skit också

Det är nu den har kommit. Mens-fan. Att jag kunde tro nåt annat. Men det är väl som med så mycket annat skit att man glömmer hur det känns, tills det åter är dags och den sätter igång med sin ocharmiga från helvetetvärk. Jag är såklart inte särskilt förvånad, trodde den var här redan häromdagen, men nu när den med besked har anlänt kommer tårarna likaså. Tänk om det hade varit vår tur nu. Det var ju så nära. Det känns alltid så nära. Som att jag nästan nuddar vid bebis för att h*n nästa sekund är borta igen. Men jag ska torka tårarna och stå rakryggad. Vi har en plan. Och hur ledsamt det än känns just nu så är vi åter ännu ett steg närmare den. En plan som jag måste tro betyder att bebis äntligen hittar hem.

Appropå ingenting.
Läste i aftonbladet idag stolta rader om hur barnadödligheten i landet är den lägsta i hela världen. Vilket ju låter bra. Men jag skulle vilja höra hur den uppgiften ändras när Sverige ändrar lagstiftningen och liksom andra länder börjar följa WHOs rekomendationer om när ett barn räknas som ett barn. Vi får inte glömma att i övriga västländer räknas de små liven som är födda efter v 22 medans samma gräns i Sverige går vid v 28. Det är sex veckor av barn som aldrig får den benämningen här! Istället hamnar de i missfallshögen, en hög som det inte pratas om för lite svinn får man räkna med...