Imorse när jag skulle upp yr efter en natt av för mycket vridande och vändande och alldeles för lite sömn hade jag bestämt mig. Blir inget jäkla IVF. Skiter i det. I allt. Orkar helt enkelt inte. Köper tusen katter istället och blir knäpp. Men sen läser jag alla fina uppmuntrande ord i kommentarerna och tänker att kanske, kanske ändå. För min bebis vill jag ju ha och två katter räcker perfekt för nu och knäpp är jag säkert redan. Det jobbigaste är att inte vara säker. Att tveka, att inte se fram emot, vara orolig om det är rätt det man kanske ska göra. Jag hade SÅ önskat mig en push i rätt riktning igår, att få gå hem spänd av förväntan över det som är på gång, glad för att det vankas en utväg ur den här tröstlösheten och ivrig att få börja med behandlingen, men istället knuffades jag ett antal steg bakåt och landade mitt i tvivlet igen. Den där förbaskade brungråa pölen av tvivel. Men ändå, som sagt, ser jag ett litet ljus, som en miniprick, där framme nånstans och kanske kan pricken växa och bli något att senare ta på.
Nu ska jag snart släpa mig hem, fortfarande förundrad över hur jag kom ur morgonens gråtattacker och hopplösa hulkningar och överhuvudtaget tog mig till jobbet idag. Men det gjorde jag tydligen för nu är jag här och ska hem. Senare väntar te-time med en vän och sen TV-time med mig själv. Så det blir nog ett fint avslut på den här dagen trots allt.
10 kommentarer:
Jag hoppas hoppas att ni vågar ta steget mot en ivf. Låt inte psyko-kossan till läkaren stoppa er. Om de nu har nån slags riktlinje som säger hur de ska hantera personer som haft alkoholproblem så be dem visa den. Be dem specificera vad som är kriteriet för att bli godkänd eller inte. Hon kan ju inte famla i mörkret som hon gjorde och inte ge nåt besked alls.. Lycka till!
jonna, om inte för att visa dom jävlarna hur fel dom har (och självklart hur rätt ni har), så genomför detta för er bebis skull! Ni kommer bli världsbra föräldrar just för att NI vet det och för att NI kan det!
Älskar dig min J! Vi är oerhörda tillsammans.
Våga Jonna! :) Se det som en fin skatteåterbäring.Få hjälp med "ettan" så kanske "tvåan" kommer surfandes på svallvågorna.
Kissekatter i all ära men 1000 st? Haha, lagom är bäst.
/Veronica
Jag vet inte hur du känner dig just idag men jag vet hur jag känt mig de gånger jag hulkat och gråtit: svag... Blir så imponerad av dig, jag fattar inte heller hur du orkade gå till jobbet efter den morgonen, kudos till dig! Å kram... :-)
Hej Jonna
Brukar titta in här då och då, men har aldrig kommenterat förut. Tror absolut att ni kommer bli superföräldrar! Är först nu när jag har följt din blogg som jag börjar förstå hur mina föräldrar hade det: det tog 15 år av försök, en operation (vet inte vad för, kanske typ något som du har gjort?) ett missfall, plus att jag föddes två månader för tidigt och låg i kuvös. Mamma försökte alltid berätta om det: frustrationen och sorgen, men jag fatta aldrig. Det är först nu när jag är vuxen, och speciellt nu när jag har följt din blogg lite som jag börjar fatta ungefär vad de gick igenom. Tyvärr gick hon bort förra året, så jag hann aldrig berätt att jag har 'fattat'. Ok, min poäng är att snälla fortsätt kämpa, du kommer att försöka förklara för dina egna barn hur jobbigt det var för er när era barn dog vid för tidig födsel och de kommer inte fatta förrän de blir vuxna och själva skaffar familj. Det tror jag helt säkert på!! Dessutom tyckte jag de behandlade er och M.s tidigare alkoholmissbruk på ett dåligt sätt. Att fråga om detta var något ni behövde stöttning med kanske hade varit bättre. Annars kan man ju neka alla familjer för alla har vi ju våra misstag i bagaget... Näe, så lycka till nu!!//Susanne
Jag hoppas, som jag tidigare skrivit, att hon verkligen inte menade så illa som det kändes. Hon uttryckte sig säkert superklumpigt och dumt. Jag förstår verkligen om det sårade och gjorde att du mådde dåligt. Du mår ju inte superbra som det är redan, så då är det ännu lättare att man tar fruktansvärt illa vid sig. Och osäkerheten börjar spöka.
