era tummar bär oss långt

Vi är tillbaka, Mini och jag! Vid gott mod men helt slut. Det blir jobbigare och jobbigare att åka på dessa kontroller, även om det gick rätt bra i början. Men efter en stunds sittande på fik och sen promenad (rullstol nästa gång) i korridorerna började det ONDA, med stora bokstäver, göra sig påminnt. Hemresan var en pina. Foglossningssmärtan nådde nya höjder nånstans längs Rakavägen och väl framme fick jag kämpa som en liten idiot med tårar i ögonen för att ta in kroppfan i lägenheten.
Minns ni när jag beskrev den där känslan om att hela underlivet vill rasa ner genom golvet till grannen nedanför på fika? ...ja låt oss säga att det inte skulle förvåna mig om de sitter där nu och sörplar på Gevalia.

Efter två timmars vilande kan jag åter röra båda benen, åtminstone så pass att jag kan förflytta mig utan att be de högre makterna om nåd och såklart gjorde jag en förflyttning halvt i sidled och hamnade här vid datorn, så jag kan uppdatera och också tacka er för dagens tummar! De hjälpte åter.

Undersökningen gick alltså bra! Oförändrad livmoderhals. Amen. Och en liten sprattlande Mini på uppskattningsvis 700 gram. Så underbart! H*n ligger på -4%, men det är inom felmarginalen och helt normalt så vi är nöjda och glada.

"Det är visst vilda bebin idag" sa läkaren medan hon försökte mäta lårben och annat och jag tänkte tyst på mackan, chokladbollen och festisen som raskt åkte ner i cafét, ja eller, i mig men på cafét, precis innan. Det var nog en rätt sockerchockad Mini som fladdrade omkring och sparkade åt alla hål och kanter. Liten blev sedan trött och sover nu. Tack och lov, för rumpan är nedåt och kickarna för ofta riktade mot cerklaget vilket inte känns skoj...

Nu ska jag få ordning på bilderna från dagens tur.

Kanske kan det roa någon.