fredag 20 januari 2012

separationsångest, förskola och föräldraskap

Att lämna sitt barn i någon annans omvårdnad är ångestladdat. Även om man vet att det är en bra annan och att barnet har det kanon där hän är, så känns det i våra mamma och pappahjärtan.
Och det ska så göra.
Helt sunt att längta och till och med gråta över sin bebis som tar ett steg ut och ifrån oss. Som det känns, för bebis kommer ju hem igen!
Så finnHanna.
Det är helt sunt. Du normal och allting gott :-) Du är säkert lite känsligare med ett syskon i magen, men det bör dock ändå bli bättre och lättare snart och när det gör det kommer det komma någon ny grej som ger dig ångest... ler lite men din mamma är nog klok när hon säger att det är så här att vara förälder.. för just så upplever jag att det är och har hittills har varit och jag har inte gjort det så länge än.
Inga direkta tips jag kommer med. Ledsen för det, men jag hoppas som sagt att det successivt kommer kännas bättre för du/ni har med hjärta och hjärna tagit beslutet att er pojke ska gå på förskolan och då är det helt säkert det bästa för er pojke som garanterat har suveränt fina dagar där!

Mimmi hade en väldigt bra liksom riktiga första-dag idag på sin förskola!
Jag hade lite ont i magen stundvis och kände att vad ska jag med min tid nu?! Men det kändes och känns ändå bra. Mycket bra. Hon vaknade glad och var glad när vi hämtade henne och pedagogerna där sa att det hade varit en toppendag.
Jag litar på dom och framförallt våra känslor och båda är bra!
Så härligt det var att sen hämta båda älsklingarna som hade så mycket att berätta om sina dagar och de var så glada, uppspelta och samtidigt skönt trötta.
Nu har Mimmi somnat medan Milo fortmyser med pappa i soffan till lite Aku på mobilen.
Snart ska tänderna borstas och en bok läsas, sen är det sova även för "stora" barnet och film för mamma och pappa.

PS. På min plötsliga-ega-tid mitt på dagen gick jag och tog mig en helkroppsmassage. Har sett fram emot att ha en liten thailändska klättrande på mig sedan jag hade det i Rom, så nu tog jag chansen när jag plötsligt hade en lång lucka i kalendern.
Mycket välförtjänt och behövligt och även om det gjorde ganska ont när hon med sina knän knådade knölarna som är min kropp var det också skönt och nyttigt.
-Jag vet vad jag gör sa hon när jag kved till -du får hel kropp sen och det ser jag fram emot!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag ler igenkännande och minns min långa resa genom föräldraskapet. 29 år nu, och navelsträngen brister aldrig riktigt från mammas sida. Föräldraskapet rör det allra djupaste lagret i oss, på gott och ont. Man får ha tilltro, till barnen och världen, men också lära dem att inte tro på allt, alltid.

Anonym sa...

Jonna, tack för den fina texten du skrivit. Och helt sant, det är så här att vara förälder. OCH förälder är man så länge man lever, oavsett hur gamla ens barn är!!
FinnHanna - instämmer med Jonna, du är helt normal!
Kulockså att höra att såväl Milo som Mimmi haft det bra på förskolan idag och tror nog att Milo somnat nu och att Marcus och du kollar på film.
På tal om helkroppsmassage, nu blev jag avis igen, blir så sur på mig själv att jag aldrig för tummen ur och gör nåt bra för bara mig själv.
Natti och ha det gott! Kram Maggan1