Det började en ny serie idag. Barnmorskorna. Satte på TVn lite försiktigt men stängde snabbt av igen. Klart det inte är något för mig. Men jag vill ju ändå. Titta. Lite. Kanske. Eller inte alls egentligen.
Antagligen skildras förlossningarna i det här programmet så som förlossningar är. Oftast. Och som det i all media brukar skildras. Jobbigt ont, aj aj aj. Bleka krystande mammor och nervösa pappor. Ibland blir det tuffare och mamman blekare. Det spricks här och det spricks där. Nervösa pappan kanske svajar till och vill det sig riktigt illa så måste barnmorskan mitt i allt lämna bleka mamman för en annan lika blek i rummet bredvid. Men sedan, efter dessa turer och "komplikationer", slutar ändå det hela i ett gråtkalas och oändlig lycka när livet för den lilla nya börjar. Hurra! Hurra! Hurra! Så ska det ju vara, så ska det ju gå.
Men när det inte gör det?
När bleka mamman och nervösa pappan istället får veta att hjärtat hos älskade barnet de väntat på i 40 veckor precis slutat slå. Att livet på deras lilla barn aldrig kommer börja utan istället precis har slutat. Eller när bleka mamman och nervösa pappan redan vet då sängen alldeles för många veckor i förtid rullas in i förlossningssalen att när krystvärkarna väl sätter igång och bleka mamman tvingas krysta så kommer hennes efterlängtade bebis börja dö och att livet på lilla barnet slutligen kommer slockna helt då navelsträngen klipps. När lyckliga gråtkalas byts ut till hjärtskärande skrik och tröstlösa rop och frågor. När det inte slutar bra? Vem talar om det? Vem visar det?
Inte TV. Inte barnmorskan på föräldrakursen. Inte böckerna på gravidhyllan på biblioteket eller i bokaffären.
Varje dag föds ungefär ett barn dött i Sverige. Den siffran låter säkert liten jämfört med de 100 000 som totalt föds per år. Men det är fortfarande en familj per dag (efter den räkningen) som fullständigt krossas och måste spillra för spillra börja bygga upp sig igen. Och skulle Sverige liksom andra länder följa WHOs rekomendationer om att ett barn är ett barn från v 22 så skulle siffran öka rejält. Det skulle, och kommer snart så fort lagändringen klubbas, plötsligt födas flera döda barn per dag.
Jag menar inte att man ska börja visa tragedier om dödfödda och förtidigt födda som dör på TV varje kväll eller att man ska skrämmas ihjäl på föräldrakurserna om det som, Gud förbjude, skulle kunna hända. Men det gör ju faktiskt det. Det händer. Det där som inte får hända, det där vi inte vill prata om, det händer. Barn föds döda, dör vid förlossningen. Flera gånger om dagen händer det. Varje dag. Varje år. Hela tiden. I Sverige. Det är en verklighet (tack och lov ändå en ovanlig sådan) men ändå en verklighet. Våran. Och att alltid vara den det aldrig pratas om gör inte den verkligheten eller förlusten lättare att bära.
8 kommentarer:
Vem vet, det kanske dyker upp i serien. Vem vet.. Om de vill visa en sann bild av barnmorskeyrket och `livet´ på förlossningsavdelningen så borde det göra det.
Boken `Att föda´ av Gudrun Abasal tar upp ämnet faktiskt. Det är väl en förlossningsförberedande bok egentligen. Den är jättebra.
//Lotta, Linköping
Jag såg en brittisk (tror jag) dokumentär för många år sedan om en familj vars lillasyster dog vid födseln. Familjen stannade i flera dagar och hade den lilla hos sig, tog på henne fina kläder, fotade, beundrade och kramade, innan de sa adjö. Storasyskonen var också med.
Jag tror att många bytte kanal men det kändes alldeles nödvändigt att se. Det gav mig insyn i någonting som jag hittills lyckligtvis inte upplevt men som man inte bör blunda för eller tiga om.
Håller med dig helt. Har sagt det förut och säger det igen – tystnaden är hemskt jobbig att bära.
Hej, hittade det här på socialstyrelsens hemsida. Tänkte att du kunde vara intresserad... /Kram, Ingrid.
2008-03-25 Nyhet
Antibiotika mot GBS rekommenderas i vissa fall
Socialstyrelsen publicerar idag rekommendationer för att förebygga infektioner orsakade av grupp B-streptokocker (GBS) hos nyfödda. Genom att ge antibiotika under förlossningen till mammor som har vissa riskfaktorer kan allvarliga infektioner hos barnet i många fall undvikas. Rekommendationerna bygger på ett underlag från en expertgrupp.
