onsdag 25 mars 2009

ingen vila

Det ÄR sjukt jobbigt ibland alltså.
Vår underbara son är just det, fullständigt underbar. Finast, vackrast och bara så bäst.
Men.
Han vägrar sova. Och sömnlös bebis är inte en glad bebis. Inte långa stunder i alla fall. Jag tror hans magonda tack och lov blivit bättre de senaste dagarna, sen mitt penicillin tog slut, men nu bara vägrar han sova. Både dag och natt. Visserligen är det inte sådär jättemycket, även fast det känns så emellanåt, skrik de vakna perioderna som det var förut, men att han prompt ska vara i min famn precis hela tiden... Är det inte för att äta eller gråta så är det för att nyfiket hoppgunga och slänga med huvudet åt alla håll och kanter. Visst fantastiskt mysigt och roligt så, älskar att hålla honom, fast då varken sele eller sjal längre duger tar mina armar och resten av mig grymt slut av att konstant bära på kärleken, hur gärna jag än vill göra det. Framförallt dagar som idag då jag är själv och inte har några extra armar att erbjuda.
Pust.
Pust.
Pust.
Jag älskar honom med sådan styrka att det inte finns. Såklart gör jag det. Vill bara pussa på de där tjocka kinderna och finaste plutmunnen. Men mamma vill äta med. Och gå på toa. Ibland.
Snälla du, sova lite?
Bara pyttelite.

22 kommentarer:

Anonym sa...

Hur sötast dom än är så ÄR det jättejobbigt när de inte sover! Har ni provat kolikmassagen? Hoppas verkligen det vänder lite snart så du får lite mer kvalitesovtid! Och Milo S också för den delen!
TrasselElin

Annikas ditt och datt sa...

När mina grabbar var små tänkte jag ofta på att det är ett underverk att man orkar och att något så litet kan vara så jobbigt och fullständigt fulländat underbart. Hoppas lill-killen sover lite snart så dina armar får vila!

Camilla sa...

Hej!
Jobbigt med en prins som inte vill sova...
Jag vet inte hur ni gör, men vad händer om ni samsover?
Jag har själv fyra barn, och alla har samsovit och sovit gott om nätterna.
De VILL ju ha närhet och mammavärme =)
Och ammar på nätterna gör vi "i sömnen".
Kan ju vara värt ett försök om ni inte redan testat.

Ha det gott!

Anonym sa...

Ååååh, vad jag känner igen mig. Jag tror alla känner som du någon gång. Man måste få tänka på sig själv också. Kärleken till ens barn minskar ju inte för det.. En väninna till mig, brukar alltid säga att "om jag är en glad mamma så blir jag en bättre mamma också." Därför måste man få göra sitt också mellan varven. För att samla ihop sig själv, samla kraft.

Hoppas du får det snart! Styrkekramar.

Anonym sa...

Älskade lillamor, det går att älska och vara trött på alltihopa, och du får vara det. Ingen, ingen tvivlar att du älskar Milo, ingen har ens rätt att ifrågasätta ( om du nu skulle få sådana kommentarer).

Mitt råd är att försöka få en natts sömn ( du har ju svårt att sova och slappna av på dagen, så strunta i det)
För att komma till en natts vila, behöver du någon som kan ge Milo tröst, och mat, medans du sussar.

Du klarar det med lite planering, pumpa ur mjölk, och ge i nappflaska ( du vänjer Milo vid detta) pumpa ur och frys in portionsvis. Milos mormor kanske har möjlighet att ställa upp ( har läst mig till att Milo och hon fungerar superbra ihop).

Glöm bara inte att Du/Ni har inte gjort någonting fel, ibland är allt bara krångligt, jobbigt, gråtigt...det är ingen konkret tröst men det blir bättre, jag lovar, du kommer att finna det handtaget som ger lindring för Milo, du kommer uppleva dagar som inte är pestiga..

Du kommer att bli expert på er son, du lär ju dig varje dag.

Våga ta hjälp

Kramar Chili

Anonym sa...

Oj, ja det kräver sin styrka att vara förälder. Tids nog lättar sov-bördan men det är en klen tröst när man är helt färdig i armar och själ. Vet att lillen är det finaste Ni har men man FÅR vara trött och lite trött på att bära, vyssja och vagga....kram!

Anonym sa...

Låter som min dotter när hon var liten. Vi ägnade mer tid åt att få henne att somna än vad hon faktiskt sov sen. Hon hade kolik tils hon var 4-5 månader och det var verkligen tufft, men det blev bättre sen! Men det tog tid tills dess att jag njöt av att vara mammaledig. Om sex veckor kommer nummer två och eftersom det är sju år sedan sist så har jag helt förträngt hur jobbigt det var... Och det är absolut värt det - så stå ut!!! Kram Anna

Finnpajsaren sa...

