Mina månader börjar alltid, eller har gjort de senaste 12 i alla fall, med ångest och krossade förhoppningar. Misslyckandet lyser som en röd elak måne över tillvaron. Inte denna gång heller!
Efter de första kritiska dagarna börjar det där lilla huset av hopp trots allt byggas upp igen men för varje månad blir väggarna tunnare och jag är rädd att det snart inte kommer existera mer.
Innan kraschen brukar vi, jag och min man, som är underbart delaktig i detta fullständigt idiotiska beteende, roa oss med att skrapa lott som vi säger. Eller kissa på sticka som det egentligen handlar om, det är jag som kissar.
Vi börjar i god tid, så vi vet att även om resultatet är -, vilket det ju alltid är, så finns där en chans att det skulle kunna vara högvinst på gång. Och under de första oändligt långa fast alldeles för korta, men så fantastiskt hoppfulla minuterna är vi varje gång miljonärer! Precis allt är möjligt! Vi tittar på stickan, tittar på varandra och fnittrar förtjust. Tänk om... tänk om... tänk om... tänk om...
Men nej. Vi vinner aldrig.
6 kommentarer:
Jag hoppas innerligt att ni ska få högvinsten snart! Jag skulle blir oerhört glad för er skull då.
Jag håller tummarna för att ni snart får ett stort + och att allt går bra alla nio månaderna.
Instämmer med föregående kommenterare!
Åh livet är så pissigt ibland... Efter vårt mf hade vi "turen" att bli gravida direkt. Och nu, i vecka 19, tänker jag på er och andra i samma situation som er. Och då tänker jag "Varför fick vi bli gravida fort igen och inte dom? Varför får vi behölla vår lilla tjej och inte dom? Borde inte dom gå före i kön, som redan förlorat två?" Önskar att svaren på alla frågor var enkla, men såklart är det inte så. Det enda jag kan göra är att hoppas och be att ni också får bli gravida snart igen, och att i slutändan har vi alla levande barn som kryper runt fötterna.
Ååååh bara ååååh, blir alldeles tårögd.
Jag önskar att vinsten kommer snart!!!
Du anar inte hur många det är som du inte känner som hoppas på er tur! Har följt er historia länge och många gånger har dina ord rört mig (och andra med mig) till tårar och fått mig att se på mina egna barn och säga 'jag är så lyckligt lottad'. Inte för att man inte vet om det men ibland måste man säga det högt och tänka på alla de som fortfarande väntar och längtar... Önskar dig all lycka!
Åhhh, vad fint du skriver om något så jobbigt och trist. Önskar så att ni snart skall få högvinst och att bebisen får stanna hos er denna gången!
Tycker det är härligt att läsa hur du och din man håller ihop och stöttar varandra, och önskar så att ni slapp denna långa oändliga längtan efter en liten bebis att snusa på.
Vi kämpade i 17 månader innan vi vart gravida med vår son, så jag vet hur hopplöst det känns, när man månad efter månad kastas mellan hopp och förtvivlan. Och ändå har jag inte förlorat barn dessutom.
Jag håller tummar och tår för er!
Skicka en kommentar