Sånt här ska gå över efter ett par månader, inte hålla på i flera år. Det var ju ett bra tag sen nu du fick missfallen.
Orden är min distriktläkares. Jag hade telefontid med honom idag eftersom han skulle, som vi senast hade talat om och som jag i min naiva förhoppning trodde var sant, förlänga min sjukskrivning som gick ut igår. Men det ska han alltså inte. För sånt här ska gå över efter ett par månader. Och man kan inte få vara hemma, bara för att man inte orkar jobba.
Jag har varit sjukskriven 25 % sedan i somras vilket har funkat någorlunda, men ändå funkat. För det mesta. Något jag ständigt har och har haft dåligt samvete för. För jag vill ju jobba! Vill orka. Vill kunna. Vill klara allt det jag förut klarade. Jag vill vara den jag då var. Jag vill att duktiga flickan ska komma och ta över och göra det jag nu inte fixar. Men duktiga flickan dog hon också och det är bara jag kvar. Skadad.
Men nu ska jag alltså strunta i allt som heter mitt psykiska och känslomässiga välmående och tillfrisknande och återgå till min 80 %-iga heltidstjänst och bli 20 % deltidsarbetslös, vilket i sig nästan är ett heltidsjobb. Läkarpulvret tyckte att det är den bästa medicinen för mig. (Varför jag nu ska ha medicin för, enligt honom var jag fullt frisk och helt arbetsför)
Som medicin ska jag alltså förutom att söka heltidstjänster runtom i hela Sverige bl a tvingas umgås med barn (som jag aldrig fick) och deras gravida mammor (något jag inte är) eftersom barnteaterpubliken till stor del brukar bestå av dessa och att ta hand om den är en del av mitt egentliga jobb.
Fast det, fick jag snabbt veta, var tydligen inte hans problem.
Men det är mitt! Sa jag hulkande.
Jo, men fortfarande inte mitt, upprepade min distriktsläkare.
Som fick mig att må som ett par skitiga kalsonger idag.
Som verkade må alldeles för bra av att jag gråtande bröt ihop mer och mer i min ände av luren.
Som aldrig borde ha blivit läkare.
Som förresten heter Örjan Fraenki.
13 kommentarer:
shit va risig läkare... Kan bara beklaga det usla bemötandet, sen kan jag inte låta bli att tänka i politiska termer... för nuförtiden slår man väl i en mapp och konstaterar, 2 sena missfall = 2 veckor sjukskrivning.
Borgerligheten vet hur man skrämmer liv i pöbeln, ner i gruvan och arbeta bara...
Lite salongsberusad Macka filosoferar här och drar sig ur badet, rom&colan, brasan till kamrater med mera vin mys. Hejja Jonna!
Vet du... jag misstänker att det inte är doktorn som ändrat sig. Därmed inte sagt att doktorn behöver vara något annat än risig. Men det är *trumvirvel* de nya riktlinjerna för sjukskrivningar. Han låter som att han läser direkt ur dem nämligen. Jobbar med fk där jag jobbar nu...
Stäm... eller något, jag står inte ut att läsa detta och förstår hur du, som är mitt uppe i detta, måste må just nu. Läkaren är helt hemsk, samvetslös, gemen, ondskefull... Byt läkare, kräv att någon mer går igenom ditt fall! Jag står inte ut med detta skitland med denna urusla sjukvård som gång på gång bevisar sin oerhörda inkompetens. Och; varför ska alltid de som redan gått igenom ett helvete ha det allra värst, jag ser bevis på det hela tiden och det är inte något vi bör tillåta. Förstår att det är svårt för dig som mår dåligt här och nu att klaga och anstränga dig, och detta vet även läkaren, men ta mod till dig och ta hjälp av maken eller vänner för det här ska du inte behöva stå ut med.
Tyvärr är det så det ser ut med de nya riktlinjerna för sjukskrivning, värst drabbas de sjuka!
Läs artikeln: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=679102
och fundera om ni ska flytta..
P.s
Tack för en trevlig blogg förresten!
Han verkar faktiskt inte klok någonstans.
Hur kan han till att börja med kalla dina barn för missfall? Hur oempatisk kan man bli?
Du skrev tidigare att du hade kontakt med en kurator på sjukhuset? Kan inte hon hjälpa dig nu?
Du kan inte gå tillbaka till ett jobb med barn.
Jag har gått igenom andra barnlöshetsorger än vad du gör. Men jag hade aldrig, aldrig, aldrig klarat av att tvingas möta gravida och bebisar.