Men åh. Det är tortyr att inte få sova. Min dotter har varit precis så som du beskriver Milo. Nu är hon fyra och det är konstigt att man nästan glömt hur hemskt det kunde vara. Min man reser också i jobbet så jag vet hur jobbig ensamheten kan vara också. Och det är ingen som tvivlar på att man älskar sitt barn bara för att man tycker det är jobbigt emellanåt. Kram på er!

Emil sa...

Testa att lägg ner honom i vagnen och gå ett par varv runt kvarteret, gärna på knaggligt underlag. Vår dotter slocknar på två sekunder varenda gång. Och sover dom bra på dagen så sover dom även bra på natten sen.

Catarina sa...

Min son var ganska precis likadan.
Han hade ungefär 1-2 timmar varje dag som han sov, men annars var det mest gråt. Och det som hjälpte var min famn, min skumpande promenerande famn. Tills vi upptäckte en vibrerande babysitter hon en bekant.
Jag prövade att sätta ner honom i ren despearation och till min stora förvåning så somnade han. först såg han lite snopen ut, han kikade runt på dom fins djuren som hängde över babysitterna. Och så småningom somnade han. Något som aldrig inträffat utan skumpande.
Vi åkte direkt till babyproffsen, satte honom i precis alla babysitters dom hade. Och valde en som han verkade gilla. Vår babysitter vibrerar i olika steg, gungar framåt och bakåt och dessutom i sidled. Finurligt är också att den gör allt det med bara ett knapptryck.
Rätt dyr var den men jag skulle betala det tredubbla för att ge mig själv och mitt barn den ro som uppstod. Nu är han snart 6 månader och sover fortfarande kanon i den.

Tror det finns något litet trick som fungerar för alla barn. Det gäller bara att hitta det som passar för just ditt barn. Knepigt =)

Lycka till. Hoppas ni får lite sömn snart.

MIranda sa...

Jag tänkte när jag läste ditt inlägg att du kanske kan testa sjal elelr sele när han är mätt, nybytt och glad. Det brukar ofta gå bättre då. Sen är det ju så att vill han inte så vill han inte och då är det inte mycket man kan göra. PLus att jag tycekr också att ni kan testa att samsova! Det kanske också hjälper. Men som sagt det är bara vad jag tycker =0)

Hoppas det ordnar sig och att han börjar kunna sova och att du slipper bära honom i famnen hela tiden och kan använda sele/sjal

mcsarcne sa...

Kära rara, bodde jag lite närmre er skulle jag gladeligen komma (med min bebis då, så klart!) och låna barn och barnvagn en stund, så du fick sova en stund, själv, en timme så där på eftermiddagen...

Anonym sa...

Min dotter ville vara nära hela tiden när hon var nyfödd; hon låg och sov på våra bröst i stort sett hela tiden! Om man försiktigt försökte lägga ner henne i vagnen eller på en filt vaknade hon på en gång och var ledsen. Hon ville inte vara i sjal eller sele och jag ammade "on-demand", dvs. i stort sett hela tiden. Hon sov bara gott i vagnen om man var ute och gick, men då får man ju själv ingen vila... Allt vände helt plötsligt när hon var strax över 2 månader. Det var som om hon sa att "nu har jag fått nog med närhet - nu räcker det". Jag ammade såklart mycket även därefter men hon ville inte längre sova på oss och hon blev mer "självständig".
Såklart är bebisar jättesöta och såklart älskar man sina barn hur mycket som helst, men de första månaderna är jättejobbiga!! Man behöver inte få dåligt samvete för att man känner så. Det är jättejobbigt! Kämpa på så lovar jag att det snart blir bättre! Finns det ingen föräldragrupp eller öppen förskola dit du kan gå för att träffa och prata med andra i samma situation? Kram! :) /Maria

stina sa...

Min kompis som har en jämngammal son med mig har haft det likadant. Han sov bara korta pass lite när som, aldrig flera timmar i sträck. Han var o-m-ö-j-l-i-g. Nu är han fem månader och har fått in sovrutiner, så håll ut! Det blir bättre! Sakta men säkert.

Kram

kattmamman sa...

Hur bär du honom i sjalen? Har du provat att ha honom i upprätt ställning eller bara vagga? Om du inte provat upprätt ställning, mage-mot-mage så tycker jag att du ska göra det, de flesta bebisar brukar efter ett tag somna så.

Vi hade en liknande början med Minikatten, men nu sover han bra, och jag minns faktiskt inte hur jobbigt det var. Ni kommer att klara det, men det är rent ut sagt skitjobbigt!

Har du läst det här http://www.ap.skorpan.se/Samsova.htm om säker samsovning? Jag är stark förespråkare av samsovning, för att hela familjen ska få mer sömn.

Anonym sa...

