Konsum hade mage att sälja en först-tinad-sedan-fryst glass till mig. Ni vet när gräddglass blir så där äckligt frostig till konsistensen och härsken till smaken. Ben & Jerrys cookie dough för 53 kronor och oätlig. Nej tack tänkte jag och stövlade tillbaka och krävde pengarna tillbaka. Och nu sitter jag här, nöjd och glad, Svettig visserligen (det tar på krafterna) men glad! Inget mer Konsumskit för min del.
Sedan läser jag en kommentar här på bloggen om hur org inte är en sjukdom och blir ledsen:
"det är bättre att komma tillbaka till vanor och rutiner" och man ska "förändra arbetsgivarnas acceptans för att människor i sorg inte ska förväntas prestera på samma sätt som innan sorgen drabbat en...".
Visst. Tvinga dom jävlarna tillbaka till vardagen. Skrapa upp vad som är kvar och släng ut bara! Ligga där och lata sig.
Så låter det som i mina öron. Illa.
Återigen. Nej sorg i sig är ingen sjukdom (även om det ju inte är hur sjuk man är utan hur mycket eller lite man kan arbeta som numera är det intressanta). Men av djup sorg blir man väldigt lätt sjuk. Så sjuk att man inte kan arbeta. Och är man av sjukdom oförmögen att arbeta så ska man ha sjukersättning. Är inte det hela tanken med vårt försäkringssystem?
Ingen kan komma och tala om för en annan hur man ska sörja. Vad sorgen gör med en och vad som borde göras åt det hela. Eller jo, kanske en insatt empatisk läkare.
En sorg som förlamar så att man inte kan gå utanför sin lägenhet, knappt sitt sovrum,
en sorg under vilken en timmes sömn någon natt här och där är rena himmelriket,
en sorg som får en att skrika och springa och gömma dig så fort ett barn eller något annat levande uppenbarar sig,
en sorg som får en att dagligen kräkas av smärta, att slå sig i huvudet, sticka med nålar i armarna och att dra ut tussar av sitt hår för att försöka dämpa det onda inuti,
en sorg som lurar en att tro att man är döende för att andningen går så trögt och att hjärtat slår så hårt eller ibland inte alls,
en sorg som samtidigt får tanken på just döden att kännas som ett mycket välkommet och efterlängtat alternativ,
en sådan sorg bearbetas inte alltid av vanor och rutiner. En sådan sorg behöver vård, vila och omsorg.
Vi måste lära oss att lyssna på människor, höra deras berättelse, deras historia och lita på dessa.
6 kommentarer:
Oj, det var stark läsning. Jag känner igen mig. Den där sorgen och symptomen. Vi har alla olika sätt att hantera den. Jag håller tyst om min. Bjussar inte på den och släpper inte fram den för då tar den över. Kanske dumt gjort men mitt sätt. Själv köpte jag Häagen Dasz, strawberry cream för 41 kr :) På ICA.
/Veronica
Problemet är att skolmedicinen inte betraktar människor som en helhet - kropp, själ, sinne...
Man ska brytas isär: ett par diskbråck där - ortopeden. Nån skit i ryggmärgen - neurologen. Stressreaktion på psykiskt stört barn - psykiatrin.
Men jag är EN människa. Inte bitar. Och det är inte bara fysisk belastning som ökar mina "grundsymtom", den psykiska stressen ger spänningar i varenda muskel, vilket ökar på smärtorna.
Men: jag är ingen hel människa i vare sej vårdens eller fks ögon. Bara bitar, var för sej...
Jag blir mest rädd, när jag läser och hör, att det fortfarande finns människor som anser att smärta av sorg inte ska tas på sådant allvar.
Är det någon smärta som verkligen gör ont, så är det smärtan som kan uppkomma av sorg.
Paniken, rädslan, förtvivlan, ångesten, alla tårar, det där fruktansvärda smärtan i magen, den där värkande känslan i hela kroppen, nätterna man inte kan sova, maten man inte lyckas stoppa i sig, den apatiska känslan som kommer allt för många dagar.
...Eller bara just det där onda. Det där onda som sitter i hela kroppen, men som man inte riktigt kan peka på. För det är inte någon fysik värk. Utan en värk som gör ondare än så. Sorg helt enkelt!!
Självklart ska man kunna bli sjukskriven på grund av sorg.
veronica: Kanske ska byta til Häagen dasz och ICA:-).
Alla har sina sätt som du skriver. Och precis lika många rätt sätt finns det. Jag har inte heller vågat släppa fram den just för rdslan att den ska ta över. Fast så här ett tag efteråt är det jag ändå som har kontrolen.
Kram.
mummel: Just så! Jag är EN människa. Vi är alla EN människa men behandlas ofta som något annat.
anna: Precis. Riktigt djup sorg kan nästan likställas med att bli påkörd och precis överleva. Smärtan är oerhörd och man överlever men inte mer. Rätt behandling gör att utsikterna för konvalescensen är god men utan den kan det bli nästan omöjligt att komma tillbaka till livet.
Tack era ord!
Jag tror inte heller på att tvinga tillbaka någon i sorg in i arbete. För vissa människor i sorg kan det säkert kännas bra att komma in i arbetsrutinerna direkt igen, men det är nog ett fåtal och framförallt högst individuellt. Tvång tror jag inte på, lyhördhet för enskilda människors situation och hur de mår och vad som passar bäst för dem tror jag på. Jättebra att det skriva om detta, jag har turen att inte vara drabbad personligen men jag ryser av hur medmänskligheten tynar bort och samhället blir allt mindre som jag vill ha det.
Åhh.. håller med dig helt.
Man kan ju undra lite hur de egentligen ska ha det med det där med sjukdom och avsaknad av arbetsförmåga. De (fk) säger ju att de inte bedömer huruvida personen i fråga är sjuk eller inte då de ska avgöra huruvida sjukpenning skall betalas ut eller inte, utan förmågan att utföra sitt arbete (troligtvis för att de ska kunna neka personer som bevisligen är sjuka sjukpenning). Fine! Då kan man ju fråga sig varför det är svårare att få sin sjukskrivning godkänd tex då man väntar barn. Då med argumentet att `graviditet är inte en sjukdom´. Samma gäller tydligen för sorg också då. Om man är så ledsen att man inte klarar att arbeta så kan man inte räknas som arbetshindrad i det avseende att man är berättigad till sjukpenning just för att man inte är just SJUK. Det är väl ett resonemang som biter sig själv i svansen aning va..?
Tjing!
PS. Visst är det äckligt med glass som smält och frusit igen. Vår frys är full av halvfulla burkar som ser ut som Ishotellet i Jukkasjärvi bara för att de åkt ut och in i frysen (och micron) ett otal gånger…
Skicka en kommentar