Grupp B-streptokocker (GBS) är i dag den vanligaste orsaken till tidiga bakterieinfektioner hos nyfödda. Om bakterien finns i förlossningskanalen kan GBS överföras till barnet i samband med förlossningen. Risken för att barnet ska drabbas av GBS-infektion ökar vid för tidig födsel, långvarig vattenavgång eller feber hos mamman under förlossningen. Den ökar också om kvinnan tidigare fått ett barn med allvarlig GBS-infektion eller under aktuell graviditet haft GBS i urinen.
Omkring 120 nyfödda drabbas årligen av sådana infektioner, cirka 5 procent av dessa avlider. Infektion hos barnet kan i de flesta fall förhindras om kvinnan får förebyggande antibiotikabehandling före förlossningen. Därför rekommenderar Socialstyrelsen att:
1. förlossningsvården ger antibiotika vid vaginal förlossning och, när så är möjligt, vid kejsarsnitt som sker efter påbörjat värkarbete eller vattenavgång, när någon av följande riskfaktorer finns:
·barn från tidigare graviditet har drabbats av GBS-infektion vid förlossningen
·kvinnan har haft GBS i urinen under nuvarande graviditet
·för tidig födsel (mindre än 37 fullgångna graviditetsveckor)
·långvarig vattenavgång (minst 18 timmar)
·feber vid förlossningen (minst 38 °C).
2. förlossningsvården inte ger antibiotika vid planerat kejsarsnitt som sker före värkarbete och vattenavgång, även om det är känt att kvinnan bär på GBS.
3. vårdgivaren etablerar rutiner för hur ansvarig barnläkare och BB-avdelning ska informeras om det finns riskfaktorer för GBS-infektion att om mamman har fått antibiotika.
4. kvinnor som man vet bär på GBS vaginalt eller rektalt inte får antibiotika i syfte att påverka bärarskapet under pågående graviditet.
Lotta: Ja, det kanske det gör. Samtidigt hoppas man ju att det inte har gått så illa för någon av de medverkande.
Tack för boktipset! Den ska jag läsa när det blir dags. :-)
smultron: Vad fint och sorgligt. Det är jätteviktigt för syskon att få vara med och säga hejdå.
Döden är ju en del av livet och att inse det, även om man inte bör tänka på det konstant (trist skulle det bli då ju ;-)), är att kunna leva mer tror jag.
sara: Japp. Och jag håller med dig.
Anonym: Tack så jättemycket! Det där var intressant. Och bra.
Punkt 2 och 4 där är jag lite skeptisk mot... och skulle vilja att urinodling på gravida blev standard, för hur ska man annars hitta GBS eller UVI som var boven i mitt drama. Ja ja, man kan inte få allt på en gång.
Vad bra att du skriver om det här, och tack för en bra blogg jag läst länge utan att kommentera.
I onsdags, när serien visades på TV, födde jag fram ett dött foster i v. 18. Det var mitt andra sena missfall. Känns som om det ALDRIG pratas om att det kan hända. Till råga på allt ville läkarna först inte godkänna obduktion av fostret, eftersom jag har en dotter sedan tidigare. Tack och lov ändrade de sig efter att jag brutit ihop totalt. Att behöva gå igenom detta en tredje gång (om jag lyckas bli gravid igen, vill säga) utan att läkarvetenskapen gör ett skit för att undersöka varför det händer känns fruktansvärt.
Hoppas att ni blir gravida snart och att det går vägen den här gången!
Så bra att du skriver om allt det här. Jag har den fanatastiska turen att ha två friska(än så länge) barn, men jag har folk i min närhet som förlorat barn, barn som dött i magen. Och när jag har tagit upp min oro över det där med mina barnmorskor under mina graviditeter så upplever jag att jag blivit så "bortviftad". Kommentarer som, "det ska du inte tänka på" osv. Jag förstå ju att det ÄR jobbigt att prata om men vem ska man ta upp sina funderingar med? MVC borde ju vara till för det,och oroliga väntande föräldrar kan ju knappast vara ovanligt, även om jag kände att jag var den enda i världen som kände så.
Tack för en fin blogg. Jag brukar läsa den när ungarna går upp 05:13 en lördagmorgonoch och jag känner att jag orkar, så läser jag här och blir helt plötsligt tacksam.
Och barnmorskona på TV var faktiskt lite nyanserade, dom har visat att det kan gå fel, fast utan att visa föräldrar som lider och trots allt med lyckligt slut.
Maria
Tack för ditt inlägg. Imorgon är det tre veckor sedan min familj drabbades. v40+5. En otorlig sorg och saknad men vi är tacksamma för att hans mamma och pappa bjöd in oss alla att säga hej och hej då. Livet kommer att gå vidare men han kommer alltid att vara en del av vår framtid.
Skicka en kommentar