Mamma och pappa har åkt. Trist. För det finns inte mycket som är bättre än att ha föräldrarna hos sig när man är lite ynklig såhär, mamma lagar godaste maten, köper ny BH och pappa fixar TV, perfekt!
Men nu är jag alltså ensam igen. Eller inte, har ju min älskade bebis och hårbollarna hos mig och så nya TV:n såklart. Det är en jämn kamp om min kompisgunst nu mellan gripisen och den, en kamp som lutar åt oavgjort för jag kan inte vara utan varken den ena eller andra. Det är verkligen livskvalitet i en ask att få ligga och kolla på stor skärm nu när man inte mycket annat kan göra och plocka praliner med den lilla röda. Såg första avsnittet av 4:e säsongens LOST i em och som jag njöt med munnen full av choklad!
Det är ny vecka som startar idag och så länge nya startar och gamla tar slut finns gott om hopp. Den värsta foglossningen har till förmån för väldigt värkande rygg tagit semester och jag vet inte vad tycka eller vilket föredra.
Ont i korsrygg är inte bra vid graviditet, åtminstone inte min (men vad är... å andra sidan, ha ha), fast samtidigt kan det vara så enkelt att det är liggandet som spökar, så jag sitter lite mer nu. Och det känns bra för stunden och den efter, men sen, alldeles för snart, kommer oron krypande, lägger sig sladdrig och äcklig på axeln och börjar väsa fram sitt.
Fast vad göra?
Jag väljer att strunta i slajmet.
Skakar av mig och tänker v 26+0. Uj uj uj en sådan underbar tanke. Bebis är på väg upp mot ett-kilos gränsen nu, om allt är bra. Helt otroligt. Ett kilo kärlek i min mage!
Och fler ska det bli!
Nu måste jag glädjehandla något. Vet inte var ta vägen annars i den här plötsliga lyckobubblan som uppenbarade sig. Må jag få stanna däri! Med eller utan ont.
Jihuuu!
Nätshopping, här kommer jag.
5 kommentarer:
Gud vad du är duktig.
Heja heja....
Ha en härlig vecka 27.
Kan tänka att Marcus är lycklig just nu när Roma precis vunnit derbyt. Forza Roma!
Ditte (Milanista)
Hej Jonna!
Jag sprang precis på Marcus på Corson här i Rom, på väg hem från att ha sett Roma-Lazio på en sportbar. Jag ville så gärna stanna honom och säga hur mycket jag uppskattar det han skriver och att jag följer både din och hans blogg med stort intresse. Men allt gick så snabbt, och jag hann knappt reagera förrän han svischat förbi. Hur som helst, nu skriver jag här istället: tack för din och Marcus ärlighet och ståndaktighet, det ni båda skriver om är så inspirerande och berörande. Jag gläds innerligt med er och Mini, och önskar er all lycka till!
Vecka 26+0 var första "säkerhetsgränsen" när jag väntade min äldsta för snart tio år sedan. Måste vara ännu säkrare nu, eftersom vården av för tidigt födda säkert gått framåt massor sen dess :)
Har själv fött en son i vecka 26+6 och det gick jättebra. Bäst hade såklart varit om han valt att stanna därinne ett tag till, men det blev inte så.Idag är han 7 år och pigg och frisk så vad spelar det för roll?
Kämpa på, varje dag är lång, men den betyder väldigt mycket för bebisen. Det kommer att gå jättebra och du har ett härligt äventyr framför dig. Kram o lycka till!
Skicka en kommentar