Dagarna går. En ny säger hej varje gång jag vaknar och så långt är allt bra.
Ute är det gåare än gråast och jag slås av hur mycket jag faktiskt påverkas av väder och vind fastän jag inte är där och känner på det.
Marcus är hemma och det känns underbart, men han åker snart igen.
TV:n är min alldeles nya speciella vän i höstmörkret, men bilden har börjat fladdra. Supporten ger bra råd, fast jag fattar dom inte och kan hursom inte börja krypa omkring där bak. Jag är den tekniske av oss två och det säger mycket om nivån på kunskapen. Som tur är har Vicky en pojkvän som även tidigare fått agera jourhavande teknikproblemslösare och de kommer förbi ikväll på fika och jag ska skicka honom därbak (på TV:n). Ska bjuda på lite torra kakor, vem kan motstå?
Foglossningen har fortfarande semester och hur gulliga mina kryckor än är, känns det bra att slippa dom dessa få och korta förflyttningar mellan soffa och toa. Ryggvärken håller dock envist i sig och revbenen vill ge upp.
Jag är en klump av smärta just nu.
Det värsta är att sammandragningarna har börjat kännas mer, ner mot rumpa och ryggslut. Inte bra alls. Läkaren frågar varje gång om det och hittills har jag nöjt fått konstatera att -Nej inget ont där och då men på fredag är det dags att erkänna senaste utvecklingen.
Barn födda v 26+ har 80 % chans att överleva. Jag tänker så och det låter rätt bra men jag vill fortsätta baka Mini i många veckor till och jag vill helst inte hamna på sjukhus och göra det.
All värk kan såklart fortfarande vara helt normalt och ofarligt men jag börjar bli lite trött på det. Att inte kunna vara åt nåt håll, på nåt sätt utan att det är obehagligt eller gör skitont på en eller annan kroppsdel. Som vanligt tar jag allt det nämnda, bara oron går mig förbi, men den har gjort det till sin vana att stanna till varje gång. Jag ignorerar så länge som möjligt, men den står där och glor, petar på mig och hånflinar tills jag inget annat kan än ta in den och så blir vi sittande där jag och oro och håller varann motvilligt (åtminstone från min sida) sällskap.
Blä.
Nu ska jag (försöka) se LOST.
12 kommentarer:
Usch din stackare!
Visst borde mini ha större chans än 80% om h*n kommer nu? Mer välövervakat barn finns väl knappt, och som jag förtsått så ser allt ut precis som det ska? De 20% som inte överlever har väl oftast en tillväxthämning eller något annat problem?
Jag håller tummarna för er!
jag har en väninna som fick sin lilla son i vecka 26+2 1170 gram och 37 cm lång.
Allt gick under omständigheterna bra och idag är han en pratglad liten kille som ligger och jollrar som bara den.
Jag själv fick ju min lilla tjej i vecka 30 och hon vägde då 1155 gram och var 42 cm lång.
Jag håller alla tummar för att mini ska få stanna kvar i din mage många veckor till. Men jag vet att ni klarar det även om så inte skulle vara fallet. Vill du prata om dina tankar om förtidigt fött barn (prematur) så hör av dig.
Många kramar Therese
Oj, det låter jobbigt med all värk! Även om jag inte tror att du behöver oroa dig för Mini med tanke på alla täta kontroller och hur lugnt du tar det, måste det vara slitande för dig att bära på värken. Just att det känns så gör det ju inte lättare att oroa sig mindre direkt.
Håller alla tummar för er!
En kram från en okänd läsare
80%, det är ju jättebra. Men jag fattar att 100% hade varit bättre på att döda oron en gång för alla. Den satans oron...
Jag håller som vanligt tummarna. Stor kram till dig, du modiga kvinna!
Tankekraft och mod skickar jag till dig! Kram ulrika
Hej Jonna,
undrar en sak.
Jag arbetar som dramapedagog i Malmö, och skriver just nu en c-uppsats som ska handla om brister/fallgropar inom dramapedagogik och drama/teaterpedagog.
Hade velat om du orkar bistå mig med en skriftlig intervju, vilket innebär att jag isf får maila dig frågor som du besvarar i mån av tid, ork och lust.
Du kan maila mig på följande mail, så får du min arbetsmail då.
lina_ahlborg@hotmail.com
Hoppas allt är fint för övrigt nu!
Tycker du är jätte duktig!!
Åh jag vet hur långsamt tiden går för dig just nu... Tid är verkligen ett relativt begrepp.
Drygt en och en halv vecka kvar till vecka 28+0 som jag betraktar som en "safe zone" eftersom min stora tjej är född denna dag och det gick väldigt bra (och för att det ju rent objektivt också är jämförelsevis OK att födas då).
Tänk om jag bara vetat hur bra det skulle gå när jag låg där på patienthotellet i Umeå och grät över vad det skulle bli av det lilla ömkliga pyre på jämnt ett kilo som jag just fött till världen! Och tänk om du bara fick tjuvkika en smula på, säg nästa lykliga jul! :)
Hej Jonna!
Ja nu har du kommit långt...jag fick min son i v 28+1 och då låg jag redan på Uppsala och eftersom man misstänkte att vi skulle ha för tidigt fick vi mkt information.och v 26 är riktigt bra!! Ja visst är det bättre med mer..men nu slipper mini en massa OM h*n kommer.
Så tänk BARA posetivt...snart har du som jag en 1,5 åring som river hemmet medans mamman försöker blogga hahah.
Kram på dig
Lycka till! 80% är en bra bit på väg. Snart blir det 85% osv. osv.
Jag vet inte vart jag skulle ta vägen om jag fick höra 80%, men Er historia måste man ta det positivt!
Nu är det snart 81%!
Hittade den här som var intressant:
http://blogg.sjalsverkstan.se
Joacim
Usch va jobbigt med sammandragningarna, blir det inge bättre med bricanylen? Fast det är ju jobbigt med bricanly också, man blir ju inte mindre ångestfylld av biverkningarna...Jag har hört om rätt många bebisar som fötts v 26 och som det gått bra för, men vi förutsätter att Mini inte kommer höra till den skaran som föds i v 26 utan att h*n stannar därinne ett bra tag till! Jag håller tummarna!!!//Ia
hej jonna. min lillebror föddes v 26+2 1987. när han fyllde 2 kunde ingen ana att han var för tidigt född! idag är han en glad 21 åring på 187 cm. haha
Håller tummarna för att sammandragningarna lugnar sig ordentligt!
Jag brukade tänka så här: vecka 26 är väldigt mycket bättre odds än vecka 25, som i sin tur är alldeles otroligt mycket bättre än vecka 23. När man måste börja vänta så tidigt får man skaffa sig tankestrategier, liksom, lätt att säga, svårare att göra, speciellt som det inte går att distrahera sig hur stor del av dygnet som helst när man bara vilar - och vilar - och vilar.
Jag hade ju redan två prematurer, och ärligt talat firade jag vecka 25 som en tok! Det är skakigt därifrån, ja, men det är en reell chans!
Skicka en kommentar