Men vet du vad?! Den där lilla krabaten som jag hoppas snart är påväg hem till er, h*n vill nog att mamma ska vara glad. Vill nog att mamma ska orka vänta. Orka kämpa lite till. För h*n behöver era krafter och eran kärlek för att hitta hem till er.
Så lägg ditt fokus och dina krafter på dig och Marcus. På Er och på Kärleken. Spill inte ut dina krafter på saker som bara stjäl dom ifrån dig.
Jag har tänkt på en annan sak. Jag själv har haft det väldigt tungt i mitt liv under en längre tid. Motgångar efter motgångar. Och det fick mig att bli av med min självkänsla totalt. Och allt som hände (och ibland inte hände) fick mig att trilla ner på botten på en tusendels sekund. Men efter att provat terapi av olika slag, så tog jag tillslut och skaffade mig en coach. En coach i att stärka min självkänsla. Och det är verkligen nått av det bästa jag har gjort. Jag har bara kommit en liten liten bit på vägen ännu. Men jag är påväg. Åt rätt håll. Och jag blir lite lite starkare i mig själv för varje vecka som går. Och framför allt har jag någon som stöttar mig till 100%. Och som kan säga dom "rätta" sakerna vid rätt tillfälle och leda mig in på rätt väg när jag trillar ner i botten eller bara irrar bort mig eller inte mår bra.
Jag tänkte bara att det hade kunnat vara till hjälp för dig också att skaffa en bra coach.
För det är viktigt att man hittar en bra sådan. Någon som ger en energi, och som är bra på att coacha.
I all välmening.
/Anna
Nej!
Vi kan inte ge upp Jonna!
Vi ska baske mej ha en liten levande bäbis!
Med eller utan hjälp! Och nu blir det hjälp för er del. Se bortom knäppa läkare, se er istället.
Som Åsa sa, be dom ge er raka besked. Inget luddande och hummande.
För mej kom en vändnig häromdagen. En chef svamlade över lite väl mycket och trodde hon förstod och förklarade att verkligheten nog är så här och jag nog fick se det så.
Nej sa jag! Jag tänker inte be om ursäkt för mina känslor. Om någon kommer och säger dumma saker så ska de få veta att de sagt det. Jag tar inte mer. Varför ska deras verklighet vara mer sann än min?
Nej stå på er! Livet följer inte normer och riktlinjer.
Kram vännen!
Trasselelin
Jag, en änglamormor, som haft behållning av att följa din bitvis så knogiga väg framåt önskar verkligen också att nästa hållplats för dig får heta "Föräldralycka."
Vilka skulle kunna vara bättre skickade föräldrar än två mogna människor som slagits till botten och envist kämpar för att jobba sig upp igen genom att hålla fast vid det som är verkligt viktigt i livet?
Jag tänker också på era föräldrar, som liksom jag maktlösa tvingats stå bredvid täras av att se sina egna barn falla ner den största avgrunden. Förstår att de måste vara lika stolta över er båda som jag är över min fantastiska tigrinna till dotter. Också de förtjänar att få uppleva det lugn som följer med er lycka och trygghet.
Många varma kramar
NK
Tack för allt ni delar md er!
Änglamormor: Min mamma, mina änglabarns mormor och även deras farmor har varit ett superstöd genom allt. Och jag vet hur det gör ont i dom även om det inte synts för de tänker att den värsta smärtan ändå är min/vår. Vi har olika smärtor, men alla onda. Fast jag tror mammorna och papporna är stolta över oss, lillmamman och lillpapsen:-). Tack för dina ord!
Skicka en kommentar