finska melodifestivalen: ett axplock

Min skyldighet som finnjonna och därmed som egenutnämd konsulent åt allt det finska i vårt svenska samhälle och annanstans är att redogöra för hur det går och gick i det finska spektaklet igår, eller i förrgår blir det nog.
Har även konsulterat kollegorna, tillika min familj, och tillsamammans har vi valt ut några låtar att för er presentera.
Lika otippat som alltid (samma sak förra året) sticker pappa, den gamle Elvis och Beatlesälskaren, ut hakan och favorit-tippar en låt och en artist från yttre rymden. Detta år var hans favorit, fullständigt obegripliga artisten: Cristal Snow
Mamma kör på det traditionella och säkra och gillar mest: Kari Tapio (Finlands Johnny Cash) även om hon gärna också hade sett: Movitron som vinnare, eftersom "Gamla gubbar sällan slår i europa." "Ja förutom de danska då" minns hon sen men är mest förundrad och lite chockad, igen, över space-pappas smak och vill därför inte välja bara en egen favorit.
Vilket jag inte heller gör, även om jag finner space-pappas favoriter som en välkommen frisk fläkt i sammanhanget.
Mina favoriter är/var: Vuokko Hovatta och hennes vackra hyllning till Virginia Woolf, något som typiskt nog inte riktigt kommer fram om man inte förstår den finska texten. Detta smärre missförstånd förklarar ett antal av sista placeringarna vi genom tiderna fått eller råkat ut för. Det är alltså inte den oändligt vacka och poetiska finska texten resten av europa röstar på eller vill ha. Men nu vet vi det. Och på ett osökt sätt kommer jag till mina nästa favoriter. Förutom ljuva låtar med fint innebörd gillar jag alltså även hårda långhåriga killar på scen och trots lite töntvarning på dessa (pga av att det låter lite väl mycket lordi över det hela blandat med en skopa Ruslana) så stack de ut i det annars, enligt mig, rätt magra startfältet: Teräsbetoni

Lyssna och ja njut om det går.
Imorgon avslöjar jag vinnaren.