trögtänkt månadsdag

Idag har vi firat Milo Santinos månadsdag. En fyra veckor ung liten kille har vi i hemmet som varje skund, hela tiden förgyller vårt liv och vår tillvaro. Eller liten och liten, han väger numera 3 890 gram och är hela 53 cm lång. En stor liten kille alltså. Helt sanslöst egentligen att han gått upp nästan ett kilo sedan födseln, en tredjedel av det han startade med. I och för sig föds väl många i hans nuvarande storlek och tom i ännu större varianter, men med hans lena, lilla nyfödingskropp så färskt i minnet känns han nästan som en minijätte just nu och bara större ska han ju bli. Mammas duktiga kille.

Var tidigare och inhandlade en babysitter (och en näsfrida) medan pappa äntligen fick lite ensamtid med sonen. Som de båda har längtat. Det blev en babyseat lyx som han både kan sitta och ligga i. Hoppas den blir lika populär som babyskyddet de senaste dagarna har varit.

Nu och här skulle jag skriva om någonting som jag tydligen helt tappat bort. Fan. Bara för någon rad sn tänkte jag att jag måste skriva det dära. Men inte en tillstymmelse om vad det kan tänkas ha varit för något finns längre. Säkert inget viktigt, eller kanske det för en gångs skull var just det. Ett viktigt inlägg. Om något annat än mig. Typiskt i så fall att tappa bort det.
Herre min, vad är det som händer mellan öronen?
Vindstilla?
Eller storm?
Kanske bara ett vinande sus?
Inga tankar blir i alla fall färdigtänkta. Ett bzzz-ljud har tagit över verksamheten. Nästan läskigt att vara i detta vakuum. Kommer jag någonsin ikapp mig själv igen? Jag får lita på att det ordnar sig med tiden. Just nu behöver jag väl inte de grå små, så låt de vila.

Ja ja. Jag återkommer, om det gör det och det känns värt att sätta på pränt. Tills dess ska jag med mitt bzzzande försöka vila lite jag med.

Kram.