hjärnan jobbar

Små reflektioner och funderingar så här den fjärde veckan in i det aktiva moderskapet:

*Tröttheten.
Trött. Det har ni väl gissat redan att jag är och antagligen alla andra nyblivna mammor med mig. Hur trött kan man egentligen bli som mamma utan att gå under? Väldigt tror jag. All den kärlek som hela tiden känns och strömmar runt i kropp och tillvaro just nu väger upp allt som är mindre roligt och att vara trött är inte kul.
(Dock måste man sova någon gång. Blir det alldeles för lite -läs inget, av den varan mår varken mamma eller bebis bra. Så se till att få hjälp =inget nederlag, innan det går för långt.)

*Blöjorna.
Galet mycket går det åt, killen är en liten men effektiv bajsmaskin och oh my vad dyra de är! Drygt två pack, eller är vi redan på den tredje? i veckan lär bli många kronor i slutändan. Men vad göra? Bebis måste ha ren blöja.

*Den egna hygienen.
Vad? Finns det sådan? Faktiskt lite befriande att gå runt småstinka kräks och bajs utan att bry sig. Men när omgivningen börjar komma med synpunkter och tips om tvål och shampo kanske närmaste dusch bör besökas.

*Den egna kroppen. Finns det gott om och förutom att den småstinker av ovannämnda kroppsvätskor (dock inte mina egna, vilket ju är ett plus) är den extremt sladdrig och klen fortfarande. Såklart. Har ju knappast kunnat eller ens fått börja jobba på det än och vem har egentligen bråttom? Visst vill jag börja orka lite mer, snarast, men det får komma sen. Just nu har jag annat för mig, som att amma, amma, amma och äta kakor.
Jag gick upp 20 kg under tvångsvilan, vilket inte är apmycket, men för mig som började på dryga 50 och förlorade all muskelmassa under tiden känns det som att en hel del flyttade in. Eftersom jag inte har någon våg (ett hett tips) vet jag inte hur mycket av det jag samlade på mig redan har lämnat moderskeppet och varför skulle jag veta det. Vi behövde de där kilona jag och Mini och behöver fortfarande. Jag vill tro att de hjälper maten i mig att produceras.
Appropå kropp och amma.
Tuttar.
Fascinerande saker. Bara det att de äntligen har fått sig en vettig uppgift här i livet och på mig är så häftigt. Hurra! Att vara sin bebis mat är för mig verkligen en höjdare och jag är oändligt tacksam för att det än så länge verkar fungera och att mat finns.
Det är också väldigt spännande att följa samspelet tuttarna emellan. När jag ammar med den ena börjar den andra fyllas på och växa så man nästan kan se det för att sedan efter en stund sympatidroppa och så liksom påkalla min uppmärksamhet -hallå, glöm inte mig! Vilket jag ju såklart inte kan göra då. Coola grejer, minst sagt.

Ja, det där är väl lite av allt det som jag går och tänker på.
Eller.
Nu skryter jag.
Jag går visserligen numera, men för att vara ärlig så ryms inte mycket annat i mitt huvud just nu. Ibland tänker jag på vilken kaka jag ska äta härnäst (en finsk pinne blir det) men där någonstans går nog gränsen.


Trevlig tisdag!