första söndagen i mars

Så var det alltså mars och den andra månaden i livet har således startat.
Känns som att det var jag som föddes i februari och på sätt och vis är det ju det med. Den nya personen, den bättre Jonnan har gjort entré!

För vår underbare lille son Milo Santino är det nu mars för första gången på riktigt. Vilken grej. Att med små babysteg bokstavligt talat kliva in i, eller åtminstone närmare, sin första vår. Finns det nåt häftigare?! Tänk när vi kan se den här nervigaste och tuffaste tiden i backspegeln och förhoppningsvis le lite lätt åt den, då är det vår! Milo Santinos första.



Natten till idag blev ännu ett kapitel i sömnlöshetens töcken. Dock kändes det som att killen hade det lite lättare emellanåt. Hoppas det är en trend som startat. Under dagen har han stundvis varit på något som jag tolkar som ett riktigt bra humör. Jag vill gärna ha rätt. Dock är det fortfarande inte helt utan ljud han andas.
Nu sover han lite gnyigt i bärsjalen (Moby wrap) som jag fortfarande har svårigheter med, men träning bör som bekant ge färdighet och snart ska jag väl våga lita på att den håller och att bebis mår bra däri, trots att han verkar liggsitta (vi kör hug hold) på det krokigaste av sätt.

Tack igen för era råd om allt möjligt! Som borde samlas i en bok. Jag läser och testar mig fram. Hittills har vi bland annat börjat med sempers magdroppar, kör med koksalt och bröstmjölk i näsborrarna och har höjt upp huvudänden på hans vagga. Hoppas något av det eller allt hjälper. Återstår att se. Dessutom har jag verkligen åter begränsat mitt matintag, inte mängden men sorten mat, något som är lite trist (längtar efter löööök). Trodde någonstans att man nu skulle kunna äta vad som helst efter månader av tråkig (bortsett från kakorna och allt brunt kladdigt gott som nu är ett minne blott) gravid-diet utan minsta bekymmer, men icke. Fast jag tror än så länge på måttlighet, så en chokladboll har faktiskt bland alla de vita kakorna jag frossar i, slunkit ner.

Mammas älskling mår bäst nära, nära.