dag nittiosju -vakna värdelös

Det är så grått ute att det lätt skulle kunna misstas för en gammal svart/vit film, även om filmerna är mycket färggrannare.
Det gråa har letat sig in, ända in och jag känner mig som en ingrodd smutsfläck inget medel i världen biter på och som därför har fått bli kvar där alla ser och lika många låtsas som ingenting, men surt muttrar, -Fy, den där fläcken...

Jag känner mig så himla otacksam och dålig idag.
Vill ha mer ägg på mackan.
Örtsalt.
Jag tjatar om disk, om innehållet (eller bristen därutav) i kylen och Marcus känner som följd att inget han gör duger eller är tillräckligt bra.
Det är en hemsk känsla, jag vet, men ännu värre är det att det är jag som får honom att känna så. Och inte bara honom, jag är mitt eget största problem också. Jag är den skitiga fläcken som intalar mig att om det går fel denna gång, så är det bara mitt fel. Igen. Har redan två små bebisars tilltänkta liv på mitt samvete och är livrädd att jag ännu en gång ska misslyckas. Jag är uppslukad av det ansvaret hela min vakna tid och orkar (tydligen) inte tänka på vad -mer ägg och örtsalt! för säkert tionde gången, kan trigga igång hos den andra.
Visst är jag säkert gnällig och kräver mycket, men samtidigt kan jag känna att om jag bara ska ligga, le och visa tacksamhet hela dagarna, spricker jag och det skulle i så fall lämna en ännu större fläck. Men det är klart, jag kanske kan dölja mitt missnöje något och nöja mig med, i mitt tycke, för få skivor ägg på mackan.

Jag hatar att känna mig skyldig till minsta obehag hos någon annan och det verkar ju inte bättre än att det är just det jag sprider omkring mig, varför skulle Marcus annars känna sig surare och hängigare nu än på länge och det efter fem dagar på raken hemma hos mig?
(Förstår ni då hur jag måste må efter ett liv i samma sällskap?)
Jag har faktiskt någonstans mitt i det här ansvaret på liv och död ändå försökt vara någon sorts bra flickvän och underlätta för honom som jag älskar. Så gott jag har kunnat.
Försökt.
Har uppmuntrat till resor, turneér, jobb och allt jag kommit på för att jag inte vill att han ska känna sig egoistisk eller annat för att han inte är där jag i själva verket vill att han helst hela tiden ska vara, hos mig och för att jag själv inget hellre egentligen vill än att komma bort och ta en paus från just mig och ser det därför som den största gåva jag kan ge någon.
Men ändå är det liksom inte nog.
Känns det som.

Det är svårt, det här. För oss båda.
Oftast fungerar allt okomplicerat och smidigt med massa skratt och uppmuntran.
Alltid kärleksfullt.
Men ibland är det invecklat och jobbigt. Som idag.
Missförstådda och icke uppskattade surnar vi som varm mjölk.
Vi känner och tänker på olika sätt, men samtidigt väldigt lika.
Vi är båda ansvariga för det här, på varsitt håll.
Oron håller ihop oss. Och kärleken.
Vi gör så gott vi kan och vi gör det bra.
Åtminstone han.
Jag vet inte förrän sen hur min del kan bedömas.
Fast för nu...

Känns som söndag idag.
Blir nog ingen tur ute.
Ska bädda ner mig under täcket och tycka synd om. Det är inte det. Men jag ska tycka så ändå. Ska låta tårarna tvätta bort ledsamheten och det onda.
Sen "gå upp" och känna mig lite mindre värdelös än jag kände mig när jag gick och la mig.

Hoppas ni får en fin dag idag!