tänk om ändå...

Måste ta en tur med evert i duschen nu och coola ner mig. Är varm och helt genomsvettig fortfarande, fast på ett väldigt bra men ändå kletigt sätt (men eftersom evert finns, finns också en behaglig lösning på det), efter det här med nomineringen och morgonens upptäckt om allt annat som är bra i mitt liv.
Kan inte förstå hur långt borta gårdagens rädsla och ångest i ett nafs hamnade. Men skönt att det gjorde det.

Den här veckan har jag länge sett fram emot och den är bara den första av många bra som komma skall!
Bebis är i en för oss båda helt ny vecka nu, den 25:e. På onsdag ska vi på tillväxt UL och få en uppskattad vikt som gärna ska ligga någonstans mellan 700-800 gram. Det är alltså drygt 150 mer vi hoppas på än vad lille Dante med sina 560 g för en vecka sen vägde. Fort går det och precis så vill vi ha det! Varje dag är av största betydelse för Minis överlevnad om det skulle vara så att min kropp sviker igen.
Det är nästan obegripligt för mig att vi kommit hit. Redan.
Ibland kan jag få en hägring, se en drömbild av hur det skulle kunna bli och förhoppningsvis också blir sen. Att Mini, vårat efterlängtade lilla barn, som på min födelsedag den 3:e juni i år i mikroskopisk embryostorlek återfördes in i min mage, i början av februari nåsta år föds levande, skrikande och läggs på mitt bröst och öppnar sina ögon. Som jag längtar efter att få se in i mitt barns ögon!
Det är den vackraste av bilder och jag önskar så den blir sann.

Coola ner mig var det visst.
Dusch nu.