillar, men hon är snäll min BM och menar väl så jag tog det med ett leende), har bara 400 g kvar innan jag spräcker 60 gränsen, vilket jag siktar på att göra i helgen. Extra kanelbullar, come to mama! Det roligaste var att hon mätte magen, något jag aldrig fått göra förut. Så mitt livs första symfus-fundus mått är 23 cm och vi låg precis på mittkurvan! Ska bli så kul att följa utvecklingen de kommande veckorna.
När vi bokade in nästa tid om tre veckor frågade barnmorskan om jag ville prata amning då och jag blev helt paff. Fattade först inte vad hon frågade och sen varför hon frågade. Hon sa att man brukar börja prata om det kring de veckorna och att vi kunde göra det, men jag fattade fortfarande inte riktigt. Amma? Jag? Då måste man ju få ett barn först. Ett levande barn. Ett som sedan ska ligga varm från dag till dag och suga på tutten. Amma?
Nej, det vill jag inte prata om. Känns jättekonstigt. Jag vill bara ta det som är nu, mäta magen, kolla vikten, lyssna hjärtljud. Men att jonglera med amningstankar är som att utmana ödet på nåt sätt och helt ärligt så kan jag inte riktigt förlika mig med underbara tanken, hur mycket jag än vill, att det en dag ska ligga en liten levande person och sulta på mig. Så vi bestämde inget. 45 minuter har vi i alla fall på oss då, så jag tror hon planerar smyga in på amningen när jag minst anar det och lika bra kanske det. Vi får se.
Många veckor kvar som först måste gå bra.
Min kompis är på Ikea just nu och jag väntar spänt på min evert och att äntligen få duscha ordentligt. Jag behöver mina minuter i varmvattnet för att fungera och det ska evert hjälpa mig med.
Nu sparkar bebis på urinblåsan igen. Den har fungerat som fotboll hela dagen och frågar man mig så tycker jag h*n kunde byta till lungan eller annat valfritt organ ett tag, snart...
11 kommentarer:
Du är en kämpe. Ni kämpar.
Jag följer er kamp.
Lisa
följer er ni är bra kämpar.
lisa
Blir så glad varje gång jag får läsa att det är bra med dig och bebis! Följer er resa samtidigt som jag håller alla tummar, denna gång kommer det gå bra. Det bara måste det! Tänk vad spännande att mäta magen och snart prata amning. Förstår att det känns lite konstigt och overkligt... Måste vara otroligt tungt för din kropp. Jobbigt med allt liggande, måste slita på kroppen det också även om du skulle få ännu ondare av att vara uppe på benen. Tänker på er nästan varje dag. Många kramar och ha en mysig helg. /S
Såg ett program med bebis som fötts i 24:e veckan för ett tag sen. Den mådde bra och var helt frisk och alltihopa! Inte ideala situationen nej, men ändå! Det är 2008, nu minimeras riskerna dag för dag, så njut njut njut av ditt levande barn/lakritsfrossa för skulle det god forbid hända nåt så är ni max förberedda att upptäcka det och dessutom så kan barnet räddas! Så tro, jänta, tro! Håller tummarna!!!! Amning here you come!
´åhhhh va kul!! nu jäklar e det bebbe på g Grattis till er båda. ni gjorde det! mini gjorde det! kram
Det var fina nyheter som vanligt!! Ha nu en härlig helg o försök koppla av..du o mannen ( vars blogg jag saknar, hälsa han det..)
Kramar Maggan
jag förstår dig Jonna,måste vara svårt att föreställa hur det blir med ett levande barn när den enda erfarenheten man har är av att föda döda barn för tidigt! svårt att våga tro på något även om allt verkar peka på att det går bra denna gång! jag tror på er i alla fall! jag tror att det kommer gå bra!
//hanna
Jag tycker att det känns nästan lite ansträngt tidigt att börja prata amning redan i vecka 24, oavsett om graviditeten förlöper "som på räls" eller inte.
När barnet väl kommer ut så får man pröva, och om det funkar så är det jättejättemysigt och härligt på alla sätt, men om det inte funkar så går det bra ändå. Det är inte helt livsavgörande och inget man behöver stressa upp sig långt i förväg över. Jag hoppas ni får uppleva en fungerande amning, men att sitta och mysa med bebbe och nappflaska är inte illa det heller! :)
Hej! Jag läser din blogg regelbundet och måste säga att jag beundrar dig för att du kämpar på något så otroligt mycket! Men jag undrar varför du har så ont, vad är det som orsakar det?
Lustigt att de vill prata amning redan. Här å andra sidan har jag inte hört ett ord om amning än (v35) ! Fast jag tycker nog att det kan man ta på BB om det inte är så att man har mycket tankar kring det som man vill ta upp tidigare.
Kram!
trasselelin
Amning tror jag aldrig någon av de tre barnmorskor nämnt trots att jag gått tre hela graviditeter.
Så fin du är med magen :)!
Jag kommer inte utmana ödet med någon fler graviditet (har ju två pojkar i livet o en flicka i himlen). Men jag saknar det litegrann att bära på ett barnäven om senaste graviditeten var hemskmed vår andra pojke då risken var stor att det skulle gå illa så var det ändå en liiiiiiten del som kände glädje att bära på sitt barn.
KRAM KRAM KRAM KRAM. DU är bäst!
Tänker på er.
/jordgubbspaj
Skicka en kommentar