Väntar på att Karlavagnskungen ska komma hem. Är lite bricanylhög fortfarande med hjärtslag uppe i takstukaturen, så lägga sig för natten är inte att tänka på riktigt än.
Har åtminstone släppt det jag skulle släppa (läs förra inlägget), vilket är rätt lätt att göra om man får pysa ur sig lite och med tanke på mitt något begränsade liv pyser jag gärna och enklast över er, på gott och på ont. Ledsen för det senaste. Men nu var det iaf pysklart.
Vad gäller det åtminstone.
I övrigt pyser jag på som bara den. Passar på när jag har mina solostunder. Inte för att Marcus bryr sig. Han är en gentleman och låtsas oftast inte om att jag gått från trumpetsolo till blåskvartett och kör spelning minst en gång per kväll, med massa extranummer till. Börjar jag fnittra hysteriskt efter några toner och gömmer mig under täcket (jag vet, dåligt val, men var annanstans ska jag gömma mig?) så kollar han, efter ett tag, försiktigt upp och frågar -"Vad? sa du nåt?"
-"Inget viktigt", fnittrar jag vidare.
Tur är kanske att min humor aldrig lämnade det där stadiet, så åtminstone en av oss har roligt.
Dessutom är det väldigt bra för både mig och Mini att lätta på trycket, så man skulle kunna säga att jag spelar bara på läkarens order.
Så, nu är det lite mindre tid kvar att vänta.
1 kommentar:
*skrattar hysteriskt* vilken humor *fniss* du e ju störtskön jonna!
Skicka en kommentar