Jag FATTAR inte hur någon över telefon kan säga att "man ska komma över" Det är jag säker på att all vetenskap säger emot. (eventuellt inte fk:s riktlinjer) men han är ju för fan läkare, och borde konsultera sina böcker.
Kramar i massor
Hej Jonna
Tråkigt att höra hur du har det. Själv har jag varit sjukskriven i snart 3 år, 2,5 år sedan vi förlorade vår första och lite mer än 1 år sedan vi förlorade vår andra. Jag jobbade som assistent och det var inget lämpligt arbete att återvända till. I somras började vara "aktiv sjukskriven", det innebar att jag besökte min chefs arbetsplats, vid fika och mösten, 2 gånger i veckan. Eftersom det fungerade började FK ligga på med arbetsrehab. och ville att vi skulle göra upp planer för de närmsta 3 månaderna, sedan skulle jag ut i arbetet igen. Jag försökte få henne att förstå att jag inte kunde se hur det ena hade med det andra att göra. Bara för att det fungerade att fika med folk 2 gånger i veckan innebar det inte att jag klarade en rehab.plan för de kommande tre månderna. Hon berättade då att alternativet var sjukersättning- tidigare sjukpensinon. Det ville jag inte gå med på. Nu hamnade vi där iallafall, alternativet hade varit att jag skulle arbeta fullt ut from årsskiftet.
Jag lider också av att ha förlorat min "duktiga flicka", jobbet har varit min tillflyktsort och jag har trivts som bäst ju mer jag haft att göra där. Idag klarar jag knappt av att sköta räkningar och hem... Jag förlorade min indentitet då jag förlorade mina barn, och jag har fortfarande lång väg kvar innan jag ens vet vad för sorts böcker jag tycker om att läsa.
Det upprör mig att läsa om hur "folk" anser sig veta vad som är bäst för en. Det går INTE att jämföra förlust av annan anhörig med förlusten av ett barn som aldrig blev. Vid annan sorg finns minnen att ta fram för att lindra och känna sorgen- hos många av oss finns bara tomheten...
Många kramar till dig
Jag har tyvärr inga råd att ge, men vet att du inte är ensam i din sorg och att vi är många som reagerar på den orättvisa som du, med flera, utsätts för då ett barn tas ifrån oss...
Anna
Det är rätt. Ge dig aldrig utan en fight! De jävlarna ska veta att vi lever och finns!! M
fy vilket svin. hänsynslösa och apatiska läkare klarar man sig bättre utan. :-/
Känner så mycket med dig Jonna, vill bara du ska veta det!
//Kram Elvina
Det var en väldigt hård människa.
Passar inte att jobba i vården.
Han borde byta yrke-och det fort.
Innan han skadar än mer.
Varm kram!
Eva-Lena
"Men duktiga flickan dog hon också och det är bara jag kvar." Det var länge sedan jag läste något som berörde mig så ...pang! Det stockade sig i halsen på mig.
Och vad gäller läkaren: Det är möjligt att man kan vara kirurg utan att ha så stor social talang, men som allmänläkare som ska tala med människor måste man vara lämplig som samtalspartner. Är man inte det - ja, då ska man inte jobba med det. Och du: Byt läkare nu! Absolut!
Jag arbetade där Örjan gjorde sin AT tjänst för länge sedan och han gjorde ett väldigt konstigt intryck nästan som han led av psykiska besvär. Han kunde gå in för att prata med en patient och efteråt undrade patienten i fråga vad det var för någon som varit inne för ”han bara satt tyst och titta på mig sen gick han”. En annan gång dröjde han sig kvar en hel kväll och förföljde sjuksköterskan med konstiga frågor så till sist ringde hon till överläkaren som fick komma och se till att han gick hem. Jag trodde aldrig han skulle fortsätta som läkare. I så fall inte någonstans där man har patientkontakt utan kanske sitta och kolla prover på något lab. Men det är inte förvånande för enligt min erfarenhet går det nästan aldrig att bli av med dåliga eller olämpliga läkare om dom inte slutar frivilligt
Den läkaren du pratar om fick sparken från sin tjänst på Vårdc. Kannan i Norrköping under 2009 eller 2010. Dom tvångsomhändertog honom ( hämtade honom på jobbet faktiskt ) och körde honom till PIVA. Han har hotat sitt ex och rymde dessutom från psyket. En idiot med andra ord. Djupt kristen också, vilket i sig är sorgligt då han drar ner alla trevliga kristna som står med båda fötterna på jorden.
Ledsen att du förlorade ditt barn.
Skicka en kommentar