Hej Jonna!
Jag förstår PRECIS vad du menar!!! Jag har en son som är drygt 1 vecka äldre än din och han vill inte heller sova. VÄGRAR. Fast han skriker inte så mycket, men vill bara bli buren och klättrar på min hals och ska snutta hela tiden. Man blir så trött ibland och jag tycker att man får säga det. Det har ingenting med att göra att man inte älskar dem mest i hela världen, man är inte mer än människa. Kram, jag tänker på er!

Maria sa...

Det har sagts förut - men Anna Wahlgrens "standardmodell" för barn 0-2 månader. Testa, det funkar, lovar! Det kommer att hjälpa Milo Santino att få sova. Läs på http://www.annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?t=8887

Önskar lycka till!

Anonym sa...

Ett litet tips, en batteridriven vagga från fischer price. Kan bara säga att det är bästa vi skaffat..
Hoppas du får vila snart.
/Linda småbarns mamma

Ida sa...

Jag förstår dig så väl! Min son vägrade vara någon annanstans än i min famn de första året (vilket säkert inte är någon tröst alls för dig) Jag ammade honom varannan timme minst dygnet runt i 9 månader och han sov barai min famn. Vi satt i stort sett ihop hans första år. Det är ju som sagt säkert ingen tröst för dig MEN man orkar. På något sätt så bara gör man de och de blir bättre. Just när man är inne i de känns de som att de inte finns något slut men helt plötsligt är de över och man undrar vart den lilla bebisen tog vägen.... Min son är nu 2 ½ år och sover fortfarande bara bredvid mig men han sover hela nätterna. De som är ett problem en dag har man helt glömt bort dagen efter. Önskar dig lycka till och hoppas att du snart ska få sova. Man behöver ju de. Och även lilla prinsen! Kram

Anonym sa...

Hej Jonna! Läser din fina blogg ibland! jag är nybliven mamma, har en son på 2 månader och vi har precis samma problem som dig med sömnen.
Något som kan hjälpa ibland efter man bärt runt på bebis en stund så den somnar i ens famn är att lägga ner den i exepmelvis vagnen och bädda runt "hårt" så den ligger inhuldad ordentligt så bebis tror att man fortfarande håller om den. Sedan kan du linda in bebisen i en tröja som har din lukt! fick det tipset med tröjan av bvc, har inte hunnit prova det.
Min son har också haft kolik som börjar avta! grattis till din fina son och hoppas ni får lite sömn snart kram marie
marie_jonsson_@hotmail.com

Annika M sa...

Åh, vad jag känner igen mig. Jag har själv två små som sovit dåligt! (och en som fortfarande gör det). Vet att jag fick en släng av arga kommentarer när jag en annan gång skrev här att det ÄR jobbigt. Och att man ibland faktiskt måste få säga det. För det är en total omställning. Särskilt om man fått en liten en som sover huller om buller och inte när man själv gör det. Och när man själv har så svårt att sova när väl bebis sover. Åh, vad jag känner igen mig. Och åh, vad jag önskar jag kunde hjälpa, stötta, lindra.

Som någon annan skrev: det går att både älska och vara trött på alltihop.

Snälla, snälla - var rädd om dig och SOV. Ta hjälp i värsta fall. Jag har mått oerhört dåligt av sömnbristen. Och gör fortfarande stundtals. Den här veckan är både treåringen och femåringen sjuka. Det hostas nätterna igenom. Ena stunden är jag upp med ena barnet, nästa är pappan uppe med andra. Snacka om att jag är trött på jobbet idag. Men ändå går det inte upp emot det som var de första månaderna.

Än idag sörjer jag att jag inte fick vara en kaffe-latte-mamma. Min förstfödde bara skrek på café. När de andra barnen roades av sångstund på öppenförskola fick han panik. Och så vidare. Jag funderade ofta över vad jag gjort för fel som fått barn som varit som de varit! Och så vidare. Men så har jag insett att det faktiskt inte handlade om mig. Alla bebisar är olika. Och det farligaste man kan göra är att jämföra. Det har jag om inte annat fått lära mig med barn nr 2 (som inte är alls lik sin storebror!)

Anna Wahlgren funkade på min andra son. Han blev "kurad" vid sex månaders ålder. Vilken skillnad. Men sedan var han sjuk varannan vecka i ett års tid ungefär - när han började dagis. Då föll allt igen. Tyvärr. Men han har alltid somnat själv på kvällen.

För stora killen hjälpte magsovning, närhet på kvällen och så vidare.

Min minsta avskydde bärsele och sjal - fram tills han fick sitta framåtvänd. Då älskade han det. Tur att han blev stadig i nacken väldigt tidigt!!!!

Anonym sa...

Jag kan inte låta bli att undra. Var är din kille? Är ni inte två om att vara föräldrar?

/Agnes