kvällskaffe

Ikväll är en sådan där kväll då det går små hål i hjärtat av sorg och saknad. Antagligen för att det är så mycket av allt just nu. För mycket. Och klart då att även sorgen skulle komma och knacka på. Vi har kafferep här, ångest, stress, oro, sorgen och jag. Som en lite dystrare version av spice girls eller nåt. Men kaffet smakar i alla fall gott.
Marcus är i väg och pratar boll och katterna springer sina kvällsvarv. Jag äter nattmacka, underhåller gästerna och läser min lilla bok om IVF. Jag laddar.
På tisdag är det möte igen. Vi ska träffa läkare från landstinget och prata behandling. Kommer säkert inte starta på ett bra tag där så vi har privatkliniken som ett äss i rockärmen. Men jag ska i alla fall ställa frågor och förhoppningsvis få svar.
Jag är på den tristaste halvan av cykeln och väntar för 15:e gången på förbaskade mensskiten. 15:e gången som jag hoppas att den trots allt ska hålla sig borta. 15:e gången jag vet att den inte gör det. Den här halvan av cykeln blöder jag konstant i väntan på blodet. Inte så kul alls, snarare rätt påfrestande. Snacka om att det sätter käppar i hjulen av hopp. Nej, känns bra med en plan. Väldigt bra. Jag tror jag skulle ta slut annars. Orkar inte det här. Inget liv när halva tiden av det är rent bajs, i ordets sämsta bemärkelse.
Nu vill oron ha sig en påtår.
Vi hörs.