skapa värme av ondska

Så stängde Marcus sin blogg på obestämd tid. Känns inte bra, inte alls egentligen. Samtidigt som jag är glad att jag slipper se den hatiska smörjan vissa vidriga småkryp spred där. De ska inte få syret de behöver för att frossa i andras olycka, peta i oläkta sår och desperat försöka trampa på andra, bara för att de kan och för att deras liv fullständigt saknar mening utan denna illvilja. Stackars dom! För det är synd om dessa stackare. Stackare som antagligen själva är uppfödda på ondska till avund och ännu mer ondska.

Marcus bryr sig inte särskilt mycket längre. Han kan ta det. Han vet att han är större och så mycket bättre än allt det där. Han vet var det kommer ifrån och därför också varför det bör ignoreras. Tror jag lärde honom det en gång.
Men sen har vi just mig, nu, idag. Jag kan inte ta det. Jag kan inte läsa sånt. Jag mår illa och får svårt att andas.
Jag kan ta att det finns nötter som tycker jag är en parasit, en samhällsbörda, en tragisk typ som borde rycka upp mig och allt annat trevligt de kan få till i sina välformulerade meningar som aldrig kommer upp till ytan. De nötterna får inte mitt syre och jag tystar snabbt och effektivt eftersom här är det jag som styr. Men så är det dessa hemska spillror som av bara farten tar allt. Jag vet att det är det dom går igång på och att jag trillar dit. Rakt i fällan. Pang. Blir ledsen och börjar gråta. Som jag önskar att jag vore lite starkare, att jag kunde vifta bort dom likt andra knott som stör på kvällen. Men just nu är jag och kan jag tyvärr inte det. Orkar inte annat än hulka och hata.

Så här har ni, kryp.
Jag spyr allt mitt illamåede, allt det smutsiga ni fått mig att känna, på er små äckel som vill se min man död (för vad, har ni frågat er det?), som upprepade gånger som ett väl förberett ondsint mantra brer ut sig om våra döda barn, skrattar åt dom och hånar vår sorg etc... Ni stackare. Jag spyr på er!
Och sen eller nu när jag är färdig sopar jag upp kletet som är ni och kastar i öppna spisen där ni kan brinna tills bara stoft återstår. Spännande att sprida lite värme för en gångs skull?

Så ja.
Nu andas jag igen. Stötvis men ändå.
Dags att sikta mot sängen igen.


Tack till alla er medmänniskor som, liksom jag trots min bokstavliga spykvart här innan, tror på värdighet och respekt. Ni är som vanligt flest och bäst! Synd att det blir ni som drabbas när bloggar stängs pga en förhoppningsvis liten men alltför elak massa.