lördag by rome

Sitter och kollar på Lets dance –på italienska. Marcus pustar och frustar över gamla fotbollshjältar som svänger de lurviga, varför varför liksom. Fast vadå? Han ska väl inte prata. Ha ha. Låt gubbsen ha kul.
Programmet är i övrigt som det mesta är på italienska, lite mycket, eller låt oss säga mer. Det glittrar mer, det pratas och skrattas mer, det hörs stråkar mest hela tiden och tårarna flödar. På programledare som deltagare.


Mimmi är sjuk lilla bönan medan jag, den stora, har kurerat mig hyfsat. Lite ont i bröstet än och ont i kroppen, men inte så illa som det var i går.
Milo sover. Han är igång hela dagarna, verkar som om han inte vill missa något. Fast då däckar han bra på kvällen iofs och sover rätt gott nattetid.

Jag skriver det här och klockan är tjugo i tio på lördagkvällen. Vi har bara ett segt internet och just nu är det jobbchatt för Mackan så jag klottrar i office. På office. Med office. Klistrar in sen. Ja eller har gjort när du läser.
Det regnar än. Mycket trist. Men snart så.
Milo fick ett par gummistövlar ifall detta blöta håller i sig så han är glad. För det är roligt att få springa i pölar och pölar finns det gott om nu.
Idag var vi två på promenad i ett regnfritt ögonblick och tände ljus i en kyrka. Två. Ett för de barn som inte är här och ett för de som är. Det var fint. Efteråt viskade vi lite innan vi gick ut igen och hem. För det är hemma mer och mer det här. Lägenheten på Giubbis. Ett tag iaf.

Några saker att uppmärksamma så här långt i Roma:
*Cacio e pepe. Spagetti med stark pecorino-ost och svartpeppar. Så enkelt. Så gott!!!
*Och när vi ändå snackar pasta. Carbonara. Från Rom. Mmmmums. Gillar inte bacon i vanliga fall men just i carbonara går det an. Imorgon (eller sen) ska vi äta det på restaurangen som först kom på det eller hur det nu var. Och den heter –japp, La Carbonara.
*Subtilt kolsyrat vatten is the shit. Loka och Ramlösa, bubbla ner ett snäpp.
*All barnglad bar och restaurangpersonal som kommer och gullar med barnen när man är ute är ju bara så guld. Inte en sur min när man ursäktar sig med sin, som det känns, jättestora ferrarivagn som för övrigt får massa plus hittills som smalgrändsvagn. Mycket smidigt att köra på kullerstenar och i smala gränder, dubbelheten till trots.

En minusgrej är magen. Eller inte magen i sig, men vad vitt bröd och pasta gör med den och inte blir det lättare när toasitsarna är kalla och hårda. Där har Rom något att lära sig från våra breddgrader. Saknar den där varma känslan den egna sitsen får och ger efter en stunds sittande och jag brukar ju föredra att sitta ett tag. Här blir inga romaner lästa om man säger så.

Nåväl. Får knapra inolaxol lite mer regelbundet och hoppas lära mig speedbajsandets stora gåta.

Ciao för nu.